Vi tittar på fina Christer Lindarw tillsammans, tycker jag.

Måndag. Ny jobbvecka.

Bara fem kvar nu. Tvåhundra arbetstimmar på redaktionen. Fem krönikor, tre kolumner.

Sedan förändras allt. Inte för er, men för mig. Bloggen kommer att finnas kvar, krönikorna och kolumnerna fortsätta att komma ut i Aftonbladet och Sofis mode. Men mina dagar blir oerhört annorlunda. Jag byter journalistik mot romanskrivande, Sverige mot världen. Los Angeles, Berlin, spanska solkusten.

04:10 i morse. Panikångestattack. Lätt sådan, knappt ens någon dödsångest. Men den känns ännu i kroppen. Dröjer sig kvar.

Det är inte ett dugg synd om mig, jag vet. Jag trivs med allt jag gör just nu. Jag trivs till och med utmärkt. Med varje enskild arbetsuppgift. Problemet är bara den sammanlagda mängden jobb. Jag blir för trött. Får svårt att andas, sova, slappna av. Alltid något jag borde göra. Ingenting blir så bra som jag önskar.

Inte ett dugg synd om mig. Jag vet.

Fem veckor. Fem krönikor, tre kolumner. Tvåhundra arbetstimmar på redaktionen. Ett andetag åt gången.

Ikväll. Kvällen som följde den magiska dagen som följde den magiska natten. 

Ja, ikväll.
Jag har blivit bjuden på väldigt dyr – och väldigt trevlig – middag av en vän.
Diskuterat jordens undergång. Hennes kärleksliv. Och drömmar.
Varit i ungefär en kvart på ett ställe som jag tror hette F12.
(Uteställen. Jag har svårt att förstå mig på dem. Vet aldrig riktigt vad det är meningen att jag ska göra där.)
Tagit bussen hem.
Sett ”Kvarteret Skatan”.
Ätit smågodis.
Sett ”The Directors” på Star!.
Poserat fånigt framför min webkamera.
Borstat tänderna.
Gosat ner mig i nya sängkläder (det var rea på Hemtex).

Nu: lyssna på P.O. Enquists sommarprat.
Snart: Fortsätta drömma.

Det här är en magisk dag.

Känner ni?

En sådan dag då man kan tillåta sig själv att drömma. Då det omöjliga känns inom räckhåll.

Tänk om man vågade. Och plötsligt var hela livet förändrat.

Veckans Sofis mode-krönika ligger uppe på nätet nu, här.

Jag kan inte låta bli.

Det är en fetisch. Kanske min enda. När jag hittar svarta skor med platå, remmar och extremt höga klackar – till ett överkomligt pris – så måste jag ha dem. Ibland förstår jag inte ens att jag tänkt köpa dem förrän jag står där vid kassan och skriver under kvittot.

På bilden ser ni mina senaste förälskelser. Från Zara. De enda skorna som inte var på rea, och de enda som fick mig att dregla och flämta.

Jag använder dem aldrig. Inte paret på bilden, och inget annat liknande par heller. Skor som jag faktiskt går i till vardags intresserar mig inte. Jag kan ha i stort sett vad som helst på fötterna, bara de är platta och bekväma.

För några dagar sedan, när jag stod och provade mina nyförvärv framför spegeln, slogs jag av en tanke. Tänk om jag… tänder. På skorna. På att ha dem på mig, på att beundra dem. Jag vet inte. I så fall gör jag det inte medvetet – men någon anledning måste det ju finnas till att min garderob är full av dem.

Eller så är det så enkelt att jag helt enkelt gillar att samla. Som andra samlar på frimärken, kapsyler eller bekanta. (Ni vet, sådana som får en kick av att kunna säga ”tjena, hur är läget” till varenda människa man går förbi på stan.)

Samlar ni på någonting?

Vet ni vad? Jag längtar tills min intervju med Christer Lindarw publiceras. Jag vill att ni ska få veta vilken fin, intressant och klok människa han är.
Fyra timmar tog vårt snack. Jag hade gärna fortsatt resten av kvällen.

Om ni fick göra en intervju med vem som helst i hela världen (levande), vem skulle det vara och varför?

Nu: Gossip Girl, sedan middag på stamhaket, sedan sömn.
Rutiner. De är inte så dumma, ändå.

Jajamen. Om sju veckor är jag i Los Angeles och hänger med min syster på Sherman Oaks Center for Enriched Studies. Tre veckors romanresearch i mycket gott sällskap. Biljetten är köpt och pirret i magen har redan infunnit sig.

Två och ett halvt år sedan jag träffade min syster. Hon har vuxit upp sedan dess. Jag är lite rädd för att träffa henne. För att vi inte ska trivas tillsammans. Kännas som främlingar.

Samtidigt längtar jag så att hjärtat slår dubbelslag när jag tänker på att vi snart ses igen.

Men först ska jag intervjua Christer Lindarw.

Jag tycker om parkbänkar. Speciellt utmärkta är de att sitta och vila på när man storhandlat och inte riktigt orkar gå ända hem.

Ni glömmer väl inte att läsa min krönika i Sofis mode? Vad bra.

Den här veckan har redigerarna varit extra fyndiga vid rubriksättningen! Älskar’t.