Efter några om och men kommer nu fredagsintervjun med Anton Gaddefors. Det snackas skador, vem som egentligen är bäst i familjen och varför han inte vill snacka SM-guld.

Hur är det med skadan?
– Jag får behandling varje dag, men det är svårt att säga. Jag trampade lite snett på träning och det är lite värre än man hade kunnat hoppas på. Det är dag till da. Jag hoppas kunna spela på tisdag, men det är svårt att lämna garantier, jag gör bara det jag blir tillsagd.
Hur har det varit att komma hem till Uppsala?
– Det har varit bra. Kul. Jag tycker att det har gått bra.
Varför har det gått så bra för er så här långt?
– Det vet jag inte, men vi har lyckats få rätt kemi i laget. Vi vet ungefär vart vi har varandra. Jag har lyckats komma in, jag trodde väl inte att det skulle vara svinsvårt, och alla känner varandra sedan tidigare. Det är ett komplett gäng som spelar för varandra. Då blir det både roligare och lättare.
Du har spelat i flera länder, bland annat Serbien och Belgien. Var har du trivts bäst?
– Basketmässigt i Serbien. Jag har haft det ganska bra överallt. Man trivs väl alltid bäst hemma när man är nära familj och vänner, men annars skulle jag säga Serbien. Jag gillar när man åker ner för att spela basket när det håller hög nivå och man tränar mycket. Mer än jag hade trott. Jag gillar den mentaliteten. Det var en omställning, även om jag visste att det skulle vara annorlunda så var det bra mycket mer än jag hade trott. Det tog lite tid att komma in i det.
Emil (Salon) ville att jag skulle fråga om indianen i Sundsvall. Kan du berätta om den?
– Indianen… alltså ja, Emil snackar ju mycket skit. Indianen var bara en läkare jag hade när jag hade problem med höften. Jag fick diskbråck och han var en speciell jävel som gillade att sätta sprutor i folk. Det är ingen rolig historia, det var bara en knasig indian.
Du har haft en del skador genom karriären.
– Det blir lite så, jag har haft lite otur. Höften var värst och då var jag tvungen att operera. Men det som är skönt nu är att jag är bra i kroppen, förutom att jag är skadad nu, men det är ju en stukad fot.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Jag skulle nog ta med Anton Saks, även om han inte spelar i år. Vi har spelat i ungdomslandslaget och tog klivet upp till seniorlandslaget och har alltid varit min roomie.
Och om du ska välja någon som spelar nu?
– Då tar jag Odin (Lindell) ändå. Jag umgås med honom varje dag. Han är väldigt speciell, man har aldrig tråkigt med honom.
Ni tröttnar aldrig på varandra?
– Nej, då är det bara att bråka av sig.
Du har ju en lillebror (Viktor Gaddefors) som är rätt bra på basket också, vem är bäst egentligen?
– Vi är lika fast olika. Jag skulle vilja spela tillsammans med honom för jag tror att vi passar bra ihop på banan. Men bäst, det beror på vad man ska göra. Jag kommer ju aldrig att säga att jag är sämre förrän det är bevisat. Vi får tävla om det när han kommer hem. Han ska nog vara med i May Madness och det är då allt bestäms.
Ni brukar tävla mycket?
– Ja, vi tävlar i allt. Vi har både bråkat och tävlat i allt alltid.
Ni kommer ju från en riktig basketfamilj och ni har redan två SM-guld, hur viktigt är det att vara först av syskonen?
– Ja, mamma och pappa har ett. Klart att det skulle vara skitstort, men första målet är att få fler lanskamper än pappa. Det jobbar jag på. SM-guldet är inget jag tänker på.
Är det svårt att koppla bort när det snackas så mycket om det?
– För mig är det inte det, men jag förstår om andra har det. Jag försöker få folk att inte snacka om det. Det är dumt att tänka på något som ligger en bra bit bort. Det går alltid snack i Uppsala om det där jäkla guldet. Det kommer en tid för det, men nu gör man grundjobbet. Vi jobbar varje match för att vinna och få en så bra tabellplacering som möjligt och sedan vara vassa i slutet. Vi har inte ens mött alla lag än.
Du var inne på landslaget, är du fortfarande besviken över att det gick som det gick?
– Självklart. Jag tycker att det var ett misslyckande att vi inte tog oss vidare. Vi hade alla möjligheter så självklart är jag besviken.
Hur känner du för din egen insats?
– Jag är nöjd med mig själv. Jag tycker att jag gjorde allt och lite till på det utrymme jag fick och mer ansvar ju längre tid som gick.
Det känns som att du alltid jobbar dig in i lag. Om du börjar på bänken så slutar du i startfemman.
– Jo, så brukar det väl bli lite och det är väl positivt. Jag slutar inte jobba förrän jag är nöjd och vet att jag har fått ut allt av mig själv. Det sitter väl i skallen. Jag tänker inte så mycket, utan bara kör.
Vem är tuffast att möta i ligan?
– Jag har inte mött så många än så jag har inget bra svar. Det är oftast tuffast på träningen.
Är det Odin som är värst då eller?
– Odin spelar bara jävligt fult, men det har jag sett förut.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att min fot blir hel illa kvickt och att vi vinner båda matcherna nästa vecka. Alla i gruppen har verkligen klivit fram och gjort ett skitbra jobb, men jag vill komma in och avlasta gruppen. Jag hatar verkligen att sitta på sidan. Det är så jävla tråkigt.
Vem tycker du att jag ska intervjua nästa vecka och vad ska jag fråga?
– Jag måste säga Jonte, Persson. Det är en fin grabb, lite blyg. Du måste ställa jävligt jobbiga frågor. Han kan vara lite kort och fåordig. Men han har snackat mycket gojja och skit i hemmatidningarna där uppe nu och sa att det skulle vinna för att de är ett bättre lag än oss. Nu har vi vunnit två gånger så du kan ju fråga hur han tänkte när vi uppenbarligen är bättre.