Jag sa just åt två cafébiträden att go fuck themselves.
De förtjänade det visserligen, men ändå.
Jag känner inte riktigt igen mig själv.

En jävla bergochdalbana.
Så har jag, vid upprepade tillfällen, beskrivit mitt liv i bloggen.
Ja, jag inser att det knappast är något som är unikt för just mig – men är det inte absurt hur snabbt allt skiftar?

De senaste fyra dagarna:
I fredags – Jag fick jobb! Lycka, nej, eufori.
I lördags – Ett annat jobb raserades. Panik. All ledig tid går åt till att lösa problemet.
Igår – Jag kom på en idé som kommer att göra mitt liv så sanslöst mycket mer intressant! Lycka, nej, eufori igen.
Imorse – Intervjun i Köln ställdes in, all planering ställdes på ända, nu går hela dagen åt till att försöka hitta en lösning. Samtidigt som jag försöker lösa problemet från i lördags.

Äh. Meningslöst inlägg. Jag är bara frustrerad.

I veckans Sofis mode; i butik idag, skriver jag krönika om plastikkirugi.
Läs gärna, berätta vad ni tycker.

Jag skulle vilja påstå att ingenting är så egoboostande som att bli avtecknad. Jag känner mig som Rose i Titanic.

Tack, Matilda!

Då och då, när jag skriver att ett nytt nummer av Sofis mode är ute och berättar vad veckans krönika handlar om, skriver ni till mig och undrar var ni kan finna krönikan.
Till er alla: De krönikor som kommer ut i tidningen hittar ni just i tidningen. Ett par veckor senare, med ojämna mellanrum, kommer de upp på nätet.

Vill ni läsa nya, aktuella krönikor läser ni dem alltså i Sofis mode, som köps med Aftonbladet (tidningen + Sofis mode kostar 25 spänn och går att köpa måndagar, tisdagar och onsdagar överallt där tidningar säljs).

Nöjer ni er med att läsa dem någon månad efteråt väntar ni tills jag hojtar till: ”NU är den här krönikan upplagd på nätet!”

Ungefär som jag gör nu, alltså.

NU är min krönika om ”trenden” med medelålders kvinnor upplagd på nätet, här.

Läs gärna och skriv vad ni tycker, men jag kan säga på en gång: Nej, jag tror inte att det handlar om att plastikkirurgin utvecklats. Absolut inte. Häng inte upp er på mitt första exempel, listan kan göras lång. Och det handlar inte bara om utseende, trots att det gäller kvinnor.

Raringar!

Ingenting förändras för ”er” för att jag fått jobb.
För det första så börjar jag inte förrän i maj, men även efter när jag satt igång kommer allt att vara som vanligt: jag är kvar varje vecka i Sofis mode, och jag fortsätter med bloggen som vanligt.

Nu drar jag iväg till flygplatsen. Det känns som att detta omkringflängande tar upp den absolut största delen av mitt liv…

(Jag ska till Köln för att intervjua en provokativ författarinna i veckan. Kan nog bli mycket intressant.)

Ta hand om er själva och varandra så hörs vi imorgon.

Ett riktigt enormt tack till alla er som gratulerat mig till jobbet!
Det känns… otroligt härligt. Jag har längtat så mycket efter rutiner, arbetstider, jobbarkompisar, lunchraster… och fast lön, naturligtvis.

Kanske har jag framför allt saknat själva grejen, att få sitta på en redaktion och jobba individuellt men samtidigt ha människor runt omkring sig som alla jobbar mot samma mål. Att det alltid finns någon att diskutera med om man är osäker på något eller kör fast.

Frilanslivet och friheten det för med sig har varit fantastiskt, men jag har kommit till en punkt då jag behöver en fast grund att stå på.

Från och med i maj har jag det.

Nu har jag två månader på mig att skriva klart min bok, frilansa, gå upp och gå och lägga mig när jag vill, ta långpromenader mitt på dagen, fika hela eftermiddagen om jag så känner för.
Sedan är det Aftonbladets redaktion som gäller.
Jag ser verkligen, verkligen fram emot det.

Återigen: Tack.

I söndags insåg jag att jag verkligen, verkligen borde skaffa ett jobb.
I måndags skickade jag in en jobbansökan.
I morse var jag på intervju.

Och nu sitter jag här med ett anställningskontrakt.

NU JÄVLAR SKA HÄR FIRAS!
Vänta, vi festar till det lite med tre utropstecken:
NU JÄVLAR SKA HÄR FIRAS!!!

Jag ska bara skriva 12500 tecken först. Sen.

Herregud, hörrni, vad glad jag är just exakt nu.