Begrunda citatet ovan. Så skriver Eva Sternberg, en av grundarna till stiftelsen ”Kvinnor Kan”, i sin debattartikel i Expressen – där hon uppmanar Birgitta Ohlsson att tacka nej till posten som EU-minister och istället stanna hemma med sitt ännu ofödda barn.

Och såhär beskriver nämnda stiftelse sin verksamhet:

Här hade jag tänkt att skriva en kommentar till det ni just läst. Men det känns som att det tragiska, lustiga och fullständigt obegripliga i detta… helt enkelt… talar för sig själv.

Kära ni.

Det händer väldigt mycket nu. Plötsliga förändringar. Jag känner inte riktigt att jag hinner med. Vet inte hur jag ska reagera.

I perioder som den här är det väldigt svårt att blogga, av flera anledningar.

Dels för att det känns absurt att skriva inlägg när jag inte kan får vill borde skriva om allt det jag hela tiden tänker på. Jag trivs inte då, när jag tvingas undanhålla de verkliga tankarna och känslorna så att orden som blir över känns som lögn.

Dels för att jag är så förbannat känslig. Tar så fruktansvärt illa upp av sura och illasinnade kommentarer, sådana som skrivs för att provocera och såra. Jo, jag vet att de ”hör till”. Att det är sådant man ”får räkna med”. (Herregud, tro mig, jag vet. Jag har bloggat i fem år och skrivit krönikor i två.) Men jag orkar helt enkelt inte med dem just nu. Det känns så onödigt att bli ledsen över sådant som inte betyder något, när det finns så många andra känslor att känna.

Så. Jag vet inte. Jag kanske inte går in här så ofta de närmaste dagarna. Eller så gör jag det. Jag är inte säker på mycket för tillfället.

Men såhär mycket vet jag: Ni fina som läser här, ni som kommenterar utan att jag behöver få en ond klump i halsen när jag läser era ord – ni måste lova mig att vara snälla mot varandra. Och mot er själva. Bry er om det som faktiskt är viktigt, och försök att skala bort det som får er att må dåligt. Allt kan förändras så snabbt. I en jävla blinkning.

(Nej, jag tänker inte uppmana er att fånga dagen. Men ni får naturligtvis gärna göra det också, om ni vill.)

Until next time,

A.

(Jag har en känsla av att du vet vem du är.)

Tänk. Jag ligger sjuk idag. Vilken skräll.

Den här veckan skriver jag om ”Dawson’s Creek” i Sofis mode. Och om kärlek.
Jag hoppas att ni vill läsa.

(Såg i affären att det, passande nog, är min älskade Joey Potter som pryder omslaget.)

Här har vi varit idag. Vi är ofta här numera. Vänjer oss vid att det en dag, skrämmande snart, kommer att kallas ”hemma”.

Idag handlade besöket om el. Jordfelsbrytare, nya eluttag, omkoppling och ikoppling. Sådant. Vi gick runt med El-Bosse och satte kryss med markeringstejp där uttag ska upp, han visade var de måste slita ut alla ledningar ur väggen för att kunna dra ny, jordad el, och jag och kärleken bråkade om var vi ska ha taklampor och skrivbord och bokhyllor. Jag lekte vuxen och sa, sammanbitet, ”älskling, eftersom det här inte rör Bosse kanske vi kan diskutera det vid ett senare tillfälle”. Och jag menade det.

Men sen kom vi på att man kan ha en helt annan sorts bokhyllor och så kändes allt mycket bättre. Och så åt vi thaimat i Gnesta och tog pendeln hem.

(Min kärlek skrev förresten en krönika igår, om El-Bosse och Bygg-Bosse och alla de andra fina killarna som just nu fixar i vårt hus. Fast mest om hur de påverkar hans så kallade ”manlighet”. Jag tycker att den är hysteriskt rolig, men det kan vara för att jag var där – ”maybe you had to be there”. Ni som vill kan läsa den här.)

Jag har en känsla av att mina små månadssammanfattningar är helt ointressanta för er som läser.
Men igår kväll sa min kärlek: när jag såg bilderna på din blogg, de från i somras, då tänkte jag att ”jo, det var riktigt fint, ändå”.
Och då kände jag att de är värda något, trots allt.

Augusti var månaden då mitt huvud gick sönder och allt förändrades. (På bilden i spegeln har all medicin de pumpat i mig börjat verka, och jag upplever att det är heeelt hysteeeeriskt roligt att jag blivit inlagd.)

Men då hade ju nästan hela månaden gått. Innan dess hann jag med att dricka öl i solen, äta kräftor, spela Rock Band, gå på bokreleasefest med Fanny, baka chokladbollar och jobba alldeles, alldeles för mycket.

Dessutom åkte vi lååångt ut på landet och tittade på ett hus med spegelblankt vatten och näckrosor en meter ifrån köksfönstret, en gigantisk och oerhört misskött gård som kändes som vårt drömhus men inte var det. När vi varit där tre gånger tvingades vi inse att vi inte var rätt för varandra, vi och Arken. Och en månad senare hittade vi huset som både var drömmen och skulle bli verklighet.