Utanför fönstret ösregnar det.
Innanför sitter jag och tar upp plats.

Rockfoto-Emma Svensson har snackat med mig om foto.
Resultatet kan ni läsa här.

Så har vi alltså kommit fram till kröniketävlingens tredje vinnare.
Hon heter Jannike Edlund.

Motivering:

Utanförskap, ensamhet, mobbning.
Att inte passa in.
Många av bidragen handlade just om dessa ämnen. De är skrämmande närvarande för så många av oss, som vår verklighet just nu eller som sår som blivit ärr och börjat blekna.
De är också fruktansvärt svåra att skriva om. Det vet jag inte minst själv. Det är en ständig balansgång, mellan sentimentalitet och sorg, distans och självömkan, bitterhet och hopp.
Jannikes krönika balanserar mellan poesi och rakt-på-sak, och hon vågar ta risker. Hennes språk och hennes berättande ligger hela tiden på gränsen. Där det gör som mest ont.

Tack, alla ni som skickade in era bidrag.
Jag är helt mållös över hur mycket talang som finns där ute.
Jag jobbar ihjäl mig just nu, men respons kommer till er allihop. Och fortsätt skriva! Om ett par månader kör vi igen.

Efter en löjligt stressig dag full av resor har jag äntligen hittat ett trådlöst nätverk.
Det innebär att jag kan presentera kröniketävlingens andra vinnare, Hanna Eklööf.

Motivering:

Av alla bidrag som kom in var det många som liknade varandra, både till ämnesval och stilistik.
Men inte Hannas krönika.
Den var det andra bidraget jag fick in, ramlade ner i min inkorg samma kväll som tävlingen lagts upp, och jag förstod redan då att jag knappast skulle få läsa någon krönika som liknade hennes.
Hannas sätt att uttrycka sig känns väldigt ungt men långt ifrån omoget, språket är egensinnigt, precis som hennes funderingar.
Hanna tar krönikeformen och gör den till sin egen. Och det blir ju så vackert.

Kröniketävlingen är avgjord.
Sammanlagt skickades 126 bidrag in.
Jag var chockerad och imponerad. Hade väntat mig tio, kanske.
Men 126 krönikor rasade ner i min inkorg. Jag läste och läste och läste, och tänkte:
Ni är så vansinnigt duktiga. Allihop.
Men bara tre kunde vinna. Så var det sagt, och så var det tvunget att bli.
En av dessa tre vinnare heter Sofia Olofsson.

Motivering:

Att skriva en bra krönika, en som säger något och förmedlar en känsla, kräver övning.
Massor av övning.
Det kräver att man slår knut på sig själv för att hitta rätt formuleringar, rätt ton, rätt dramaturgi.
Det här är Sofias första försök.
Hon är sexton år. Hon har tonen, hon har formuleringarna, hon har känslan.
Ett eget sätt att uttrycka sig, ett språk som ibland gränsar till poesi, som ibland skevar, men alltid känns.

Jag vågar knappt tänka på hur bra hon kan bli.

Nu ska jag köpa silkespapper och sopsäckar.
Sen ska jag flyttpacka, städa och svära och stöna och snusa och sucka och slänga saker i mina nyinförskaffade sopsäckar.

Förresten har jag skrivit en krönika om min flytt. Eller om något så banalt som ”mitt första modeminne”. Eller om ett par stretchjeans.
Oavsett vilket så kan ni läsa den i veckans nummer av Sofis mode.

(Klänningen på bilden är från Zaras barnavdelning för några år sedan.)

Nu är de tre vinnarna i kröniketävlingen utsedda.
Jag kommer att presentera en vinnare om dagen de närmaste tre dagarna, med start i eftermiddag.

Att bland hundratjugo bidrag välja ut tre var… ingenting jag någonsin skulle rekommendera någon av er, om man säger så.
Det överlägset svåraste jag gjort.
Och plötsligt förstår jag varför så många domare och jurymedlemmar trillar dit och piper ”ååh, jag önskar att det kunde finnas hundratjugo vinnare i den här tävlingen!”

Om jag skulle välja att tävla med någon av mina krönikor skulle det nog inte bli den här ovanför. Men läs den ändå.

OBS!

Min mailadress är marklund.annika@gmail.com.

Inte annika.marklund.
Om ni skickar till den adressen får jag inte era mail.
Så gör inte det!

Insåg nyss att jag inte bloggat på länge.
Jag hinner helt enkelt inte. Jag får in en krönika var femte minut och det drar ihop sig för att kora vinnarna, så jag har att göra. Om man säger så.

Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle få ett sådant här gensvar. Jag är uppe i hundra krönikor nu och de fortsätter att rasa in.

Jag är så stolt över er alla.

Jag märker att jag ger ungefär samma feedback till er som skickat in krönikor (ni som inte fått svar – det kommer, jag lovar).
Så jag passar på att sammanställa några av mina tips till er allihop.

– Läs din krönika högt för dig själv. Då märker du lättare om du upprepar dig, och om du behöver korta av meningarna med punkter eller kommatering. Har du använt ord som känns för högtravande när du läser dem högt känns de förmodligen uppstyltade även för dina läsare.

– Ett vackert och poetiskt språk är absolut inte fel, men fråga dig själv om dina poänger verkligen går fram till läsaren, eller om de förloras bland all poesi.

– Nöj dig inte. Jobba med texten. Skriv om varje rad tills du aldrig kan tänka dig den på något annat sätt, och kanske en gång till. Testa att ändra helt i din dramaturgi – kasta om ordningen, byt berättarperspektiv, lek med formuleringarna.

– Vad du än gör, slarva inte med krönikans två överlägset viktigaste delar: inledningen och avslutningen.

– Under hela skrivprocessen, kom ihåg att fråga dig själv: vad är det jag vill säga? När du är färdig, läs igenom krönikan ännu en gång. Är det fullkomligt klart vad det är du vill säga med din krönika? Om inte, skriv om tills du är säker på att det är tillräckligt tydligt.

– Lär av dem som verkligen kan. Vilka som kan, det bestämmer du själv. Läs alla krönikor du kommer över. Tänk över vilka du tycker bäst om och varför. Vad är det som tilltalar dig med dem? Samma sak med de du ogillar – försök analysera vad det är du inte tycker om och hur du själv kan undvika fällorna. Jag läser alltid Hanna Hellquist, Bengt Ohlsson, Ronnie Sandahl och Lena Sundström.

Har ni fler tips att dela med er av? Kommentera!