Hej, aprilväder!

Snöstormar är förskräckligt svåra att fotografera. Ungefär var femtionde snöflinga fastnar på bilden, så det ser ut som att en och annan singlar ner från himlen, lite halvmysigt sådär. Men låt er inte luras! Det är snökaos utanför fönstren. Helmysigt kaos.

Och en alldeles enastående god ursäkt för att få stanna kvar i sängen hela dagen och läsa körkortsteori under täcket.

Ja, det är verkligen en god eftermiddag.

Jag önskar att ni var här, allihop, så att jag kunde hosta på er. Smitta er med må bra-bacillen jag går runt och bär på. Den är härlig.

Veckans krönika i Sofis mode tycker jag ovanligt mycket om. Hoppas förstås att ni också gör det.   

 

…så får min favvokille en liten länkning av mig.

Det är fasligt vad generös jag är.

Nu ska jag dra på mig löparskorna och kicka igång den här eftermiddagen.

 

Idag hann vi knappt krama David hejdå innan Anna och Mattias knackade på dörren. De hade varit ute på husvisning i trakten och pratade bort eftermiddagen vid vårt köksbord. Många koppar te och sanslösa mängder mackor med brie och aprikosmarmelad blev det. För att inte tala om alla göteborska ordvitsar.

Sedan skrev jag krönika och grät. Den låter som den ledsamma motsvarigheten till att skratta åt sina egna skämt, men det var faktiskt inte min stilistiska briljans som berörde mig så. (Höhö.) Utan helt enkelt ämnet som gjorde ont, ont i hjärtat. Om någon vecka kommer den ut och ni får läsa.

Nu har vi druckit ännu mer te och ska gå och lägga oss. God natt, kära ni.

Eftersom David är här.

Och eftersom Radio Dept. varit ett av mina allra finaste band i sju år nu.

Så lyssnar vi på den här låten.

Min vän Sofie är designer. Hon har ett klädmärke som heter Sofifi, och istället för att ha modevisning för sina kläder bestämde hon sig för att spela in en kortfilm för att visa upp sin nya kollektion.

Eftersom hon gör sina provkollektioner efter sina egna mått, och hon och jag har samma storlek, brukar hon be mig att ställa upp och visa hennes kläder.

Jag gillar både Sofie och de kläder hon skapar, så när jag hinner och orkar säger jag ja. Det har till exempel kunnat se ut såhär:

Och nu i veckan spelade vi alltså in kortfilmen, med kläder från Sofis nya kollektion. Regissören och hans team var ett gäng förvirrade killar från Schweiz, och jag har ingen aning om ifall de visste vad de höll på med. Men jag hoppas, förstås.

Jag förstår om ni är trötta på mina töntiga Hipstamatic-bilder, men ni kanske står ut ett litet tag till?

Halvsminkad.

Prylar.

Linda målar.

Linda som sminkade ville inte vara med på bild. Det tyckte jag var fånigt…

…så jag tjatade tills hon gav upp.

Bling, bling!

Ignacio är den som bär ansvaret för att Ellinors tillfälliga blondhet. (Egentligen är hon såhär rödhårig.)

Linda och Elli med bomull i håret.

Helen spelade snygg mamma och fotograferas här av kostymör-Elsa. Som, bara så att ni vet, är en av de vackraste människor jag någonsin träffat. Kanske lite svårt för er att se, eftersom hon gömmer sig bakom en kamera. Men vi säger att det är för att hon är sådär häftigt mystisk. Okej?

Ellinor låtsasröker i rökmaskinsrök. Rökrökrök.

Igna är söt och jag är clownsminkad. Men det skulle vara så. Faktiskt.

Morgonen mellan inspelningsdag ett och två. I mammas säng.

 

Ja, det var det. Ni får förstås se resultatet när schweizarna klippt och grejat klart med filmen. Åtminstone om jag inte tycker att jag är för pinsam.

(Jag kan liksom antingen försöka skådespela eller också försöka vara snygg. Nu var det tänkt att jag skulle klara både och, så jag lyckades istället inte särskilt bra med något av det. Å andra sidan lät regin ungefär såhär: ”First you look here, then you look to the light, then look down on your hand.” ”Okej, should I typ, eh… feel any special way?” ”Hmm. Not really.”)

Bönhörd!

 

Nu vill jag bara att blåsten och molnen försvinner och släpper fram solen istället. Sedan är jag alldeles nöjd.

Bara två bord kvar att skruva ihop!

(Vi råkar ha tre verandor, och nu alltså tre utemöbel-set. Det var inte direkt gratis, inte ens på Ikea. Men jag känner att ”hur ska vi fylla alla våra verandor” är lite av ett lyxproblem.)