Johan Pierre under tiden i Sundsvall.

 

Fredagsintervjun, idag på en tisdag, med Umeås Johan Pierre är här. Den på dagen 26 år fyllda guarden gick från att vinna SM-guld, bli årets rookie och tas ut i landslaget till att vara borta från basketens i nästan två år. Vi pratar om det, om rap, skador, hår och en del annat.

Du gjorde comeback i december efter att inte ha spelat sedan våren 2013, hur var det?
– Kul. Kul att få spela på hemmaplan. Det var många som stöttade mig på sidan och det var kul att veta att många hoppats på mig förutom mig själv.
Hur var tiden du var borta från basketen?
– Overkligt deprimerande. Min självkänsla är ofta bra, men mitt självförtroende var ingenting. Det har varit skitdrygt, man tänker inte att det kan ta slut så snabbt. Det har varit skitsvårt mentala att hålla det uppe, speciellt när man har mycket förväntningar på sig. Jag har insett att det är en jävligt tunn linje för att lyckas. Jag har lyckats hålla det ganska stadigt men jag har fått några utbrott. Med basketen har jag kanske tagit några steg tillbaka och känt fuck allting.
Har du varit nära att ge upp?
– Jag har gett upp några gånger, men sen har jag känt att jag är less på att inte vara med. Då har jag tagit några veckor off och kommit tillbaka.
Du vann SM-guld med Sundsvall 2009 och blev årets rookie och sen började skadeproblemen.
– Det var inte skadorna som jag tyckte var det värsta. Det jag tyckte var konstigt och jävligt skumt var att jag fick starta och vinna SM-guld och kom med i landslaget och så köper de (Sundsvall) in en kille (Pavel Ermolinskij) på min position. Jag fick inte ta nästa steg. Pavel är skitduktig och jag kommer aldrig säga något illa om Peter (Öqvist) eller klubben. De kanske inte trodde på mig, men det var inte riktigt tydliga. Folk som spelar basketen är inte dumma och man vet ju om man är i tränarens bästa femma eller inte och den backningen kände jag inte att jag fick, även fast jag kände att jag förtjänade den. Det var det jobbigaste, jag kände inte förtroendet fullt ut och det var skumt för mig. Jag är fortfarande förvirrad. De kanske inte tyckte att jag var redo, jag vet inte riktigt.
Hur påverkade det?
– Det påverkade mig inte så mycket, men det var skumt. Det var inte en dålig situation, men den hade nog kunnat vara lite bättre. Men det får inte se ut som att jag är arg på Peter, jag respekterar honom. Jag tycker att han är skitbra och jag har lärt mig mycket av honom vid sidan om planen också.
Hamnade du i Jämtland för att du inte var nöjd med situationen eller på grund av skadorna?
– Lite både och. Men jag vet inte riktigt vad deras plan var för mig heller. Det var bara struligt allting. Vi hade typ tre coacher och det var en skum situation. Jag hann inte vara där så länge.
– Den där höftskadan var inget som hände på en gång. Den kom över tid och påverkade inte mitt spel så mycket, men när jag skulle ligga hemma och kolla på en skön serie så hade jag bara ont. Då kände jag att det inte går längre. När jag kom tillbaka till Umeå och skulle lira lite hade vi inget att spela för så då kollade jag upp den och behövde operera. Nu har jag en höft som alla andra har, det hade jag inte innan.
Varför tog det så lång tid att komma tillbaka?
– Det var dålig tajming. Jag väntade i fyra månader på operation, sedan var jag tvungen att göra en till och vänta fyra månader till. Jag väntade nästan i åtta månader innan jag kunde börja rehab. Hade jag varit i NBA hade jag nog fått göra det direkt och det var det drygaste. Nu var jag borta så pass länge att det andra inte hängde med.
Men du hade hela tiden siktet inställt på att komma tillbaka?
– Det var inget snack om saken. Det finns folk som spelar basket och så finns det basketspelare. Jag kommer alltid att se mig som en basketspelare, även om jag inte spelar. Allt är basket, jag vaknar och kollar NBA, jag kollar hur det gått för de andra spelarna i ligan och är verkligen en basketjunkie, jag älskar bara basket. Så det var inget sånt att jag inte skulle spela mer. Speciellt inte när Umeå satsade. Jag är riktigt kär i Umeå.
Hur var det att gå upp med din moderklubb efter så många år?
– Det var så sjukt. Det var riktigt hårfint så det var nästan så att man grät. Det var bara ”yes, äntligen”. Det är jävligt coolt att de lyckats. Det är bara hatten av till dem som har fått det att funka, de som har varit med från division II-tiden till nu. Det gick snabbare än man trodde. Men det är skitnice alltså, det är ändå historia. Det är bra att det finns med i böckerna.
Hur tycker du din comeback har gått?
– Det var väl okej ändå. Det var mest träningar som jag hann göra och jag spelade bara några matcher. Men att stå på sidan så länge gav mig jättemycket när jag väl spelade. Jag var verkligen inte 100 procent och var inte riktigt redo, men jag kunde vara riktigt nice på träningarna. Allt gick lite bättre eftersom och det var ändå kul att veta att jag har kvar det.
Vad händer nästa säsong?
– Vi får se. Jag snackar med klubben litegrann och sådär. Vi får se vad de tycker om mig och om de tror på mig och vad jag tycker att jag är värd. Om vi ska försöka bygga något. Jag har mycket erfarenhet och kan säkert bidra med något.
Tror du att du kan komma tillbaka till den form du varit i?
– Det har jag ingen aning om, vi får se. Gud kanske testar mig extra mycket. Jag kommer väl att ha en annan form. Då tänkte jag bara att jag skulle vara snabb, snabb, snabb hela tiden. Jag har aldrig varit en dum spelare, men nu kanske balansen blir bättre.
Men det är i Umeå du vill spela?
– Ja, ja, ja.
– Folk borde komma till Umeå för det är en riktigt nice stad. Jag gillar bara folk här. Det känns som att folk utifrån också känner att det är hemma. Jag är stolt över de jag umgås med för det är många som är stolta att vara från Umeå. Jag ser mycket folk som jag växte upp med som fortfarande kvar.
När du var yngre framställdes ni lite som problembarn som räddades av basketen, var det så?
– Vi har alltid varit många fria snubbar, folk som alltid går sina egna vägar. Men det är inte många som har hamnat på fel spår, det är mer det att vi varit stökiga. Jag har varit på en miljon utvecklingssamtal där de sagt ”din son kommer inte att bli ett skit, han är för stökig”, men det är ingen ond person som har gjort massa dumma grejer. Eller, dumma grejer har väl alla gjort, men jag tror inte att folk som har varit rädda för oss. Men jag har haft vänner som hamnat fel så det är inte så långt ifrån. Basketen har gjort mycket för hur jag är som person.
Du är ju lite av en mångsysslare. Du rappar, du har ett produktionsbolag du hjälper ungdomar, du har öppnat en barbershop. Var ska vi börja?
– Rappen är väl bara det att jag gillar rap och håller på med det. Det är inte mitt största fokus. Det är det jag gör, jag lyssnar på rappmusik och rappar texter. Förut var jag inne i studion, men vi har fortfarande kvar bolaget och snackar om att göra en till push. Men just nu är det inte ett jobb som det kanske var då. Sen har vi ju jobbet på skolan också på ”Draggen” i Umeå. Där glider vi (han och Egal Saleman) i korridorerna och snackar. Det ska vara soft och tryggt i skolan och de ska veta att vi finns där om de har tänkt göra något dumt. Sen har jag barbershopen också som jag öppnat med en partner. Jag växte upp i New York mina åtta första år och har varit där mycket eftersom farsan bodde där och jag är ganska mycket New York. Det finns inga afrofrisörer här i stan och det är ingen med krulligt hår som går till en vanlig frisör och klipper sig så. I stället klipper man sig hemma och då är det bara snagg som gäller, inga sköna frillor. Men alla som går på afroshops förstår, det blir som en kultur, folk kommer dit och gaggar och det är nice bara. Det är skön stämning och har börjat gå runt nu också. Förhoppningsvis är det världens nordligaste barbershop i benämningen som klipper afrohår.
Vad är du mest, rappare, barberare eller basketspelare?
– Jag är alltid mest basketspelare. Men nu på fredagar är det alltid packat så jag klipper kanske tio stycken och det är skönt när man går ut och ser 20 nice head cuts. Jag kör ett par gånger i veckan och det blir alltid fler för varje gång. Folk behöver ny fresh frilla varannan/var tredje vecka.
Vem har ligans bästa frisyr?
– Jag vill säga någon som jag har klippt, men jag ska kolla vem som är fresh. Den som ser coolast ut är han den här islänningen från Solna. Han har inget hår på toppen, men han har ett riktigt bra skägg. James Miller har ganska bra frilla faktiskt. Men nej, det måste ju bli han, Morrison, han har officiella dreads. Riktigt bra.
Du var inne på det själv, att du är lite New York. Den bästa bilden av det är kanske när ni vann SM-guld och du kom in på O’learys i Sundsvall med solglajjor och guldkedjor, det var väldigt mycket all in.
– Det är självklart. Det är inte varje år man vinner SM-guld. Det var jävligt nice, men jag har aldrig någonsin skrutit om det. Men jag kanske borde använda det kortet på bussen och så.
Den stilen utstrålar kanske inte ödmjukhet, men du känns som en hyfsat ödmjuk person.
– Jag var mycket inne i rapperioden då. Men det är skumt. Jag känner väl att jag är det, men det kan uppfattas annorlunda för andra. Många skulle säga att jag är det och många skulle säga att jag är kaxig. Det är bra att ha lite attityd när man behöver det, men jag är Spursfan och där är alla fett ödmjuka och det är nästan coolare ibland.
Kan du berätta något som folk inte vet om dig?
– Jag är en overklig Sagan om Ringen-fan. Jag har sett filmerna en miljon gånger. Jag gillar sånt där, fantasy. Jag spelar Magic och det är ett riktigt nördigt spel. Jag gillar bara den världen, den är cool, men trollkarlar och sådär.
Vem är din favoritkaraktär?
– Jag vill kanske ändå säga ”The Wizard”. Arragon är ju MVP, men jag diggar Gandalf faktiskt.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Självklart är det Egal, men om jag ska välja någon från ett annat lag. Någon som är riktigt kaos. Jag vill ta någon som jag inte känner bra, någon som kan vara hajkig av sig. Kanske Chrille Ryan, han är lite flummig sådär. Jag tror inte att jag skulle ha tråkigt med honom.
Vem i ligan är värst att möta?
– Inte för att jag möter honom så, men jag tycker att Hlynur (Baeringsson) är värst. Han slutar aldrig, han fattar inte vad det betyder. Han kanske inte haft sin bästa säsong, men det var flera gånger i Sundsvall som han bröt näsan och fortsatte att spela. Det är bara drygt, du måste tänka på vart han är hela tiden. Han är hård.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Just nu önskar jag mig typ en riktigt nice milkshake, men annars så typ en cool hund, eller att jag är riktigt frisk, att jag kommer tillbaka till min gamla form. Och att min tjej ska bli glad över min present. Jag är lite orolig, hon fyller år dagen efter mig så det är stor press.
Vad är det för hund du vill ha?
– Någon skön bara. Det ska inte vara som att jag är med i en DMX-video, men inte så att jag är Paris Hiltons kompis heller.
Vem ska jag intervju nästa vecka?
– Jag tror nästan att det kanske måste bli Axel (Nordström). Jag vill veta hur man går från att spela satans bra till att spela satans dåligt till att typ bli bäst i världen.
Jag har redan intervjuat honom, tyvärr.
– I Södertälje skulle man ju vilja höra med coachen, bara hur han lyckas med allt. Det är helt sjukt. Jävligt imponerande. Men ta Johan Jeansson, han är min boy. Vi vann SM-guld tillsammans och jag lirade med honom i två år. Han är en annan jag skulle kunna ta till ön för han är riktigt soft.
Vad ska jag fråga honom?
– Jag vet inte riktigt, hur han aldrig kan se ut att bli äldre. Jag såg honom på matchen här om dagen och han ser exakt ut som när jag träffade honom första gången. Jag har alltid tyckt att han varit riktigt, riktigt nice. Jag undrar hur han inte kunde vara given förra året och det här året. Vissa matcher ser jag att han spelar 15 minuter. Jag vill veta varför det är så och om landslaget tycker att han är för gammal, han har ju vara med där men… Johan Jeansson, han är bra, jag respekterar honom.
Sista frågan, vilka vinner SM-guld?
– Det ska bli spännande. Jag vågar inte tippa något, men jag kommer inte gå emot regerande mästarna faktiskt så det lutar nog ditåt.