”Har offrat allting för min basket”

av maliwah

BB140422AT008-2 Kristoffer Gafor och John Roberson efter SM-guldet i fjol. 


Påskfredagsintervjun är här. Den här gången med Norrköping Dolphins guard Kristoffer Gafor, 22. Vi pratar om hans tunga säsong, mental träning, träning, mobbning och massa annat.

Har du lyckats smälta att ni blev utslagna redan i kvarten, eller hur känns det?
– För mig personligen förra året slutade vi på topp med Kings och då var det guld, nu var det skillnad. Klart att det var lite småsvårt att smälta direkt och jag kanske inte gjort det helt än. Vi visste nog hela laget att detta skulle bli tufft. Det var nog inga som räknade med oss, att vi skulle gå som vi gjorde. Vi hade en bra känsla när vi kom in till kvartsfinal, men det var inte optimalt för någon av oss. Det var svårt, det var tungt, vi hade tron på minst semifinal.
Vad var det som gjorde att Uppsala vann?
– Match fem är en sån match där det inte handlar så mycket om talang, det har båda lagen. Det är mycket mer mentaliteten, att gå ut att ta det och verkligen vara redo mentalt och bara gå ut och kriga. Vi hade en bra känsla när vi var där och tog en match och fick komma tillbaka hem och kunna avgöra. Men det som föll där var kanske att vi inte gick in i alla situationer hundra procent och fick de lösa bollarna och missade någon enkel retur. Man får ge cred till Uppsala också de kom dit och snodde den.
Vad händer för dig nu när säsongen är slut?
– För mig ändras inte så mycket, jag fortsätter att hålla igång mina processer med min träning. Min pre season har redan börjar, det blev en tidig sådan. Jag kommer att vara hemma och köra på nu från dag ett och göra mig redo så mycket jag kan för nästa säsong.
Du gick från Södertälje där du vann SM-guld direkt under din rookiesäsong. Hur tycker du att din andra säsong i ligan har varit?
– Jävligt frustrerande att inte ha fått den chansen att spela som man själv känner att man förtjänar. När lagkamrater, andra spelare och coacher frågar och undrar varför man inte är där ute och hjälper sitt lag. Men jag har hela tiden lagt mitt fokus på att vara redo när chansen kommer. Det har varit A och O att fokusera på det jag kan påverka för att komma igenom de hårda tiderna. Det var lite så i Södertälje också, men inför andra säsongen var jag verkligen redo att vara en faktor. Så det har varit väldigt mycket upp och ner faktiskt. Men jag har fått vara väldigt rak i mitt mentala jobb och alltid komma varje dag och ändå vara redo och göra det coach vill ha och det laget behöver för att vinna. Jag har haft en väldigt bra cirkel runt mig, speciellt har jag jobbat med en mental coach, Jens Hofer, som verkligen har betytt massor för mig. Han har varit med dessa år när jag hållit på att gå in i väggen och hjälp mig att hålla rätt tankar. Men säsongen har inte varit det man förväntat sig.
Har det inte funkat med Lasse (Johansson) eller vad har du fått för motivering till att du inte fått så mycket speltid?
– Jag och Lasse har haft en bra relation skulle jag säga. Det har inte varit någon konflikt på det sättet. Sen kan jag inte heller säga att man fått en riktig förklaring till varför man inte är där ute och gör det man själv vet att man kan göra. Men det är så, mina två första år har jag spelat i två av de största lagen och det är svårt för en ung, oerfaren spelare att komma in och ha en roll i ett sådant lag. Det tror jag många kan relatera till.
Du sa att du har hållit på att gå in i väggen, vad menade du med det?
– Jag har offrat allting för min basket enda sedan jag slutade gymnasiet. Alla mina val har varit baserade på det jag vill med basketen. Jag har mina delmål och mina slutmål med det jag ville göra. Därför är den mentala biten så jävla viktig. Jag tror inte att det är många som hade klarat av att gå upp varje dag tidigt med den rutinen och disciplinen om det inte går som man tänkt sig på något sätt. Om man känner att alla odds är emot än, att göra den efforten. Jag menar att man inte går in i väggen i form av att man slutar spela. Att man inte ger hundra procent i alla situationer på träning och match och kanske inte bryr sig lika mycket om vad coachen säger och så. Det är något som jag aldrig låtit mig själv göra. Man kan jobba med sitt mentala så mycket och det har varit min räddning, att alltid vara ren i huvudet och veta vart man ska och att ingen kan stoppa en. Allt är bara hinder på vägen.
Du säger att allt varit emot dig, är det speltiden du tänker på, eller är det mer?
– Det är speltiden det handlar om såklart. När man som ung spelare är här handlar det inte om att tjäna pengar eller vara i en klubb bara för att vara i en klubb, inte för mig i alla fall. Jag har haft turen och äran att spela i Södertälje och Norrköping som är två mästarklubbar. Men jag går inte in och tänker ”wow, jag är här och jag ska bara vara här”, utan det har varit: ”jag är här och jag ska göra det jag gör och leverera det jag kan leverera”. När man jobbar så jävla hårt varje dag in och ut och inte får någon sorts belöning för det, det är klart att man känner att det är mycket emot. Men jag har knutit band för livet i båda de här klubbarna, speciellt i Södertälje var det en resa att komma in och vara rookie från dag ett. Jag har lärt mig väldigt mycket av spelare som Martin (Pahlmblad) och John (Roberson).
Många, kanske framför allt individuella idrottare, på toppnivå brukar ju använda sig av mentala coacher, men jag har aldrig hört någon i basketligan som har det, vad fick dig att börja med det?
– Det är kul att du frågar och det är något jag vill pusha för. För mig början det med när jag spelade i Malbas för två år sedan. Jag hade en coach som gav mig fullt förtroende och jag utvecklades det året där med honom jättejättemycket. För mig var det nog det viktigaste året i min karriär, att få det förtroendet. Det var i division ett och det var en uttalad ligasatsning redan då och jag skulle vara en frontfigur där, det var ganska mycket jag skulle bära och det var det jag ville göra. Det var ingen press jag kände, mer att jag behövde leverera varje match, så för mig började det med att jag hade en liten dipp där det blev lite jobbigt vissa matcher under en period. Då kom jag i kontakt med den här underbara mannen Jens Hofer. Jag tror inte att många vet hur mycket man kan jobba med det mentala spelet, jag förstod det inte själv förrän vi började jobba. Om inte din fysiska potential mäter upp med din mentala styrka så kommer du aldrig få ut din fulla potential. De orden har jag tagit med mig enda sedan dess och det är allt ifrån att visualisera sig själv dag till dag och ha sina mål för varje träning och varje match. För mig var det allt verkligen och jag kände en direkt boost av självförtroende och ett lugn i mitt spel. Det är något jag rekommenderar för alla. Det har hjälp mig genom de tuffa tiderna, motgångarna och hindren. Det har verkligen varit min räddning. Jens har alltid varit ett samtal eller sms bort. I professionell sport kommer det alltid vara någon i laget som är missnöjd eller låg på självförtroende så jag tycker inte att man ska skämmas för att jobba mental. Det är mer respekt att man vågar gå in på det. Och mina föräldrar, de har varit en livsviktig mentalt stöttande pelare. De har varit skillnaden i mitt liv. De har backat upp alla mina val jag gjort och stöttat mig i min basket genom allting.
Efter SM-guldet sa John Roberson att du tränar hårdast av alla och var extremt viktig för laget trots att du bara spelade några minuter under slutspelet och att din attityd lyfte laget. Skulle dina lagkamrater i Norrköping säga samma sak efter den här säsongen?
– De orden som John sa om mig och hela den artikeln det blev, det var rörande. Man blev nästan tårögd att folk ändå ser dig. När man är i skymundan får inga rubriker eller hype eller något tillbaka så det han sa det var stort och något jag uppskattar mycket. Han är en vän för livet. Men sen, det är lite så jag alltid har varit. I Norrköping blev det lite samma roll och jag har svårt att se att någon skulle säga något annat. Jag är en typisk extrem träningsnarkoman och jag visar inte attityd gentemot någon oavsett vad som händer. Mina rutiner och mina processer och min disciplin kommer alltid vara detsamma. Jag har fått väldigt fina ord från till exempel Jocke Kjellbom och det är någon jag ser upp till. Han är den mest professionella spelaren jag mött och får man lovord från honom känner man att man gjort något bra. Jag kommer aldrig vara den typen drar ner laget, lagkänslan eller lagmoralen. I Kings var det min roll att jag kunde pusha spelare varje dag, oavsett om det var på banan, i gymmet eller hur mycket kyckling de skulle äta innan final sju. Jag gillar att pusha mina lagkamrater till max för att hela laget ska tjäna på det.
Du nämnde att du är en träningsnarkoman och det syns ju att du är ganska vältränad. Finns det någon i ligan som är mer vältränad?
– Om du kollade på mig när jag var 14-15 var jag en kanelbulle. En fin kanelbulle som gick runt utan någon separation mellan mina lår och bara var allmänt fet. Jag hade tjocka mysiga kinder och så där, jag var en liten tjockis. Jag vet inte om det var att jag kom in i puberteten eller att jag fick nog av att vara halvmobbad för hur jag såg ut. Jag gjorde en förändring och mer eller mindre bodde i gymmet och åt väldigt annorlunda gentemot mina vänner. Min pappa har ägt en salladsbar i flera år så jag får ge cred till honom, det har varit mycket grönt. Martin Pahlmblad har ju en riktig fuskkropp. Han har i princip växt upp med kakor och pannkakor och ändå haft ådror i pannan, från armarna till vaderna. När vi var i gymmet var det en bra battle mellan oss. Jag ville alltid befästa min plats som kanske mest vältränad. Sen ska jag inte vara kaxig och säga att det finns vältränade pojkar i ligan.
Vi ska inte utnämna dig till ligans mest vältränade nu när Pahlmblad inte spelar här längre då?
– Jag vill inte vara en self-proclaimed, men om du väljer att göra det som rubrik kommer jag inte må dålig över det. Jag ska försöka att vara ödmjuk.
Men var det så illa att du var mobbad alltså?
– Jag kommer ihåg att jag gått hem från skolan och varit ledsen. Jag ska inte säga att det var på en nivå där jag inte ville gå till skolan eller inte hade vänner, men jag kände själv att fan, jag ser inte ut som jag vill se ut. Man fick lite tuffa ord emot sig, men som tur var var jag lite större, längre starkare än många så ibland fick man kanske ta till andra medel. Dessutom var jag lite smartare än de andra så det var kul att kunna retas tillbaka med ”tyvärr kompis, du klarade inte det här provet, men jag fick MVG”.
Varför började du spela basket?
– Det får jag tacka min mamma för faktiskt. Hon är gammal basketspelare, jag förstörde hennes karriär när hon fick mig när hon var 20 bast. Hon spelade på bra nivå i Bulgarien och var med i något landslag där, min morfar har också spelat så jag får tacka mamma. Jag började tidigt, när jag var sju, i Högsbo basket och spelade med Challe (Barton) alla de åren. Vi har varit bästa vänner sedan den åldern.
Vad gör du när du inte spelar basket?
– Jag kanske är i gymmet. Eller, jag gillar att ta en svart kaffe på något kafé och läsa en bok eller prata i telefon men någon av mina tajta vänner. Sen gillar jag att gå runt och hitta någon ny bakelse som jag inte provat, jag älskar bakelser, det är lite av min akilleshäl. Men det mycket basket i min vardag, det är svårt att komma på saker när jag inte är på planen.
Kan du berätta något folk inte vet om dig?
– Jag vet inte om folk vet att jag har ganska stora fötter, 48,5-49. Jag kanske skulle ha börjat simma i stället. Sen är jag svag för spanska språket.
Vem är tuffast i ligan?
– Jag vill inte säga någon alla andra säger. Jag vill säga Martin Pahlmblad, men jag vet inte om han gills?
Egentligen inte.
– Det här året har jag spelat mycket försvar på point guards och jag måste säga att jag tycker att Omar Krayem är jävlig svår och hal. Han är mycket moves. Så han är tuff.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Nu vill jag säga Martin Pahlmblad igen. Det måste bli han för han har bott ute i skogen i en liten stuga utan el och täckning. Han är händig och den mest natur. Det är min gubbe, det kan du väl förstå. Sen kommer han att liva upp det med sin ökända Princedans. Det finns ingen som jag ens kan tänka mig annars, Martin är på en egen nivå. Alla mina kort på honom. Han hade tagit hand om oss båda och är bra på brasor och karibiska specialiteter.
Vem hade du inte tagit med dig?
– Ludwig Wissing. Han hade bara legat och schtekt.
Vem i ligan är bäst på trashtalk?
– Jag biter inte så mycket trashtalk så personligen tycker jag bara att det är kul. Jag drar till med en joker och säger Jocke Kjellbom. Han trashtalkar inte på det vanliga sättet, han är bara fin och mysig och kolla på dig lite retande. Han har varit med länge och vet vilka knappar man ska trycka på.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att jag hittar mitt påskägg, min mamma brukar vara väldigt duktig på att gömma dem.
Vem ska jag intervjua nästa vecka?
– Johan Pierre. Han har också gått igenom mycket och varit skadad och haft det tufft. Han är äntligen tillbaka och han är en av de skönaste människorna i ligan och samtidigt väldigt smart. Du måste fråga hur det går med hans barbershop business. Jag vill att alla ska veta att om de ska fixa frillan så är det honom ni ska ringa.

”Jag har inte levt upp till hypen”

av maliwah
Skärmavbild 2015-03-28 kl. 18.33.11

Veckans intervju är här. Den här gången med Södertälje Kings Chris Czerapowicz, 23. Han har beskrivits som svensk baskets framtid men kanske inte helt levt upp till hypen. Vi pratar bland annat om hur det påverkat honom, hans fem höftoperationer och dem omtalade intervjun.

Om vi börjar med tiden i USA (Czerapowicz gör sin första säsong i basketligan efter fyra år på collage), hur var den?
– Bästa tiden i mitt liv. Jätteroligt. Det var en perfekt match för mig att gå på Davidson, både på och utanför planen. Jag spelade mycket och fick vänner för livet och en väldigt bra och tuff utbildning. Hela kommunen är så väldigt basketintresserad så man känner sig väldigt bra som spelare.
Sedan blev det en sväng i Italien?
– Ja, jag skrev ett tvåmånaderskontrakt med Pistoia. De hade en skadad spelare och behövde någon som kunde ta hans plats. Jag behövde få lite exposure, synas lite. Mina stats hade droppat lite så jag behövde få upp mitt värde. Det fanns en chans att jag skulle få stanna kvar, men jag var där på mitt amerikanska pass och de får bara ha fem amerikaner så jag blev reserv och fick inte byta om och då var det bättre för mig att komma hem till Sverige.
Var det en besvikelse att inte få vara kvar?
– Jag vill spela ute i Europa så det var lite av en besvikelse. Men jag visste redan innan att det var två månader som gällde. Hade jag gjort väldigt bra ifrån mig hade de kanske velat behålla mig.
Var Södertälje ett självklart val när du bestämde dig för Sverige?
– Det fanns andra alternativ i Sverige. Det är svårt att få jobb direkt sådär när man kommer som rookie. Jag hade snackat med Vedran innan säsongen och med Borås och några andra lag. Men just då hade jag redan kontakt med Vedran och förklarade min situation och han erbjöd mig att komma hit. Jag känner Vedran sedan innan och ville spela för honom igen (Vedran coachade Sverige under Universiaden för två somrar sedan).
Hur tycker du att din rookiesäsong har varit?
– Som Challe sa: upp och ner. Vi har väldigt många duktiga spelare och en bred trupp med många som kan göra mycket poäng därför är minuterna upp och ner. Men nu vet jag min roll och trivs och tycker att jag passar in bra.
Hade du trott att du skulle ta en plats i förstafemman?
– Jag hade ingen riktigt koll på spelarna innan, men jag visste att det skulle bli tufft att bara kom in efter några månader och ta en plats i startfemman. Alla vill starta, men det handlar mer om minuter för mig. Jag kommer heller in och avslutar en match.
Hur amerikaniserad är du?
– Jag vet inte, skulle nog säga att jag är exakt 50-50. Jag pratar engelska med pappa och svenska med mamma (Czerapowicz har både svenskt och amerikanskt pass). Jag tror att jag vill leva i USA så de kanske har vunnit över mig. Jag är inte helt säker, men just nu känner jag såg. Jag trivs bra där och har min utbildning där. Sen vill jag kanske coacha basket i framtiden och jag har mycket kontakter och vänner som vill det också. Och det är så stort med sport in general.
Du har hypats väldigt mycket och beskrivits som svensk baskets framtid och så vidare, hur har det varit att ha det trycket?
– Det är väl roligt. Men jag tycker inte att jag förtjänar den stämpeln förrän jag bevisat det. Jag kanske gjorde det när jag var yngre, men har inte gjort något för att förtjäna en sådan stämpel på ett tag. Det gäller att använda det som motivation för att bevisa det. Allt handlar om att träna och bli bättre.
Hur har det varit, när det finns massa förväntningar och så kanske man inte riktigt lever upp till dem?
– Det var tufft för mig. Jag gick igenom en period i collage där jag satte lite väl mycket press på mig själv och tänkte lite väl mycket på mina siffror istället för att bara gå ut och spela. Det hämmade mig. Varje match jag gick ut och tänkte så gick det bara sämre och sämre. Det jag borde gjort är att gå ut och ha kul och spela som jag visste att jag kunde spela. Sedan har det fortsatt lite så sista året på collage. Jag började känna ”okej, nästa år ska jag spela proffs och då måste jag bevisa att jag kan leda ett lag”. Jag var senior och nyckelspelare och näst bästa scorer och returtagare. Jag satte för mycket press på mig själv och levererade inte. Så nu försöker jag bara hitta tillbaka till självförtroendet, det har varit en liten process.
Känner du att du hittat tillbaka till självförtroendet nu?
– Jag försöker att inte tänka så mycket på det förflutna och vad jag borde ha gjort. Enda sättet att få tillbaka självförtroendet är att spendera så mycket tid som möjligt i hallen. Den här sommaren är en av de viktigaste jag har haft. Det är då det gäller.
Du tackade nej till landslaget i somras, hur tänker du kring framtiden där?
– Jag var tvungen att avsluta mina studier. Det är inte säkert att jag hade tagit en plats ändå, men jag blev inbjuden i alla fall. Det är något jag vill göra och bara för att jag inte var med förra året betyder det inte att jag är körd. Men det är väldigt hård konkurrens.
Hur ser du på nästa säsong, du sa att du vill spela i Europa, är det planen?
– Just nu tänker jag bara på slutspelet, sedan får vi se vilka alternativ som finns. Om det blir ett år till i ligan så gör det inget.
Kan du berätta något folk inte vet om dig?
– Hmm.. har jag någon dold talang? Svårt… jag försöker tänka. Jag är väldigt intresserad av allt lära mig instrument, men nej, jag vet inte. Den är inte bra heller, det är tufft alltså. Jag… hmm… det finns inte så mycket. Jag har 16 skruvar i mina höfter.
Jag tänkte komma till det. Du har gjort fem höftoperationer, varför har du haft så mycket problem?
– Det är något genetisk. Jag kan inte gå ner i försvar riktigt. Jag kan inte böja höftleden. Jag kunde inte gå ner i 90 grader innan. Först slog kulan emot själva skålen och mitt bäcken var roterat fel. Jag har inte haft problem i det vardagslivet, men i basketen så jag var tvungen att operera. Först opererade jag några gånger i Sverige och sen gjorde jag en jättestor operation i USA. De plockade ut bäckenet och roterade det rätt och satte in åtta skruvar på varje sida.
Hur var det att komma tillbaka efter det?
– Jag satt i rullstol i några veckor. Det var tufft. De första tre var bara några månader, det var inga problem. Men efter den här. Jag började lära mig att gå i en pool och det gjorde ont i hela kroppen om jag ens nuddade marken så det tog ett tsk, 6-8 månader. Men hade jag inte gjort det hade jag kanske inte kunnat spela nu så jag är glad att jag fick chansen.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Jag skulle nog kanske ta med med mig min lagkamrat Carl Engström faktiskt. Vi snackade om det här i går faktiskt, om man skulle bli attackerad av Tiger hur man skulle hantera det. Carl sa att han skulle knocka den direkt så ifall vi var på en öde ö där det finns massa farliga djur hade han haft situationen under kontroll. De flesta skulle nog springa för livet eller gömma sig i något träd, men Carl är inte rädd för en tiger.
Vem i ligan är värst att möta?
– Jag har inte varit här så länge, men jag tycker nog Christopher Ryan i LF. Hans försvar alltså, det är riktigt tufft.
Vilken känd person skulle du vilja byta liv med för en dag?
– Du och dina svåra frågor. Någon känd skådespelare, typ säg Seth Rogen. Han och hans gäng verkar ha roligt. Det lever ett gött liv tror jag. Nej, men vänta, låt mig tänka en sekund. Vill jag verkligen vara skådespelare? Jag vill göra något som inte så många har gjort. Åka till månen kanske. Armstrong! Först på månen, det hade varit coolt.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att jag och min familj fick resa jorden runt och uppleva alla ställen tillsammans.
Vem ska jag intervjua nästa vecka?
– Min göteborgskompis Christoffer Gafor för den anledningen att det inte är lika många som vet vem han är och han är enligt mig en riktigt bra basketsspelare som folk borde vet mer om. Fråga om han är redo för trepoängsspoängstävlingen på Sörgårdsskolan i sommar.
Vi måste ju prata om den här intervjun också, vad var grejen med den?
– Det var NM och jag vet inte… Jag vaknade lite vilsen och borta, jag hade precis sovit på läktaren och Jakob Törnell kom och frågade om jag kunde ta en intervju. Okej visst, första intervjun jag gjort, underbart. Vi ställde oss där, jag var halvvaken och fick kameran rakt upp i ansiktet och tänkte ”oj, är det så här det händer?”. Han kör på direkt, jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Jag tänkte ”shit, jag får inte så trött ut” och ville verkligen ge bra svar. Ingenting mot Törnell men det var bara ja- och nej-frågor. Jag försökte svara så utförligt som möjligt, men det gick inte så bra när man bara kan säga ja eller nej. Jag blev mångas ”laughing stock”, men jag bjuder på den.

För er som har missat, eller bara vill de den igen – här är den omtalade intervjun från 2009.

”Visste inte vart jag skulle ta vägen”

av maliwah
Skärmavbild 2015-03-20 kl. 17.16.43 

Erkan Inan valde Charles Barton jr till veckans fredagsintervju. Sundsvall Dragons- spelaren beslutade sig för att lämna collage och Oregon inför den här säsongen, vi pratar om det, om den tunga tiden och om hans oväntade intresse.
Om vi börjar med det mest aktuella, slutspelet, ni vann första matchen i kvartsfinalserien och spelar nästa ikväll. Hur är känslan? 
– Det känns hur bra som helst att ta en bortamatch. Det ger oss mycket självförtroende. Men de kommer att vara tända och det är vi beredda på. Det var första slutspelsmatchen för mig så det var skönt att få det ur världen. Jag var lite extra uppspelt och nästan lite för överhypad.
Vad säger du om din rookiesäsong? 
– Det har gått upp och ner. Det är massa veteraner i mitt lag och de har släppt in mig enkelt och jag har en coach som tror på mig så det har inte varit några problem. Det är alltid upp och ner, men jag är nöjd hittills.
Varför valde du att lämna collage? 
– Det såg inte ut att bli bra nästa år. Det var lite komplikationer för mig med coachen. Det blev som det blev så jag tog beslutet att åka hem.
Vad var det för komplikationer? 
– Lång historia. Lite personligt kanske. Vi kom inte riktigt överens jag och coachen. Först spelade jag mycket, sen spelade jag ingenting, och jag visste inte riktigt vad det berodde på. Jag såg att jag inte skulle utvecklas som jag ville så jag var tvungen att ta det beslutet. Jag ville inte byta till ett annat collage så jag valde att åka hem till Sverige.
Hur var tiden i USA annars? 
– Den var underbar. En upplevelse. Många svenska spelare borta prova. Basketen är det största där, man ser på det en annan sätt och man får en helt annan status. Jag minns första matchen när man skulle springa in med 8000 på läktaren, det är svårt att förstå hur nervös man var.
Du har sagt att det är din dröm att spela i LF, men nu blev det Sundsvall när du vände hem, varför blev det så? 
– Jag är född i Luleå och kommer ihåg tiden när pappa var coach. Det är alltid en klubb jag gillat, älskat, Plannja gillar jag att kalla den. Men jag passar in bättre i Sundsvall och de visade mest att de ville ha mig.
Hur speciellt är det att möta LF nu i slutspelet? 
– Det är roligt och speciellt. Jag känner Peter (Öqvist) eftersom han har coachat min storebror och Jonathan är en av mina bästa kompisar. Sen är det speciellt att spela i Luleå.
Hur är det att växa upp med Charles Barton som pappa? 
– Inte så farligt, bättre än dåligt. Folk tror att det är mycket press, men det är inte så farligt. Man har lärt sig mycket av att vara omkring basket som liten, men det sitter i bakhuvudet att man ska vara bättre. Det är inte bara pappa, mamma också, men de supportar mig vad jag än gör.
Var det givet att du skulle bli basketspelare? 
– Jo, jo, det var det. Jag har varit runt basket sen jag var liten, antingen med mamma eller pappa eller storebrorsan. Man är född med basketboll i handen.
Hur är det att ha en storebror (Brandon Barton) som också är basketspelare? 
– Det är alltid kul. Man vill alltid vara bättre, speciellt som lillebror och det är alltid kul att vinna. Tidigare hade vi somrarna på oss att visa vem som är på topp, men nu har vi spelat riktiga ligamatcher. Det kändes lite overkligt första tre matcher.
Hur var det att möta varandra? 
– Det var galet. I Örebro var hela familjen på plats och ingen visste vem de skulle heja på. Det är massa mixade känslor i sådan match. Man vill vara bättre, men man vill också att det ska gå bra för brorsan.
Vad är den värsta tiden under karriären så här långt? 
– Det måste varit förra året. Jag gick från att starta till att knappt spela. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag var borta i USA långt ifrån vänner och familj. Det var tufft, men annars känner jag att allt rullat på.
Hur hanterade du den tunga tiden? 
– Det gäller bara att veta att man är bra och inte ge upp. På ett sett var det en bra learning experience. Jag byggde upp min tuffhet och lärde mig att klara mig själv när det gick dåligt. Jag hittade styrka inom mig själv. Självförtroendet är en stor del av basket och det hade jag problem med i slutet av förra säsongen. Det blev jävligt tufft att sitta på bänken halva säsongen. Men jag har haft hjälp av mina lagkamrater och coach och hittat tillbaka till det nu.
Vad är det bästa du varit med om i din karriär? 
– Min tid i USA också för det fanns riktiga härliga tider där också. Min tid på Sanda är också en av de bästa. Jag tog klivet och flyttade hemifrån och lärde mig att klara mig själv och växa upp. Det var där jag tog nästa steg i basketen när jag hade David Leman och Dennis (Aulander).
Vad gör du när du inte spelar basket? 
– Jag är ganska nördig. Jag spelar tv-spel med de yngre killarna i laget, de äldre är väl för mogna för mig. Sen kollar jag på Mangaserier. Om man inte har kollat ska man göra det, det är det bästa som finns. Jag ritar ofta mangafigurer också. Det är kanske inte det man tror om mig, men så fort man öppnar upp för den världen och släpper allt tecknat kommer man inse att det är riktigt bra. Det är sådan spänning som man inte kan hitta i andra serie.
Du har en konstnärlig sida alltså? 
– Jag har inte ritat så mycket på senaste tiden, men det är en av mina hidden talents. Måla är en av de grejerna jag gillar.
Vad skulle du göra om du var statsminister för en dag?
– En dag? Svår fråga. Jag hade pumpat in pengar till basketvärlden så att Sverige får uppleva lika hög nivå av basket som i USA och Spanien.
Hur ser du på nästa säsong? Vill du stanna i Sverige eller spela utomlands?
– Jag har inte tänkt på det så mycket utan fokuserar mest på slutspelet just nu. Jag trivs här och det är mycket möjligt att jag blir kvar här.
Vill du till LF då?
– Nej, kvar här där jag är nu.
Vem är värst i ligan att möta?
– Axel (Nordström) för han är på 100 procent varje sekund överallt, under korgen, vid halva plan, hela plan. Han är som ett monster och en av mina närmsta kompisar. Men när vi möts brukar jag alltid säga att han ska ta det lugnt för man vet att han kommer kraschade. Om man somnar en sekund är det kört.
Vem hade du tagit med dig till en öde ö?
– Verkligen inte Erkan i alla fall för han skulle inte ta med mig. Han kan få stanna hemma. Jag hade tagit med min egna bror. Han är lika nördig och envis som mig, vi hade haft många diskussioner, men hade aldrig blivit uttråkat.
Erkan sa att han inte ville ha med er för att inget skulle bli gjort, hade ni överlevt?
– Nej, jag tror inte vi hade klarat oss länge. Men vi hade haft kul i alla och det är det viktigaste.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Jag har lite för många önskningar just nu faktiskt. Att vi vinner SM-guld, men det ska jag inte behöva önska, det tycker jag att vi ska klara av. Vi har bra spelare och jag ser inte varför vi inte skulle kunna vinna. Men det finns sex andra lag som kan göra det också, det är jävligt tufft år.
Vem ska jag intervjua nästa vecka?
– Chris Czerapowicz. Du kan fråga honom om hans kända intervju NM U18. Bara fråga honom.

”Sjukt tacksam att jag fick ha pappa i 22 år”

av maliwah
Lagom till sista gruppspelsmatchen i basketligan gör fredagsintervjun återigen comeback. Nu med Solna Vikings Erkan Inan, som egentligen inte är Solna Vikings-spelare längre. Vi pratar om det, om hur det är att driva en egen restaurang och hur han växt sedan pappa Mehmet gick bort för tre år sedan.
Du har inte spelat de senaste tre matcherna, varför? 
– Den har situationen har varit annorlunda i år. Jag har behövt driva restaurangen mycket mer i år. Jag hade en överenskommelse med Solna att ställa upp medan jag var hemma. Jag ville hjälpa till så mycket som det gick. Sedan blev jobbsituationen som den blev så då tog jag beslutet att inte spela mer.
Du gjorde comeback i Solna i december efter att ha varit kontraktslös under hösten men har inte fått så mycket speltid. Påverkade det beslutet att inte spela mer? 
– Ja, absolut. Om inte jag kunde hjälpa laget så mycket så det gör skillnad är det bättre att jag jobbar. Jag kände att jag inte hjälper laget och då är det bättre att göra något bra i stället.
Vad innebär det här, kommer du inte spela mer basket? 
– Det var den dummaste frågan du har ställt. Jag tränar fortfarande två gånger om dagen. Jag tackade nej först till kontrakt från Solna för att förhoppningsvis få jobb utomlands. När jag inte fick det jobbet valde jag att stanna kvar. Det här året blev ett konstigt år. Det var inte meningen att det skulle bli så här. Men det var det dummaste jag hört, det klart att jag kommer att spela. Basketen är fortfarande det viktigaste för mig.
Ångrar du att du inte tog kontraktsförslaget du fick från Solna inför säsongen? 
– Absolut inte. Anledning till jag inte tog det var att jag var i förhandlingar med ett lag i förstaligan i Turkiet. När det inte löste sig blev jag kvar. Men jag sa redan tidigt att jag ville utomlands.
Hur var det att inte spela under hela hösten? 
– Innan när man spelat har man inte förstått värdet av det. Men nu när man har väntat har man förstått hur kul det är. Men det har inte varit tungt, jag har tränat för fullt för att vara redo när man väl ska spela.
Du fick stora delar av förra säsongen förstörd av skada och den här har du inte spelat så mycket, du har inget flyt nu. 
– Jag har haft ett jävla flyt i resten av mitt liv. Nej, jag skojar bara. Men förra året med knäskadan, det var inget att göra åt saken. Det är bara att ta sig upp och bli bättre. Sen är det tyvärr så att ekonomin i Stockholmsklubbarna är svag så det är svårt. Men det finns de som går igenom värre saker. Visst, jag har tänkt på det själv, men det är inte så farligt. Jag vet bara att nästa år när jag hamnar i en bra situation kommer det bli ett riktigt bra år.
– Det är jättekul. Det är det verkligen. Det är klart att det ibland tar mycket tid. Man har inte bara basket i huvudet vilket behövs ibland. Till exempel under matchdag kan det bli så att jag har morgonträning och när de andra går hem och vilar så jobbar jag under dagen och sen efter matchen går jag och jobbar till stängning. Det är mycket, men jag har blivit van.
Du och Serkan flyttade hem (från proffslivet i Turkiet) när er pappa gick bort, hur har det påverkat dig? 
– Personligt har man vuxit upp mycket snabbare. Från att bara spela basket till att komma hem och plötsligt kombinera det med ett jobb som tar mycket tid. Det är klart att det blev mycket, men det har varit jättelärorikt. Klart att det är jättetråkigt att vi behövde flytta hem när man kommit så långt, men jag tycker både att jag och Serkan har lyckats göra något positivt med det negativa. Att driva restaurangen som vår familj har haft i 38 år och samtidigt fortsätta med basketen, hela resan har varit jättegivande.
Du sa tidigare att det alltid kan vara värre, är det lättare att sätta saker i perspektiv nu? 
– Jag vet inte om jag kan koppla det till basketen för där vill jag alltid vinna. Men jag tänker överhuvudtaget att det alltid finns folk som har det värre. Jag jämför alltid med min pappa. Många säger ”shit, vad jobbigt att du har förlorat din pappa”, men då säger jag att jag är sjukt tacksam att jag hade en sådan pappa som jag hade, att jag fick ha honom i 22 år. De finns dem som bara får ha sin pappa i ett eller två år, eller de som inte har en bra pappa eller förlorar båda sina föräldrar. Jag är tacksam för den tid jag fått.
Hur mycket betyder Serkan för dig? 
– Klart att han betyder jättemycket. Folk ser oss som likadana. Vi har gått samma väg basketmässigt och vi har samma namn, så vad ska jag säga? Föräldrarna bestämde från början där med namnen. Vi är likadana och vi är jättenära. Jag är van att ha honom bredvid mig hela tiden. När pappa gick bort var vi tillsammans och har stöttat varandra och fortsatt driva restaurangen och spelat basket.
Men det tog ett tag innan ni fick spela i samma lag. 
– Det tog jättelång tid, men förra säsongen gjorde vi det. Det är klart det var kul, men min största vilja är inte att spela med honom. Jag vill spela mot honom så att han vet vem som är bättre. Och den frågan behöver du inte ens fråga, visst Anton och Viktor Gaddefors kan jämföra, men jag vill inte höra jämförelser med Serkan.
Det har varit rätt turbulent i Solna (ordföranden Jan Marklund har fått sparken och kritiserat klubben hårt), hur har det påverkat er spelare? 
– Som spelare så kan du inte låta dig påverkas, det är ens jobb att prestera och vinna. Det är klart att man märker att saker händer runt om, men man kan inte låta det påverka ens prestation.
Hur ser du på kommande säsong för egen del? 
– Planen är i alla fall att spela, det kan jag lova. Jag vill ha den bästa möjliga basketsituationen för mig. Kommer det bra alternativ utomlands så är det klart att jag tar det, målsättningen alltid att spela så bra som möjligt. Men det måste vara utvecklande. Det har jag förstått i år, det san vara utvecklande även om man spelar hemma.
Vem i basketligan skulle du ta med dig till en öde ö? 
– Shit, det finns så många bra människor. Hur länge ska vi vara på ön? Vissa är roliga en dag, vissa orkar jag inte med en vecka.
Säg en vecka då. 
– Det är så många jag skulle kunna tänka mig att hänga med. Men måste man ha någon som kan göra upp eld och så? Om man måste ha en smart jävel, då går många bort. Då är det Emil Salon, det är inget snack om saken. Han är så jävla go. Han har allt.
Vem skulle du inte ta med dig? 
– Charles Barton och hans brorsa (Brandon). De är för softa och lugna, de skulle inte hjälpa till med något, de skulle bara glida. Det är som när man sms:ar med dem, det är inga smileys eller något. Bara ja, nej, punkt och inget annat. Men jag vill ha sådana där roliga och konstiga frågor.
Som vilka då? 
– Typ den som någon fick om vem man inte skulle vilja möta i en mörk gränd och svarade Chris Mcknight, det stämmer ju som fan. Hade jag mött honom hade jag också tagit andra vägar. Det är bara att kolla på honom, han ser ju ut som ett monster.
Vem är tuffast att möta i ligan? 
– Det finns inga sådana längre. Det är för snällt. Men tråkigaste matchen att spela, det är Örebro borta. Det är ingen där. Men positivt är att Borås är roligast att spela för de har gjort ett bra jobb. Det är värt att åka dit, det är verkligen en match.
Vad skulle du göra om du var statsminister för en dag? 
– Jag hade gjort om statsbudgeten så att det finns mer pengar till basketklubbarna.
Kan du berätta något som folk inte vet om dig?  
– Jag äter alltid en halv banan i halvtid varje match. Det startade när jag var i Turkiet och spelade en match där. Det låg en banan framför mig i halvtid, jag käkade den och kände ”shit vilken bra halvlek jag hade”. Nästa match åt jag ingen och då gick det inte alls bra så nu gör jag alltid det. Om du märker att jag är dålig i andra har jag glömt att äta bananen.
Vad önskar du dig mest av allt just nu? 
– Överhuvudtaget i världen? Att alla är glada och lycklig. Man ska vara glad. Har du inga fler svåra, konstiga frågor?
Ehm… Vilken känd person skulle du byta liv med för en dag? 
– Kobe när han gjorde 81 poäng. Just den dagen.
Är det något du känner att du inte fått sagt nu? 
– Nej, jag känner att jag fått sagt det mesta. Det har gått bra. Jag är nöjd. Det viktigaste nu, vad har du för bild till intervjun? Det måste vara en schyst bra bild. Ta den jag har som profilbild på Facebook, den är riktigt bra.
Vem ska jag intervjua nästa vecka och varför?  
– Charles (Barton). Gör det så kommer du förstå vad jag menar. Det kommer bara bli fråga, svar och streck. Fråga honom om han inte kan ladda ner emojis på sin telefon, du vet den där smileyappen.

”Vi kan inte vinna”

av maliwah
Fredagsintervjun med Jämtland Baskets Jesper Eliasson är här. Det snackas Jämtlands ”kris”, smarthet och hur det är att flytta hemifrån. Bland annat.
Jonathan  (Person) sa att du va var dubbelt så blyg som honom så jag börjar med samma fråga som då, hur blyg är du?
– Jag själv vet inte om jag tycker att jag är så jätteblyg. Jag är lite tystlåten och det är inte tar så mycket plats. Som Jonte sa, i början kanske när man träffar nytt folk så kanske man är lite blyg.
Jämtlands säsong har varit lite sådär. Hur ser du på den så här långt? 
– Det kan lugnt säga. Det har inte riktigt varit som jag hade hoppats. Vi har spelat bra flera matcher, men inte vunnit. Vi kan inte vinna, det är mest det. Vi har ändå spelat bra och någon gång måste vi börja vinna.
Hur mycket sitter det i huvudet? 
– Det kanske blir lite undermedvetet. Om det är jämnt i slutet så vet vi att vi inte vunnit så det kanske blir en liten låsning. Men det är inte som att vi pratar om det.
Var det givet att du skulle gå till Jämtland den här säsongen? 
– Nej, det hade jag inte planerat efter förra säsongen. Men när Gehrke skrev på och ville ha mig blev det ett alternativ. Jag gillar honom som coach och det var kul att han ville ha mig. Sen är det något nytt eftersom jag varit i Solna hela tiden och nu fick jag flytta hemifrån.
Hur har det fungerat? 
– Bra hittills, bättre än jag trodde. Allt städa och diska och mat och sådant där, det har gått bättre än jag trodde. Där hade jag inte så jättehöga tankar när jag flyttade.
Gehrke har kallat dig en av de smartaste spelarna han coachat. Är du smart? 
– Det har jag sett också. Men det vet jag inte själv, men flera coacher har sagt det så jag måste väl smart. Jag spelar ju bara utan att jag tänker att jag gör det smart. Men jag är bra på att läsa spelet, det är min styrka.
Värsta du varit med om i karriären? 
– Det måste väl kanske vara när jag skadade knät och var borta i sju månader. Det var inte det roligaste mitt första år i ligan. Jag hade fått komma in lite och fått spela med några minuter så det var sålig tajming. Men det var inte så jättejobbigt på det sättet, det tog bara längre tid än jag ställt in mig på.
Vad är det bästa? 
– Det måste vara att jag blev inbjuden till ”Basketball without borders”, en camp med spelare från hela Europa. Det var en väldigt kul upplevelse. Jag fick träffa Vlade Divac och någon NBA-coach.
Vad har du för mål med karriären? 
– Det vet jag inte riktigt, att bli så bra som jag kan bli och se vart det tar mig. Självklart att komma ut i Europa och spela utomlands, det hade varit jätteul. Vi får se om jag lyckats.
Jonathan sa att jag skulle fråga varför du bytt sponsor, vad handlar det om? 
– När jag träffade Jonte och spelade med honom i somras hade jag alltid adidasmjukis och nu hade jag bytt till Nike. Så nu tror han väl att jag bytt, men jag har fortfarande kvar adidasbyxan så sponsorn är väl inte bytt egentligen.
Vad gör du när du inte spelar basket?
– Hänger med kompisarna, speciellt nu uppe i Östersund. Annars är jag med familjen. Det vanliga. Förhoppningsvis kommer jag in på universitetet efter jul. Jag har sökt lite  olika, men förstavalet är datavetenkap.
Vem i ligan skulle du helst ta med till en öde ö? 
– Kanske Gustav Hansson från laget. Han har varit med i Wild Kids så han borde ju vara bra på att överleva på en öde ö. Annars någon med mycket historier, typ Andreas Karlsson. Han har upplevt mycket, säger han själv i alla fall.
Vem i ligan är värst att möta? 
– Det måste kanske vara Toni Bizaca för han är riktigt bra. Hans step back speciellt, senast gjorde han den tre gånger i rad. Han säljer den så bra så det är svårt.
Kan du berätta något folk inte vet om dig? 
– Jag är bra på att baka. Kladdkaka är det som jag är bäst på.
Vad skulle du göra om du var statsminister för en dag? 
– Något bra i alla fall. Hjälpa de fattiga kanske.
Om du fick byta liv med en känd person, vem skulle det vara och varför? 
– Zlatan. Han är ju kung. Bäst på fotboll och han har ett bra liv.
Vem ska jag intervjua nästa vecka? 
– Erkan Inan. Speciellt nu när det sägs att han ska göra comeback igen. Han är en skön kille. Fråga honom hur det känns att vara anställd på Boulevard. Men om han inte räknas då kan du ta Nathan Dawit och fråga hur det känns att vara sheriffen i stan. Det är inte så positivt som det låter.

”Det är ett mysterium”

av maliwah

Skärmavbild 2014-11-14 kl. 10.19.12

Fredagsintervjun är här, i tid. Den här gången med LF Basket och svenska landslagets Jonathan Person. Det snackas kaxiga uttalanden, svackan, blygheten, pressen i familjen, kravet för en blivande fru och en hel del basket såklart.
Det ska även tilläggas att intervjun gjordes innan LF:s seger mot Norrköping i tisdags.

Anton (Gaddefors) säger att du är blyg. Är du det?
– Ja, lite grann i början. Men när man lär känna mig är jag pratglad och social.
Är det svårt att komma in i lag då?
– Nej, det är det absolut inte. Anton överdriver och gillar att hajpa upp saker. Jag brukar komma in ganska bra. Jag är inte så blyg och det går snabbt så det är ingen fara.
Du verkar ändå kunna vara lite kaxig. Anton ville att jag skulle fråga hur du tänkte när du sa att LF är bättre än Uppsala?
– Grejen är, just mot alla mina polare i Uppsala så är det klart man vill ha lite extra. Det är ju lite extra rivalitet där. Men visst, Anton har rätt. De har vunnit två mot oss och de har sju eller åtta raka. Jag har väl inte så mycket att säga till om längre. Men att vi fortfarande kan slå dem det vet jag, men bättre just nu är de bättre, det ger jag till dem.
Hur tycker du säsongen har varit så här långt?
– Helt okej. Vi har en ganska seg period just nu. Tre raka förluster och Nässjö senast var tung. Vi gjorde en grym andra halvlek, men första halvlek var för jävligt. Vi måste gräva os ner ur hålet. För mig själv tycker jag att jag kan göra mycket bättre. Jag är inte alls nöjd med min insats faktiskt. Man klandrar sig själv mycket när man förlora. Men ja, helt okej start.
Vad beror din tunga period på?
– Vet inte riktigt. Jag kom in efter landslagssommaren med ett jävla självförtroende, men det började på försäsongen med att skotten inte satt. Det är mycket mentalt och jag vet att jag kan göra mycket bättre. Det är frustrerande, men man får hitta en väg ut. Det löser sig, jag hoppas bara att det sker snart.
Hur är ditt psyke?
– Mitt psyke är riktigt bra egentligen. Jag brukar alltid gå in och är aldrig nervös, och inte så nervös i tajta situationer. Men att skotten inte går i, det sitter där i huvudet någonstans. Men jag kommer att fortsätta skjuta. Jag har Peters förtroende. Det är ett mysterium varför det inte kommer. Men annars är mitt psyke ganska bra, fast jag har lätt för att klandra mig själv ganska mycket.
På vilket sätt utrycker det sig?
– Just efter matcher är det så. Mina föräldrar vet i alla fall att man inte ska ringa direkt efter. Jag är en tjurskalle det är jag.
Hur mycket spelade Peter (Öqvist) in i valet att gå till LF?
– Väldigt mycket. Han hörde av sig snabbt efter säsongen och verkligen berättade att han ville ha mig i laget och det kändes bra. Jag vet hur träningen är och hur han är som coach och att han är en väldigt bra coach. Valet var ganska självklart och jag valde tidigt, redan i maj. I efterhand, när det gick så bra i kvalet, har kompisarna varit på och sagt: ”hur kan du signa så tidigt?” och man har väl tänkt lite. Men absolut inget jag ångrar.
Hur ser du på landslagssommaren?
– Jag började där och var 13:e man och gjorde bra inhopp i Luleå mot Lettland och sen matchen efter blev Tobias Borg skadad och jag fick förtroende igen. Sen hade jag en startplats. Det hade jag inte förväntat mig och ingen annan heller. Det var en överraskning och det gick stabilt, sen sög det hårt att vi inte tog den jävla platsen.
Samma fråga till dig som till Anton. Vem är egentligen bäst i familjen, du eller Andreas?
– Hehe. Jag får nog svara lite som han. Vi är väldigt jämna, men jag kommer aldrig erkänna att han är bättre. När man frågar folk också, alla säger att det är så tajt. Jag var i landslaget i sommar, inte han, men han skulle säkert kunna vara där. Det är tajt.
Hur har det varit att ha en storebror som är så pass bra?
– Det borde ha varit skitjobbigt för han hade sådan hype runt sig, men faktiskt inte. Mer att jag var väldigt tävlingsinriktad för att bli lika bra som han. Jag har alltid sett upp till honom så mycket. Jag har alltid jagat honom och han har försökt hålla mig ifrån sig. Visst har det hjälpt idag, men jobbigt har det inte varit. Jag har också varit duktig. Det har mer varit att Person-bröderna är så bra, inte så att Andreas är så grym och Jonte är inte det.
Ni kommer från en stor basketfamilj, hur mycket har det betytt?
– Vi har varit i hallarna i hela livet, alltid gått och skjutit på korgarna sedan vi var fyra. Pappa (Ike) har alltid varit där och gett oss tips och stort självförtroende. Sen hade vi honom i basketklass sjuan till nian och han vet exakt mina styrkor och svagheter. Både mamma (Ingegerd) och pappa och lillebrosan har spelat. Basketfamiljen ett stort plus. Både mamma och pappa har alltid sagt att det är ett eget val. Jag och Andreas spelat basket, fotboll och hockey länge men det har alltid sagt att vi ska göra det som är roligt.
Om man följer dig på Twitter märker man att du mest twittrar om Paradise Hotel och retweetar bilder på kakor. Vad har du för förklaring?
– Hahaha. Paradise Hotel, det är SÅ bra. Från måndag till onsdag är det det enda jag pratar om, på träningen med Crille (Ryan). Jag skypar med med brorsan om det och sitter klistrad för att det är så bra. Sen ÄLSKAR jag godsaker. Jag måste sprida ut det. Folk måste ju se de här godsakerna. Jag äter det inte så ofta, men jag älskar… det är så gott bara. Min fru när jag blir vuxen måste kunna baka och laga god mat till mig. Det är krav ett, sen kommer insidan och utseende. Haha.
Kan du baka själv?
– Nej, jag kan inte det. En gång gjorde jag världens bästa oreokaka. Den såg för jävlig ut, men den var så god. Annars blir det alltid misslyckat när jag försöker laga mat och så.
Du verkar inte gilla vädret i Luleå.
– Nej, alltså det är så sjukt. De gångerna jag tweetat om det har det varit svinkallt, slaskigt och snöigt. Men det kommer komma ner till minus 40 och då kommer det verkligen att komma tweets. Det är nackdelen med Luleå, mörkret och kylan. Det är jag inte bra på.
Vad är det bästa som hänt i karriären hittills?
– Jag vet inte. Kanske att jag slog mig in i startfemman när folk inte förväntade sig så mycket av mig. Att jag kunde slå mig in där när jag konkurrerade med (Thomas) Massamba som är så rutinerad och Ludde (Håkanson) som är i Barça, men annars jag vet inte. Det har inte hänt något jättehäfitigt.
Vad är det värst?
– Värsta var i Italien. Första året när jag bara tränade med A-laget och vi förlorade sjukt många matcher och vi fick straffträna. De hade ställt ut tunnor och sa att vi skulle förvänta oss att spy och det var hårda, hårda träningar. Det värsta jag gjort träningsmässigt. Första månaden i Italien var bra, men sen började den italienska skolan. Jag kände inte så många där, de kunde inte engelska och jag fick inte börja spela matcher förrän i januari det året. Då trivdes jag inte bra. Det var en tuff period och jag ville nästan flytta hem. Jag pratade mycket med mamma och pappa och polare som pushade mig till att vara kvar och det är jag glad över för sen vände det.
Vilken känd person skulle du vilja byta liv med för en dag?
– Hmm…. Brad Pitt har det ju bra med Angelina Jolie som fru i alla fall, men åh jag vet inte.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Jag hade typ tagit Anton för han har historier som varar livet ut. Man skulle aldrig ha en tråkigt stund, han är den sjukaste personen jag känner. Han har varit med om en hel del och man ska inte alltid lura av hans oskyldiga utseende.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Just, just nu att vi ska ta oss ur den här hålen och ta SM-guldet till slut. Vi vet att vi har potentialen för det. Vi har ett jävla jobb framför oss och en lång väg, men om vi får ihop det kan det gå.
Och slå Uppsala i finalen kanske?
– Alltså oj, oj, oj. Om det skulle bli så, oj, oj, oj. Det skulle vara drömmen.
Vem tycker du att jag ska intervjua nästa vecka?
– Jesper Eliasson för om jag är en blyg och försiktig kille, då är Jesper gånger två. Men när man lär känna Jesper är han social och galen. Fråga honom varför han har bytt sponsor.

”Vi har bråkat och tävlat i allt”

av maliwah

Skärmavbild 2014-11-06 kl. 23.07.41
Efter några om och men kommer nu fredagsintervjun med Anton Gaddefors. Det snackas skador, vem som egentligen är bäst i familjen och varför han inte vill snacka SM-guld.

Hur är det med skadan?
– Jag får behandling varje dag, men det är svårt att säga. Jag trampade lite snett på träning och det är lite värre än man hade kunnat hoppas på. Det är dag till da. Jag hoppas kunna spela på tisdag, men det är svårt att lämna garantier, jag gör bara det jag blir tillsagd.
Hur har det varit att komma hem till Uppsala?
– Det har varit bra. Kul. Jag tycker att det har gått bra.
Varför har det gått så bra för er så här långt?
– Det vet jag inte, men vi har lyckats få rätt kemi i laget. Vi vet ungefär vart vi har varandra. Jag har lyckats komma in, jag trodde väl inte att det skulle vara svinsvårt, och alla känner varandra sedan tidigare. Det är ett komplett gäng som spelar för varandra. Då blir det både roligare och lättare.
Du har spelat i flera länder, bland annat Serbien och Belgien. Var har du trivts bäst?
– Basketmässigt i Serbien. Jag har haft det ganska bra överallt. Man trivs väl alltid bäst hemma när man är nära familj och vänner, men annars skulle jag säga Serbien. Jag gillar när man åker ner för att spela basket när det håller hög nivå och man tränar mycket. Mer än jag hade trott. Jag gillar den mentaliteten. Det var en omställning, även om jag visste att det skulle vara annorlunda så var det bra mycket mer än jag hade trott. Det tog lite tid att komma in i det.
Emil (Salon) ville att jag skulle fråga om indianen i Sundsvall. Kan du berätta om den?
– Indianen… alltså ja, Emil snackar ju mycket skit. Indianen var bara en läkare jag hade när jag hade problem med höften. Jag fick diskbråck och han var en speciell jävel som gillade att sätta sprutor i folk. Det är ingen rolig historia, det var bara en knasig indian.
Du har haft en del skador genom karriären.
– Det blir lite så, jag har haft lite otur. Höften var värst och då var jag tvungen att operera. Men det som är skönt nu är att jag är bra i kroppen, förutom att jag är skadad nu, men det är ju en stukad fot.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Jag skulle nog ta med Anton Saks, även om han inte spelar i år. Vi har spelat i ungdomslandslaget och tog klivet upp till seniorlandslaget och har alltid varit min roomie.
Och om du ska välja någon som spelar nu?
– Då tar jag Odin (Lindell) ändå. Jag umgås med honom varje dag. Han är väldigt speciell, man har aldrig tråkigt med honom.
Ni tröttnar aldrig på varandra?
– Nej, då är det bara att bråka av sig.
Du har ju en lillebror (Viktor Gaddefors) som är rätt bra på basket också, vem är bäst egentligen?
– Vi är lika fast olika. Jag skulle vilja spela tillsammans med honom för jag tror att vi passar bra ihop på banan. Men bäst, det beror på vad man ska göra. Jag kommer ju aldrig att säga att jag är sämre förrän det är bevisat. Vi får tävla om det när han kommer hem. Han ska nog vara med i May Madness och det är då allt bestäms.
Ni brukar tävla mycket?
– Ja, vi tävlar i allt. Vi har både bråkat och tävlat i allt alltid.
Ni kommer ju från en riktig basketfamilj och ni har redan två SM-guld, hur viktigt är det att vara först av syskonen?
– Ja, mamma och pappa har ett. Klart att det skulle vara skitstort, men första målet är att få fler lanskamper än pappa. Det jobbar jag på. SM-guldet är inget jag tänker på.
Är det svårt att koppla bort när det snackas så mycket om det?
– För mig är det inte det, men jag förstår om andra har det. Jag försöker få folk att inte snacka om det. Det är dumt att tänka på något som ligger en bra bit bort. Det går alltid snack i Uppsala om det där jäkla guldet. Det kommer en tid för det, men nu gör man grundjobbet. Vi jobbar varje match för att vinna och få en så bra tabellplacering som möjligt och sedan vara vassa i slutet. Vi har inte ens mött alla lag än.
Du var inne på landslaget, är du fortfarande besviken över att det gick som det gick?
– Självklart. Jag tycker att det var ett misslyckande att vi inte tog oss vidare. Vi hade alla möjligheter så självklart är jag besviken.
Hur känner du för din egen insats?
– Jag är nöjd med mig själv. Jag tycker att jag gjorde allt och lite till på det utrymme jag fick och mer ansvar ju längre tid som gick.
Det känns som att du alltid jobbar dig in i lag. Om du börjar på bänken så slutar du i startfemman.
– Jo, så brukar det väl bli lite och det är väl positivt. Jag slutar inte jobba förrän jag är nöjd och vet att jag har fått ut allt av mig själv. Det sitter väl i skallen. Jag tänker inte så mycket, utan bara kör.
Vem är tuffast att möta i ligan?
– Jag har inte mött så många än så jag har inget bra svar. Det är oftast tuffast på träningen.
Är det Odin som är värst då eller?
– Odin spelar bara jävligt fult, men det har jag sett förut.
Vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att min fot blir hel illa kvickt och att vi vinner båda matcherna nästa vecka. Alla i gruppen har verkligen klivit fram och gjort ett skitbra jobb, men jag vill komma in och avlasta gruppen. Jag hatar verkligen att sitta på sidan. Det är så jävla tråkigt.
Vem tycker du att jag ska intervjua nästa vecka och vad ska jag fråga?
– Jag måste säga Jonte, Persson. Det är en fin grabb, lite blyg. Du måste ställa jävligt jobbiga frågor. Han kan vara lite kort och fåordig. Men han har snackat mycket gojja och skit i hemmatidningarna där uppe nu och sa att det skulle vinna för att de är ett bättre lag än oss. Nu har vi vunnit två gånger så du kan ju fråga hur han tänkte när vi uppenbarligen är bättre.

Fredagsintervjun med Emil Salon

av maliwah
salon

Fredagsintervjun är här. I dag på en lördag. Förra veckan valde Wictor Grenthe Umeå BSKTs Emil Salon. 29-åringen berättar varför han inte läser om sig själv, vem som är ligans sämsta försvarsspelare och i vilken klubb han har trivts bäst. Det blir motgångar, framtidsdrömmar och ganska mycket naket.

Ska vi börja med smeknamnen? Naken-Emil och Torso, var kommer de ifrån?
– De kommer väl från Göteborg, jag vet inte hur ärlig jag ska vara… Men det var under Gothiatiden, vi hade lite lagfester. Då var jag väl ung och vältränad och då ryckte jag av kläderna ibland. Lagkamraterna tyckte att det var jättekul. Det uppmuntrades och jag fick med mig andra också.
Vilka fick du med dig?
– Jag fick med mig Brandon Barton under en joggingtur i Göteborg. Men det var kväll och vi mötte ingen, så vi skadade ingen. Men jag måste säga att det här var länge sedan. Jag har förändrats och håller inte på med sådana dumheter nu…
Okej, till en lite mer seriös fråga. Du har haft mycket skadeproblem de senaste säsongerna, hur har det varit?
– Jävligt tråkigt. Väldigt tungt. Det har varit jättetufft och det har känts som att jag inte är tillbaka riktigt än, inte så som jag vill vara. Knät känns jättebra, men jag överkompenserar så nu har jag problem med baksida lår. Det är också jättetråkigt. Nu rehabar jag och kör massa rumpövningar så jag kommer att få en sjukt snygg rumpa. Men det är väldigt frustrerande. Jag vet inte om jag börjar bli gammal eller om det är kroppen.
Har du varit nära att ge upp någon gång?
– Njae, det skulle jag väl inte säga. Jag har hela tiden velat ta mig tillbaka. Det har varit väldigt tufft och tråkigt, men samtidigt så kände jag att det blivit bättre med tiden så jag har pushat genom det hela.
Hur mycket har du kvar tills du är 100 procent?
– Jag vet inte riktigt om det är självförtroendet nu när det går väldigt tufft för oss i Umeå. I och med att jag inte har spelat på ett tag så är det svårt. Det är svårt att läsa situationer. Jag känner att det kommer mer och mer, men just nu känner jag mig inte på topp.
I premiären gick det ju bra (Emil gjorde 15 poäng och var het från trepoängslinjen).
– Premiären var bra, men jag fick byta ut mig själv i slutet för att jag hade ont i baksidan. Jag kan inte gå för fullt så jag håller tillbaka och det blir inte bra. När jag väl ska gå för fullt har jag inte tajmingen. Det är en ond cirkel.
Hur har det varit att komma till Umeå? Du säger själv att ni har det tungt nu.
– Vi har haft några förluster i rad. Vi spelar bra emellan åt, ibland mindre bra. Det gäller att spela bra hela matchen. Men det har varit bra att komma hit, det är en trevlig stad och trevlig lagkamrater och allt flyter på bra. Bra hemmapublik och bra stöd från staden. Jag tror att det kan bli något bra här uppe, det finns något att bygga på.
Vad har saknats?
– Lite disciplin och rutin kanske. Sedan har vi inte haft Omar (Krayem), han är väldigt stor del av laget och vi har förlitat oss mycket på honom. Nu när han skadar sig har vi inte hittat spelet som vi haft under tiden han varit med. Men nu är han tillbaka och alla ska vara hela och redo.
Vad har ni för mål med säsongen?
– Vårt mål är slutspel, det har vi gått och sagt. Jag tycker att vi har ett väldigt bra lag. Jag tycker att vi skulle vara femma eller sexa, om vi spelar som vi kan. Det kanske är en lång bit kvar, men det är långt kvar av säsongen och det är inte nu vi ska vara bäst.
Du har varit i en hel del klubbar, LF, Sundsvall, Solna, Gothia, Jämtland och nu i Umeå. Var har du trivts bäst?
– Göteborg självklart. Det var jättekul att vara hemma och spela där och kunna ha familj och vänner och allting. Det var synd att de fick dra sig ur och nu har de det svårt där nere, men jag hoppas att det blir någon satsning så att man kanske kan spela ligabasket igen innan min karriär är slut och avsluta där nere.
– Men jag har trivts väldigt bra i alla andra klubbar också. Jag har lätt att trivas och komma överens med andra och hitta saker att göra. Det har inte varit några problem och det har varit kul att lära känna så mycket folk och bo i olika städer och ta del av olika väder, både snö och kalla vinter och regniga vintrar i Göteborg.
Det har varit mycket Norrland i alla fall.
– Ja, jag gillar det, folk uppskattar basketen. Det har varit bra. LF eller Plannja, har alltid varit ett mål, ett lag som jag velat spela i. Det var oerhört skönt att man kunde bocka av det när jag fick flytta upp dit.
På tal om Luleå, inför säsongen skrev Peter Lindvall på NSD att du är en ”lätt överskattad spelare”, hur reagerar man på sådana sågningar?
– Ja, jag tror jag läste det någon gång. Jag vet inte vad jag ska svara på det riktigt. Han får tycka vad han vill. Jag försöker bara göra min grej och komma tillbaka i gammal god form. Vissa uppskattar det jag gör och vissa kommer inte tycka om det, så har det varit hela tiden: ”Emil är bra på att skjuta, men kan inte spela försvar”, ”Han kan göra poäng, men kan inte göra det här och det här”. Man får ta de good with the bad. Men klart att tidningarna måste ha något att skriva om. Det förstår jag, men jag brukar inte läsa det som skrivs om mig. Det är mest min mamma som brukar klippa ut artiklar och spara. Ja vet inte hur hon kommer att ta det här med naken-Emil…
Märker man skillnad på medieklimaten i Luleå jämfört med andra städer, att det är hårdare?
– Ja. Men det går efter intresse. Det är så stort intresse i Luleå och då skriver tidningarna mer. Skriver de mer måste de tycka mer. Jag har inga problem med att de skriver att jag är övervärderad eller att jag är dålig, bara de skriver när jag är i bra också. I Göteborg var det inte så mycket media, en notis i GP kanske och då är det inte så uppskattat. Man lägger ner så mycket tid och slit och vill ändå att folk uppskatta det man gör. I Luleå får man tillbaka till någon.
Varför läser du inte det som skrivs, påverkar det?
– Ja, jag tänker ganska mycket och känner om jag haft en dålig eller bra match. Om jag läser att jag var dålig då går jag och tänker på det. Men det är klart att jag kan smygläsa om jag är bra, men jag brukar inte läsa så mycket. Jag är bara glad att min mamma sparat så mycket. Det finns en hel låda där hemma. Jag är själv förvånad hur mycket det är. Även om jag inte varit någon herrlandslagslagsspelare än har det ändå stått ganska mycket om mig.
Du säger att du inte varit någon herrlandslagsspelare än, det är ett mål att bli det alltså?
– Det har inte hänt än nej, jag har några år kvar. Vedran kanske behöver en skytt där på kanten.
Du får peta Pahlmblad eller någon.
– Ja, jag får hoppas att han har en dålig säsong i Ungern så att jag får hoppa in där. Nej, men det hade varit kul att få vara med, jag har haft mina chanser oh varit på några läger. Drömmen lever än, men… ja, det är en bit kvar. Speciellt så som jag spelar nu.
Vad gör du när du inte spelar basket?
– Jag skulle säga umgås med vänner och sådant, men här i Umeå har jag bara mina basketvänner än så länge så vi umgås hela tiden. Men jag försöker hitta på saker, vara ute på stan, fika, kanske läsa en bok. Jag känner att jag måste göra något mer än att bara vänta på träningen. Men nu jobbar jag lite faktiskt och kör ut frukt till företag så jag kör runt med min fruktbil, det är rätt kul faktiskt. Det är bara på måndagar, men det är väldigt skönt att ha en dag i veckan när man gör något annat än att tänka på basket.
Kan det bli lite långtråkigt att vara basketproffs ibland?
– Ja, det tycker jag. När man var yngre en annan sak, då kom man hem från träningar och spelade tv-spel hela dagarna och sen kom man hem från träningen på kvällen och spelade tv-spel igen. Då skulle man till NBA och sånt.  Nu när man är lite äldre, om man inte gör något så slänger man bort sin tid lite. Så alla unga som kommer läsa det här: plugga! Skaffa er en utbildning tidigt så har ni gjort det.
Har du utlandsambitioner som så många andra?
– Klart att jag har det. Men för tillfället vill jag bara få i gång mitt egna spel och ha en bra säsong i Umeå. Det är prio. Jag kan inte gå och spela utomlands om jag inte spelar bra i basketligan.
Hur lång ser du din karriär?
– Oj, det beror lite på situationen. Några år till har jag i alla fall i mig. Jag har funderat mycket på studier, att kombinera, men det är något jag alltid lyckats skjuta upp. Nu när jag är i Umeå som är en universitetsstad är det väldigt lockande att kunna kombinera basketen med studier.
Vad vill du plugga?
– Det har också varit en fråga, allt från brandman till pilot till ekonom. Men något inom ekonomi tror jag att jag kommer att börja med. Sedan får vi se om det är kul.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö och varför?
– Min vän Johan Jeansson. Han är bra på att berätta historier och underhålla. Han är så himla skön att hänga med, avslappnad. En väldigt skön kille.
Vem skulle du inte ta med dig?
– Jag skulle inte vilja ha med mig hon i Paradise Hotel, vad heter hon? hon som pratar svengelska.
Ylva.
– Ja. Jag blir galen av hennes svengelska. Det är ingen basketkoppling men… Det finns ingen i ligan jag ogillar så mycket.
Det här med att du skulle vara en dålig försvarsspelare, är det något som stör dig?
– Så dålig är jag inte, det tycker jag inte. Jag tror att folk bara har hakat upp sig på det. Det har liksom blivit en sak folk säger. Visst, jag är ingen Martin Pahlmblad eller vad det finns för fler försvarsdemoner, men jag tycker i alla fall att jag är ganska bra. Jag är inte sämst i basketligan på försvar.
Vem är sämst?
– Då säger jag Johan Jeansson, han är sämre än mig. Han har också fått höra det, att han inte kan spela försvar. Det är kanske därför vi kommer så bra överens, vi har fått utstå samma press.
Är det för att det är så mycket roligare att göra poäng än att spela försvar som det blivit så?
– Det kan väl vara det. Det är en annan känsla. Det är en viss stolthet att stoppa i försvar, men när man blir het och skjuter treor från höger och vänster, det är en väldigt härlig känsla. Om jag får välja försvarsspelare och poängmaskin väljer jag poängmaskin. Även om jag skulle vilja testa att ha Rudy Mbembas fysik när han var bäst och kunna vara överallt hela tiden, då kanske det hade varit roligare.
Vilken spelare är värst att möta i ligan?
– JJ Miller är väldigt svår. Jag tyckte jag höll honom bra en match förra säsongen med Solna och då kände jag det här ”Emil kan inte spela försvar”. Jag tyckte att jag gjorde ett bra jobb, men han gjorde ändå 27 poäng. Han sätter sina skott vad man än gör. Det är en hal rackare.
Vem tycker du att jag ska intervjua nästa vecka?
– Anton Gaddefors har massa historier. Fråga honom om indianen i Sundsvall.
Sista frågan, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att min familj är frisk och mår bra och är lyckliga. Och att jag också får vara hel också.

Fredagsintervjun med Grenthe

av maliwah
Skärmavbild 2014-10-10 kl. 16.29.16

Säsongens första fredagsintervju är här. Omröstningen var jämn men Nässjö Baskets Wictor Grenthe knep segern med två starka röster.
Vi snackar frisyrer, distansförhållande och chocken när han kom till Södertälje.

Okej, då kör vi. Varför bröt du kontraktet med Borås?
– Det hade med signingen av Christian (Maråker) att göra. Det var Jonas (Larsson) som ringde och frågade mig innan det var klart och sa att det skulle innebära mindre minuter för mig. Han sa att det skulle vara jätteglada om jag stannade kvar men att jag fick gå vidare om jag ville. Så vi kom överens om att jag skulle bryta.
Var Nässjö ett självklart val?
– Nej. Jag hade lite andra. Jag var i Norrköping och försökte fär, men de hade andra planer. Till slut stod det mellan Nässjö och Jämtland. Men det verkade som att jag skulle få en mycket större roll i Nässjö så det kändes som säkrare minuter.
Hur har det varit hittills?
– Det känns bra. Vi har haft en väldigt lång försäsong men många matcher men vi är ett skönt gäng och ska bara börja vinna lite matcher nu så tror jag att det kan bli en lång säsong.
– Vi har mött de potentiella finallagen eller vad folk nu kallar dem och vi är inte riktigt där än.
Det känns som att många i Borås saknar dig framför allt för hur du är utanför planen, vad beror det på?
– Det är nog för att jag är ganska lätt att ha att göra med. Stor och snäll och lite halvgalen. Många uppskattar det.
Du verkar ha många bra historier, vilken är din bästa?
– Jag har lite gamla historier som jag drar. Sådana som jag hört från andra och sådana som jag har upplevt själv. Men jag går inte in på det…
Vad har du för mål med din karriär?
– Just nu fokuserar jag på den här säsongen och gör det så bra jag kan. Sedan vet jag inte vad som händer i framtiden. Jag och Lollo (Louice Halvarsson) har pratat om att vi ska åka utomlands och spela tillsammans. Får jag chansen att åka med henne och spela gör jag gärna det, annars stannar jag gärna i Sverige.
Hur är det att vara tillsammans med en annan basketspelare? Det blir mycket distans.
– Det har blivit så från dag ett och det har aldrig varit något problem. Det är många som frågar hur vi har lyckats, men vi är ganska lika. Vi firade fyra år nu och det blir lite som en nytändning varje gång man ses.
Vad är den största motgången du har haft i karriären?
– Det var väl att jag inte har gick vidare när jag var yngre och gick till någon mer proffsinriktad klubb. Jag spelade i min moderklubb ganska länge och märkte när jag kom till Vedran och Södertälje att jag inte kunde någonting. Så det ångrar jag lite. Jag tror att jag hade kunnat vara en bra mycket bättre basketspelare om jag hade haft lite andra karriärval.
Hur mycket utvecklades du under tiden i Södertälje?
– Jag lärde mig så mycket om Vedran och spelarna. Dino, Adnan, alla lite äldre veteranerna. Jag kände mig som ett barn när jag kom dit, som ny på dagis. Men de var väldigt pedagogiska och det hade tagit dubbla tiden att utvecklas lika mycket i någon annan svensk klubb. Jag lärde mig så otroligt mycket på kort tid.
Berätta något som folk inte vet om dig.
– Jag vet inte, det är svårt. Jag har ett ganska stort bilintresse. Det vet väl halva basket-Sverige redan, men jag är lite av en bildnörd.
Är det bilar du håller på med när du inte spelar basket?
– Nej, just nu jobbar jag 80 procent som personlig assistent. Jag jobbar från 8-15.30 och sedan direkt till träning. Det var tufft i början, men nu börjar jag komma in i rytmen.
Vilken spelare i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Det står mellan några olika killar. Men jag skulle nog ta med mig Karim (Wazzi) faktiskt. Han är lätt att ha och göra med. Vi kommer överens och har samma humor. Han är liten och smidig och har hjärna. Jag är den stora, dumma med muskler.
Du menar att du inte är så smart?
– Jag är okej, men han är lite listigare än vad jag är.
Du hade ett rätt bra hår under försäsongen, men det har rykt nu va?
– Ja, det var en liten lös utmaning. Folk ville se mitt affro eller vad man ska kalla det så från maj sket jag i att klippa mig. Nu har folk fått se det så nu är det förhoppningsvis sluttjatat om mitt affro. Det är ett helvete när man ska duscha så nu har jag rakat bort det, men jag kanske får spara till slutspelet.
Vem har ligans bästa hår nu?
– Tom Lidén har ju stuckit, han hade ett riktigt bra innan med sin lilla samurajtofs. Nu är det nog Andreas Karlsson i samurajfrisyr och samurajskägg.
Vem är jobbigast att möta i ligan?
– Det är också några stycken, men jag får nog säga Toni. Han hade skola med mig här om dagen. Jag hoppade överallt. Han kanske inte ser så skräckinjagande ut, men han är riktigt lurig och stark och grejer.
Vem tycker du att jag ska intervju nästa vecka och vad ska jag fråga?
– Emil Salon, han är rätt skön och har varit skadad ett tag och har ett nytt lag och en ny situation. Fråga honom varför han kallas för ”torso” och vad hans rutin är i omklädningsrummet. Han kallas inte naken-Emil för inte.
Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Ett slutspel till Nässjö.

Gratis tändvätska

av maliwah

Umeå vann gårdagens ligapremiär mot Jämtland med 96-83. Stjärnorna Omar Krayem och Germaine Jordan ledde laget med 49 poäng tillsammans. Bakom dem var Emil Salon var stekhet från trepoängslinjen med 15 poäng (5/9) och Kai Williams sköt högprocentigt.
Det fick Umeåcoachen Jesper Gustavsson att skicka en kaxig passning till Jämtland. ”Att de är skyttar är det enda som skulle så i min scoutingrapport i alla fall…”, sa han i segerintervjun.
Det får Jämtlands coach Torbjörn Gehrke att tända till.
”Det är en fin passning till mig och mina spelare. Antingen stod det inte i min scoutingrapport att de kan skjuta och då är jag korkad eller så är passningen till spelarna att det stod i rapporten och då är de korkade!”, skriver han på klubbens hemsida.
Gehrke skriver även att han ser fram emot spelarnas reaktion när de får höra Gustavssons kommentar. Så räkna med lite extra tändning när lagen möts igen i slutet av oktober.

Sida 5 av 15
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB