Efter en löjligt stressig dag full av resor har jag äntligen hittat ett trådlöst nätverk.
Det innebär att jag kan presentera kröniketävlingens andra vinnare, Hanna Eklööf.

Motivering:

Av alla bidrag som kom in var det många som liknade varandra, både till ämnesval och stilistik.
Men inte Hannas krönika.
Den var det andra bidraget jag fick in, ramlade ner i min inkorg samma kväll som tävlingen lagts upp, och jag förstod redan då att jag knappast skulle få läsa någon krönika som liknade hennes.
Hannas sätt att uttrycka sig känns väldigt ungt men långt ifrån omoget, språket är egensinnigt, precis som hennes funderingar.
Hanna tar krönikeformen och gör den till sin egen. Och det blir ju så vackert.

Kröniketävlingen är avgjord.
Sammanlagt skickades 126 bidrag in.
Jag var chockerad och imponerad. Hade väntat mig tio, kanske.
Men 126 krönikor rasade ner i min inkorg. Jag läste och läste och läste, och tänkte:
Ni är så vansinnigt duktiga. Allihop.
Men bara tre kunde vinna. Så var det sagt, och så var det tvunget att bli.
En av dessa tre vinnare heter Sofia Olofsson.

Motivering:

Att skriva en bra krönika, en som säger något och förmedlar en känsla, kräver övning.
Massor av övning.
Det kräver att man slår knut på sig själv för att hitta rätt formuleringar, rätt ton, rätt dramaturgi.
Det här är Sofias första försök.
Hon är sexton år. Hon har tonen, hon har formuleringarna, hon har känslan.
Ett eget sätt att uttrycka sig, ett språk som ibland gränsar till poesi, som ibland skevar, men alltid känns.

Jag vågar knappt tänka på hur bra hon kan bli.