Eftersom bloggen var på semester förra veckan kommer fredagsintervjun nu. Oliver Jonsson valde Sundsvall Dragons Daniel Eliasson, 23 förra veckan och vi pratar om hur det var att växa upp i Sockenträsk, om alla timmar i buss och bil och den mystiska sjukdomen.

Hur var det att växa upp i Sockenträsk och vara basketspelare?

– Det ligger tre mil utanför Kalix och då åker du rätt in i skogen kan man säga. Jag läste att Oliver sa att det bor 30 pers där, men det var lite för många. Jag tror att vi var 15 stycken ungefär. Att växa upp där har både sina för och nackdelar. Vi börjar med nackdelarna. Det är långt till närmaste skola och långt till möjligheterna att träna basket. Men fördelarna är att man kan göra saker som man inte kan göra på andra ställen. Man kan hitta på allt möjligt och inte behöva bry sig om omvärlden så mycket.

– Man kunde gå ut på morgonen i kalsongerna och bara mysa och inte behöva tänka på någonting.

– Men basketmässigt, jag började spela och vet inte hur jag kom in på det själv. Jag höll på med allt möjligt, hockey, fotboll, basket, golf och fastnade för basket. Men det var inte alltför många som spelade i Kalix så jag fick spela med dem som var två år äldre. Vi tränade två gånger i veckan, sedan började vi träna med Kuivakangas. Vi kunde inte vara med i något seriespel eftersom vi var för få i vår åldersgrupp så då slog vi ihop Polcirkeln och Kalix. Vi döpte oss till Pokal, pol från Polcirkeln och Kal från Kalix, det var lite fyndigt. Då kunde vi få ihop ett lag, men då blev det ännu mer bildkörning. Det var 5-7 mil enkel väg. Sen när jag blev äldre och började satsa blev det ännu längre att åka bil. Jag gick gymnasiet i Kalix och spelade i Luleå, det var 13 mil enkel väg och jag hade inget körkort så jag fick åka buss. Det tog tre timmar.

– Nu ska du få höra mitt schema. Då var det uppstigning, bussen från Sockenträsk till Vitvattnet gick tio i sju. Sen från Vitvattnet till Kalix tio över och då var jag framme vid åtta. Jag gick i skolan till halv fyra, tio över gick bussen från Kalix till Luleå. Jag var framme just innan sex, tränade en och en halv timme, sen gick bussen hem 21.55. Så jag var hemma 23 i Kalix, sen fick morsan och farsa komma och hämta mig så då var jag hemma vid tolv. Tio i sju till tolv, i tre år. Man var ung och dum. Men nu ångrar jag det inte. Man får offra lite.

– Man ville lyckas. Jag hade sett Plannjamatcherna och alla som spelade där. Man ville någon gång bli som dem. Sen var det jävligt kul också. Men man ville lyckas och spela i ligan och etablera sig där, men det är väl ett tag kvar till dess.

– Det är en god vän just nu som jag hade som förebild, Emil Salon. Han spelade inte Plannja, men spelade när de hette LF. Det var ganska kul när han spelade i LF, spelade jag i division I. Sen fick jag chansen att komma till Sundsvall och när jag hade skrivit på så fick jag höra att Emil Salon hade signat. Jag bara: ”shit, hur fan blir det här nu?”. Men när man lärde känna honom, han är inte bara en bra basketspelare, han är en bra människa också.

– Jag trodde att han var Gud för fan. Jag trodde inte att jag hade en chans, och det hade jag inte heller i början. Men jag kom ikapp sakta med säkert.

– Jag sökte när jag gick ut nian, fick nobben och blev inte så glad. Eller det var tungt. Jag gick byggprogrammet ett år i Kalix och sökte en gång till. Jag gick i skolan med de som var ett år äldre, så nu när jag sökte var det med de som var jämbördiga och då tänkte jag att jag kommer komma in. Men det gjorde jag inte. Det var tufft. Det är alltid jobbigt att få nobben, men det kanske var liga bra, jag tränade ännu hårdare. Men det blev en hel del extra busstimmar.

– Jag vill inte göra det, det kommer att vara månader.

– De ville satsa på mig. Jag hade kontakt med LF samtidigt, men det kändes som att Sundsvall visade intresse och det kändes bra. Det kan vara bra att se annat en Sockenträsk också.

– Klart det var det. Man är inte helt borta fast man är bor i Sockenträsk, men det var ganska stort att komma till en större stad.

– Jag har fått ta mer ansvar och fått spela mer, jag vill förvalta chansen och visa att jag kan lira.

– Jag har ju väntat förut, eller vad ska jag säga… Om det är mitt år så får det var det, annars, min tid kommer.

Nej, inte än. Vi norrlänningar blir inte så stressade.

– Nja, det får man lägga åt sidan. Det får klubben sköta. Det är svårt att undkomma det, jag ljuger om jag säger att jag inte vet om det. Men det är bara att fokusera på basketen, vinna matcher och göra det bästa för klubben.

– Ja, det tror jag inte att så många vet om. Jag hade ganska långt hår och var en riktig vaxkille, gillade fixa frillan och stå framför spegeln. Sen gick till frisören och klippte mig och när jag var färdig sa han att det blev ett jack i nacken. Jag behövde bara betala 50 spänn för att han trodde att det var hans fel, så jag tänkte bara: ”yes”. Flickvännen sa sen att jag hade ett jack i nacken, som en rund ring. Vi började vi spåna om att det fanns en sjukdom där man tappar håret, men jag tänkte att det inte var något. Sen gick det en vecka och jag märkte att jag hade börjat få fläckar. Då fick jag panik. Jag tänkte att jag skulle bli flint och det får inte hända. Jag gick till läkaren, tog blodprover och de hittade ingenting. Sen började jag tappa ögonbryn, ögonfransar, könshår, allt. Där alla har hår har jag inte det. Nu i november ska jag göra ett försök att få tillbaka håret i Umeå. Man börjar vänja sig, men det var väldigt tufft.

– När du ser dig första gången utan hår och ögonbryn, det är en unik känsla. Nu känns det hyfsat. Jag saknar det ibland, speciellt när det regnar och jag inte har någon keps, då är det som att någon som står och knäpper på huvudet.

– De vet faktiskt inte. De sa till mig att kroppen bestämmer att nu producerar vi inte mer hår. Det heter Alopecia Universalis och det kan vara vad som helst. Det är en autoimmun sjukdom, säger min flickvän nu. Det kan vara stress också, men jag känner mig inte stressad. Det kanske är att jag inte fått riktiga norrländska luften på länge.

– Jag var faktiskt hemma i helgen. Då kände att det börja växa ut ett hårt i nacken, men det är borta nu.

– Oskar Granat i mitt lag. För att han är väldigt lätt att prata med. Han skulle inte säga emot mig heller. Då har jag överlevnadsinsikterna och så.

– Ja. Jag har koll på det där. Jag har ju överlevt 15 år i Sockenträsk så, det är typ som en öde ö.

– Axel Nordström. Jag brukar få försvara honom. Han väger mer mig och är ett jävla odjur.

– Jag är inte utsatt för så mycket. Men Mike Joseph brukar få ta mycket sånt.

– Jag har 0,7 i handicap golf. Jag är garanterat bäst i basketligan i golf.

– Jag kvalade in till Nordea touren. Men jag var väl inte bra, men jag var inne där och spelade med de riktiga grabbarna. Det är inte så lätt att spela i Kalix där det bara är säsong fem månader om året.

– Måste det vara någon i ligan? Annars Tom Lidén. Fråga hur det går för honom i Grekland och hur han har det. Men annars Adam Rönnqvist i BC Luleå. Fråga varför han kallas the white chocolate.
Är det något mer du vill ha sagt?
– Nej, skriv ihop något bra nu. Marknadsför Sockenträsk, det är första och sista gången Sockenträsk är med i Aftonbladet.