Kristoffer Gafor och John Roberson efter SM-guldet i fjol. 

Påskfredagsintervjun är här. Den här gången med Norrköping Dolphins guard Kristoffer Gafor, 22. Vi pratar om hans tunga säsong, mental träning, träning, mobbning och massa annat.

Har du lyckats smälta att ni blev utslagna redan i kvarten, eller hur känns det?
– För mig personligen förra året slutade vi på topp med Kings och då var det guld, nu var det skillnad. Klart att det var lite småsvårt att smälta direkt och jag kanske inte gjort det helt än. Vi visste nog hela laget att detta skulle bli tufft. Det var nog inga som räknade med oss, att vi skulle gå som vi gjorde. Vi hade en bra känsla när vi kom in till kvartsfinal, men det var inte optimalt för någon av oss. Det var svårt, det var tungt, vi hade tron på minst semifinal.
Vad var det som gjorde att Uppsala vann?
– Match fem är en sån match där det inte handlar så mycket om talang, det har båda lagen. Det är mycket mer mentaliteten, att gå ut att ta det och verkligen vara redo mentalt och bara gå ut och kriga. Vi hade en bra känsla när vi var där och tog en match och fick komma tillbaka hem och kunna avgöra. Men det som föll där var kanske att vi inte gick in i alla situationer hundra procent och fick de lösa bollarna och missade någon enkel retur. Man får ge cred till Uppsala också de kom dit och snodde den.
Vad händer för dig nu när säsongen är slut?
– För mig ändras inte så mycket, jag fortsätter att hålla igång mina processer med min träning. Min pre season har redan börjar, det blev en tidig sådan. Jag kommer att vara hemma och köra på nu från dag ett och göra mig redo så mycket jag kan för nästa säsong.
Du gick från Södertälje där du vann SM-guld direkt under din rookiesäsong. Hur tycker du att din andra säsong i ligan har varit?
– Jävligt frustrerande att inte ha fått den chansen att spela som man själv känner att man förtjänar. När lagkamrater, andra spelare och coacher frågar och undrar varför man inte är där ute och hjälper sitt lag. Men jag har hela tiden lagt mitt fokus på att vara redo när chansen kommer. Det har varit A och O att fokusera på det jag kan påverka för att komma igenom de hårda tiderna. Det var lite så i Södertälje också, men inför andra säsongen var jag verkligen redo att vara en faktor. Så det har varit väldigt mycket upp och ner faktiskt. Men jag har fått vara väldigt rak i mitt mentala jobb och alltid komma varje dag och ändå vara redo och göra det coach vill ha och det laget behöver för att vinna. Jag har haft en väldigt bra cirkel runt mig, speciellt har jag jobbat med en mental coach, Jens Hofer, som verkligen har betytt massor för mig. Han har varit med dessa år när jag hållit på att gå in i väggen och hjälp mig att hålla rätt tankar. Men säsongen har inte varit det man förväntat sig.
Har det inte funkat med Lasse (Johansson) eller vad har du fått för motivering till att du inte fått så mycket speltid?
– Jag och Lasse har haft en bra relation skulle jag säga. Det har inte varit någon konflikt på det sättet. Sen kan jag inte heller säga att man fått en riktig förklaring till varför man inte är där ute och gör det man själv vet att man kan göra. Men det är så, mina två första år har jag spelat i två av de största lagen och det är svårt för en ung, oerfaren spelare att komma in och ha en roll i ett sådant lag. Det tror jag många kan relatera till.
Du sa att du har hållit på att gå in i väggen, vad menade du med det?
– Jag har offrat allting för min basket enda sedan jag slutade gymnasiet. Alla mina val har varit baserade på det jag vill med basketen. Jag har mina delmål och mina slutmål med det jag ville göra. Därför är den mentala biten så jävla viktig. Jag tror inte att det är många som hade klarat av att gå upp varje dag tidigt med den rutinen och disciplinen om det inte går som man tänkt sig på något sätt. Om man känner att alla odds är emot än, att göra den efforten. Jag menar att man inte går in i väggen i form av att man slutar spela. Att man inte ger hundra procent i alla situationer på träning och match och kanske inte bryr sig lika mycket om vad coachen säger och så. Det är något som jag aldrig låtit mig själv göra. Man kan jobba med sitt mentala så mycket och det har varit min räddning, att alltid vara ren i huvudet och veta vart man ska och att ingen kan stoppa en. Allt är bara hinder på vägen.
Du säger att allt varit emot dig, är det speltiden du tänker på, eller är det mer?
– Det är speltiden det handlar om såklart. När man som ung spelare är här handlar det inte om att tjäna pengar eller vara i en klubb bara för att vara i en klubb, inte för mig i alla fall. Jag har haft turen och äran att spela i Södertälje och Norrköping som är två mästarklubbar. Men jag går inte in och tänker ”wow, jag är här och jag ska bara vara här”, utan det har varit: ”jag är här och jag ska göra det jag gör och leverera det jag kan leverera”. När man jobbar så jävla hårt varje dag in och ut och inte får någon sorts belöning för det, det är klart att man känner att det är mycket emot. Men jag har knutit band för livet i båda de här klubbarna, speciellt i Södertälje var det en resa att komma in och vara rookie från dag ett. Jag har lärt mig väldigt mycket av spelare som Martin (Pahlmblad) och John (Roberson).
Många, kanske framför allt individuella idrottare, på toppnivå brukar ju använda sig av mentala coacher, men jag har aldrig hört någon i basketligan som har det, vad fick dig att börja med det?
– Det är kul att du frågar och det är något jag vill pusha för. För mig början det med när jag spelade i Malbas för två år sedan. Jag hade en coach som gav mig fullt förtroende och jag utvecklades det året där med honom jättejättemycket. För mig var det nog det viktigaste året i min karriär, att få det förtroendet. Det var i division ett och det var en uttalad ligasatsning redan då och jag skulle vara en frontfigur där, det var ganska mycket jag skulle bära och det var det jag ville göra. Det var ingen press jag kände, mer att jag behövde leverera varje match, så för mig började det med att jag hade en liten dipp där det blev lite jobbigt vissa matcher under en period. Då kom jag i kontakt med den här underbara mannen Jens Hofer. Jag tror inte att många vet hur mycket man kan jobba med det mentala spelet, jag förstod det inte själv förrän vi började jobba. Om inte din fysiska potential mäter upp med din mentala styrka så kommer du aldrig få ut din fulla potential. De orden har jag tagit med mig enda sedan dess och det är allt ifrån att visualisera sig själv dag till dag och ha sina mål för varje träning och varje match. För mig var det allt verkligen och jag kände en direkt boost av självförtroende och ett lugn i mitt spel. Det är något jag rekommenderar för alla. Det har hjälp mig genom de tuffa tiderna, motgångarna och hindren. Det har verkligen varit min räddning. Jens har alltid varit ett samtal eller sms bort. I professionell sport kommer det alltid vara någon i laget som är missnöjd eller låg på självförtroende så jag tycker inte att man ska skämmas för att jobba mental. Det är mer respekt att man vågar gå in på det. Och mina föräldrar, de har varit en livsviktig mentalt stöttande pelare. De har varit skillnaden i mitt liv. De har backat upp alla mina val jag gjort och stöttat mig i min basket genom allting.
Efter SM-guldet sa John Roberson att du tränar hårdast av alla och var extremt viktig för laget trots att du bara spelade några minuter under slutspelet och att din attityd lyfte laget. Skulle dina lagkamrater i Norrköping säga samma sak efter den här säsongen?
– De orden som John sa om mig och hela den artikeln det blev, det var rörande. Man blev nästan tårögd att folk ändå ser dig. När man är i skymundan får inga rubriker eller hype eller något tillbaka så det han sa det var stort och något jag uppskattar mycket. Han är en vän för livet. Men sen, det är lite så jag alltid har varit. I Norrköping blev det lite samma roll och jag har svårt att se att någon skulle säga något annat. Jag är en typisk extrem träningsnarkoman och jag visar inte attityd gentemot någon oavsett vad som händer. Mina rutiner och mina processer och min disciplin kommer alltid vara detsamma. Jag har fått väldigt fina ord från till exempel Jocke Kjellbom och det är någon jag ser upp till. Han är den mest professionella spelaren jag mött och får man lovord från honom känner man att man gjort något bra. Jag kommer aldrig vara den typen drar ner laget, lagkänslan eller lagmoralen. I Kings var det min roll att jag kunde pusha spelare varje dag, oavsett om det var på banan, i gymmet eller hur mycket kyckling de skulle äta innan final sju. Jag gillar att pusha mina lagkamrater till max för att hela laget ska tjäna på det.
Du nämnde att du är en träningsnarkoman och det syns ju att du är ganska vältränad. Finns det någon i ligan som är mer vältränad?
– Om du kollade på mig när jag var 14-15 var jag en kanelbulle. En fin kanelbulle som gick runt utan någon separation mellan mina lår och bara var allmänt fet. Jag hade tjocka mysiga kinder och så där, jag var en liten tjockis. Jag vet inte om det var att jag kom in i puberteten eller att jag fick nog av att vara halvmobbad för hur jag såg ut. Jag gjorde en förändring och mer eller mindre bodde i gymmet och åt väldigt annorlunda gentemot mina vänner. Min pappa har ägt en salladsbar i flera år så jag får ge cred till honom, det har varit mycket grönt. Martin Pahlmblad har ju en riktig fuskkropp. Han har i princip växt upp med kakor och pannkakor och ändå haft ådror i pannan, från armarna till vaderna. När vi var i gymmet var det en bra battle mellan oss. Jag ville alltid befästa min plats som kanske mest vältränad. Sen ska jag inte vara kaxig och säga att det finns vältränade pojkar i ligan.
Vi ska inte utnämna dig till ligans mest vältränade nu när Pahlmblad inte spelar här längre då?
– Jag vill inte vara en self-proclaimed, men om du väljer att göra det som rubrik kommer jag inte må dålig över det. Jag ska försöka att vara ödmjuk.
Men var det så illa att du var mobbad alltså?
– Jag kommer ihåg att jag gått hem från skolan och varit ledsen. Jag ska inte säga att det var på en nivå där jag inte ville gå till skolan eller inte hade vänner, men jag kände själv att fan, jag ser inte ut som jag vill se ut. Man fick lite tuffa ord emot sig, men som tur var var jag lite större, längre starkare än många så ibland fick man kanske ta till andra medel. Dessutom var jag lite smartare än de andra så det var kul att kunna retas tillbaka med ”tyvärr kompis, du klarade inte det här provet, men jag fick MVG”.
Varför började du spela basket?
– Det får jag tacka min mamma för faktiskt. Hon är gammal basketspelare, jag förstörde hennes karriär när hon fick mig när hon var 20 bast. Hon spelade på bra nivå i Bulgarien och var med i något landslag där, min morfar har också spelat så jag får tacka mamma. Jag började tidigt, när jag var sju, i Högsbo basket och spelade med Challe (Barton) alla de åren. Vi har varit bästa vänner sedan den åldern.
Vad gör du när du inte spelar basket?
– Jag kanske är i gymmet. Eller, jag gillar att ta en svart kaffe på något kafé och läsa en bok eller prata i telefon men någon av mina tajta vänner. Sen gillar jag att gå runt och hitta någon ny bakelse som jag inte provat, jag älskar bakelser, det är lite av min akilleshäl. Men det mycket basket i min vardag, det är svårt att komma på saker när jag inte är på planen.
Kan du berätta något folk inte vet om dig?
– Jag vet inte om folk vet att jag har ganska stora fötter, 48,5-49. Jag kanske skulle ha börjat simma i stället. Sen är jag svag för spanska språket.
Vem är tuffast i ligan?
– Jag vill inte säga någon alla andra säger. Jag vill säga Martin Pahlmblad, men jag vet inte om han gills?
Egentligen inte.
– Det här året har jag spelat mycket försvar på point guards och jag måste säga att jag tycker att Omar Krayem är jävlig svår och hal. Han är mycket moves. Så han är tuff.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Nu vill jag säga Martin Pahlmblad igen. Det måste bli han för han har bott ute i skogen i en liten stuga utan el och täckning. Han är händig och den mest natur. Det är min gubbe, det kan du väl förstå. Sen kommer han att liva upp det med sin ökända Princedans. Det finns ingen som jag ens kan tänka mig annars, Martin är på en egen nivå. Alla mina kort på honom. Han hade tagit hand om oss båda och är bra på brasor och karibiska specialiteter.
Vem hade du inte tagit med dig?
– Ludwig Wissing. Han hade bara legat och schtekt.
Vem i ligan är bäst på trashtalk?
– Jag biter inte så mycket trashtalk så personligen tycker jag bara att det är kul. Jag drar till med en joker och säger Jocke Kjellbom. Han trashtalkar inte på det vanliga sättet, han är bara fin och mysig och kolla på dig lite retande. Han har varit med länge och vet vilka knappar man ska trycka på.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att jag hittar mitt påskägg, min mamma brukar vara väldigt duktig på att gömma dem.
Vem ska jag intervjua nästa vecka?
– Johan Pierre. Han har också gått igenom mycket och varit skadad och haft det tufft. Han är äntligen tillbaka och han är en av de skönaste människorna i ligan och samtidigt väldigt smart. Du måste fråga hur det går med hans barbershop business. Jag vill att alla ska veta att om de ska fixa frillan så är det honom ni ska ringa.