– Det kändes litegrann som att när jag kom hit så fick jag precis samma frågor hela tiden. ”Hur var det i Grekland?”, ”Hur känns det att komma hem och varför kom du hem?”. Det kändes som att alla hade läst samma intervju, ”du har ju pratat om det här förut, du var en late bloomer, kan du berätta lite om det?”. Nej, det kan jag inte. Det har jag redan gjort.

– Jag höll på med lite olika precis som alla. Min pappa hade spelat och pushade lite för att jag skulle fortsätta, men det var väl det jag var bäst på. Jag var ganska lång som barn och tyckte det var kul. Södertälje är lite av en basketstad och sedan när man blev uttagen till första all star-lagen kändes det väl ment to be.

– Jag var bra redan från början, på barn- och ungdomsnivå. Jag fick alltid spela mot dem som var äldre. Jag spelade med 86:or och gjorde mitt första U20-SM när jag var 14-15 eller något sådant. I tvåan på gymnasiet fick jag första kontraktet med Kings och kände att det här skulle kunna bli något.

– Jag vet inte, det nog blivit mer av en mediagrej. Jag var jäkligt bra som ungdomsspelare, men sen när man kommer upp på seniornivå, det är svårt. Jag vet inte varför det tog sådan tid att etablera mig i ligan. Det var frustrerande men så här i efterhand är det skönt att man tragglade på och att genombrottet kom till slut.

– Det är också en sådan fråga man får ofta, den enda. Jag har alltid hittat något som jag har känt att det har varit värt att fortsätta för. Ofta att ha ett lag och tolv polare som har exakt samma schema och intresse. Gemenskapen av ett lag är nästan viktigare än själva basketen. Anledningen till att jag funderade på att sluta var för att det var kämpigt och inte gick så bra som man hoppats och det gjorde ont någonstans. Jag tänkte att det var enklare att ha ett vanligt jobb, men det är fan frågan om det är roligare.

– Ja, dels för att jag inte tänkt hålla på för alltid och dels för att jag inte hade tänkt att hålla på så länge oavsett. Från början hade jag inte tänkt spela förbi 30, men nu får vi väl se. Så länge det är kul så håller jag på. Men så fort det inte känns som det inte är kul slutar jag.

– Segt att vi inte lyckades vinna de jämna matcherna som hade kunnat göra att vi tog oss till EM. Jag tycker att vi var bättre än resultatet blev. Vi hade kunnat gå dit även fast vi hade en tuff grupp. Laget som vi hade tycker jag presterade över förväntan med skador, mycket unga spelare och alla som tackade nej. För egen del var det naturligtvis segt att sitta på bänken, men det var ändå kul att vara med. Jag gillar alla i laget och hade väldigt kul utanför. Det var bra träning för mig även om det fanns perioder under sommaren där det kanske kände som att det var bättre för mig att åka och börja försäsongen med Luleå, men det var nog bra på sätt och vis att vara med hela vägen. Jag fick ändå spela på slutet och få lite redemption för all tid jag la ner.

– Kanske orutin. När det väl behövdes som mest kunde vi inte stänga matcherna. Men jag har faktiskt inte reflekterat så jättemycket varför det blev som det blev.

– Första året i Grekland var jäkligt kul. Det var en jävla upplevelse. En helt annan kultur och ett annat liv utanför basketen. Det är det som sticker ut mest, skillnaden att komma från Sverige där det är kallt och mörkt och komma dit till ett sommarparadis och spela i jättearenor för massor med människor. Att vinna SM-guld hemma var också något som ligger väldigt högt upp. Men det var mer just finalserien när vi verkligen vann, hela säsongen i sig var väl inget superspeciellt. Men den här säsongen har väldigt stor potential också. Vi har ett sjukt kul lag och än så länge spelar vi väldigt bra tillsammans.

– Jag har väl två perioder då det verkligen känts jobbigt. Dels när jagvar skadad den säsongen som vi förlorade SM-finalen mot Södertälje. Då hade jag ont i hela tiden. Jag hade en bristning i magen som inte ville ge mig sig. Så fort jag hostade eller nös högg det till och gjorde ont. Det var inte så himla kul, plus att vi tar oss hela vägen men förlorar på målsnöret, då kändes det riktigt jävla surt.