Erkan Inan valde Charles Barton jr till veckans fredagsintervju. Sundsvall Dragons- spelaren beslutade sig för att lämna collage och Oregon inför den här säsongen, vi pratar om det, om den tunga tiden och om hans oväntade intresse.

– Det känns hur bra som helst att ta en bortamatch. Det ger oss mycket självförtroende. Men de kommer att vara tända och det är vi beredda på. Det var första slutspelsmatchen för mig så det var skönt att få det ur världen. Jag var lite extra uppspelt och nästan lite för överhypad.

– Det har gått upp och ner. Det är massa veteraner i mitt lag och de har släppt in mig enkelt och jag har en coach som tror på mig så det har inte varit några problem. Det är alltid upp och ner, men jag är nöjd hittills.

– Det såg inte ut att bli bra nästa år. Det var lite komplikationer för mig med coachen. Det blev som det blev så jag tog beslutet att åka hem.

– Lång historia. Lite personligt kanske. Vi kom inte riktigt överens jag och coachen. Först spelade jag mycket, sen spelade jag ingenting, och jag visste inte riktigt vad det berodde på. Jag såg att jag inte skulle utvecklas som jag ville så jag var tvungen att ta det beslutet. Jag ville inte byta till ett annat collage så jag valde att åka hem till Sverige.

– Den var underbar. En upplevelse. Många svenska spelare borta prova. Basketen är det största där, man ser på det en annan sätt och man får en helt annan status. Jag minns första matchen när man skulle springa in med 8000 på läktaren, det är svårt att förstå hur nervös man var.

– Jag är född i Luleå och kommer ihåg tiden när pappa var coach. Det är alltid en klubb jag gillat, älskat, Plannja gillar jag att kalla den. Men jag passar in bättre i Sundsvall och de visade mest att de ville ha mig.

– Det är roligt och speciellt. Jag känner Peter (Öqvist) eftersom han har coachat min storebror och Jonathan är en av mina bästa kompisar. Sen är det speciellt att spela i Luleå.

– Inte så farligt, bättre än dåligt. Folk tror att det är mycket press, men det är inte så farligt. Man har lärt sig mycket av att vara omkring basket som liten, men det sitter i bakhuvudet att man ska vara bättre. Det är inte bara pappa, mamma också, men de supportar mig vad jag än gör.

– Jo, jo, det var det. Jag har varit runt basket sen jag var liten, antingen med mamma eller pappa eller storebrorsan. Man är född med basketboll i handen.

– Det är alltid kul. Man vill alltid vara bättre, speciellt som lillebror och det är alltid kul att vinna. Tidigare hade vi somrarna på oss att visa vem som är på topp, men nu har vi spelat riktiga ligamatcher. Det kändes lite overkligt första tre matcher.

– Det var galet. I Örebro var hela familjen på plats och ingen visste vem de skulle heja på. Det är massa mixade känslor i sådan match. Man vill vara bättre, men man vill också att det ska gå bra för brorsan.

– Det måste varit förra året. Jag gick från att starta till att knappt spela. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag var borta i USA långt ifrån vänner och familj. Det var tufft, men annars känner jag att allt rullat på.

– Det gäller bara att veta att man är bra och inte ge upp. På ett sett var det en bra learning experience. Jag byggde upp min tuffhet och lärde mig att klara mig själv när det gick dåligt. Jag hittade styrka inom mig själv. Självförtroendet är en stor del av basket och det hade jag problem med i slutet av förra säsongen. Det blev jävligt tufft att sitta på bänken halva säsongen. Men jag har haft hjälp av mina lagkamrater och coach och hittat tillbaka till det nu.

– Min tid i USA också för det fanns riktiga härliga tider där också. Min tid på Sanda är också en av de bästa. Jag tog klivet och flyttade hemifrån och lärde mig att klara mig själv och växa upp. Det var där jag tog nästa steg i basketen när jag hade David Leman och Dennis (Aulander).

– Jag är ganska nördig. Jag spelar tv-spel med de yngre killarna i laget, de äldre är väl för mogna för mig. Sen kollar jag på Mangaserier. Om man inte har kollat ska man göra det, det är det bästa som finns. Jag ritar ofta mangafigurer också. Det är kanske inte det man tror om mig, men så fort man öppnar upp för den världen och släpper allt tecknat kommer man inse att det är riktigt bra. Det är sådan spänning som man inte kan hitta i andra serie.

– Jag har inte ritat så mycket på senaste tiden, men det är en av mina hidden talents. Måla är en av de grejerna jag gillar.

– En dag? Svår fråga. Jag hade pumpat in pengar till basketvärlden så att Sverige får uppleva lika hög nivå av basket som i USA och Spanien.

– Jag har inte tänkt på det så mycket utan fokuserar mest på slutspelet just nu. Jag trivs här och det är mycket möjligt att jag blir kvar här.

– Nej, kvar här där jag är nu.

– Axel (Nordström) för han är på 100 procent varje sekund överallt, under korgen, vid halva plan, hela plan. Han är som ett monster och en av mina närmsta kompisar. Men när vi möts brukar jag alltid säga att han ska ta det lugnt för man vet att han kommer kraschade. Om man somnar en sekund är det kört.

– Verkligen inte Erkan i alla fall för han skulle inte ta med mig. Han kan få stanna hemma. Jag hade tagit med min egna bror. Han är lika nördig och envis som mig, vi hade haft många diskussioner, men hade aldrig blivit uttråkat.

– Nej, jag tror inte vi hade klarat oss länge. Men vi hade haft kul i alla och det är det viktigaste.

– Jag har lite för många önskningar just nu faktiskt. Att vi vinner SM-guld, men det ska jag inte behöva önska, det tycker jag att vi ska klara av. Vi har bra spelare och jag ser inte varför vi inte skulle kunna vinna. Men det finns sex andra lag som kan göra det också, det är jävligt tufft år.

– Chris Czerapowicz. Du kan fråga honom om hans kända intervju NM U18. Bara fråga honom.