För att väga upp stolpskotten i mitt förra inlägg bjuder jag här på några fina grabbar istället.

En av mina äldsta vänner har skrivit låten och regisserat videon (blonda snubben med den snygga gitarren, om ni undrar). Videon är hans regidebut, inspelad hemma i lägenheten med en budget bestående av noll riksdaler, och jag är ytterst imponerad. Heja Erik, Erik och Johan (och trummisen Stefan som jag inte känner)!

De kallar sig The Fix och man kan lyssna på fler låtar här.

Jo, okej. Jag har massor att tillägga. Men just nu känns det som att SD säger allt så klart och tydligt helt utan min hjälp. Ojojoj.

Förresten, en sak måste jag säga ändå. GÅ OCH RÖSTA.

Jag inser också att det danska originalet är bättre än den amerikanska remaken. Att filmen är delvis felcastad, att vissa delar av historien är både otydliga och tunna.

Ändå. ÄNDÅ! Ååååååååååååaaaaaaaaaaaaaarggh. Mitt huvud värker och bultar efter alla tårar. Förstår inte hur jag ska lyckas somna i natt.

Häromdagen Pianisten, nu den här. Varför kan jag inte bara nöja mig med romantiska komedier? Vad är det för fel på Valentine’s Day och The Holiday? Va?

Tänk vad fint det skulle vara om jag skaffade mig lite självdisciplin. Om jag faktiskt kunde sprida ut mina jobbtexter över veckans dagar, istället för att behöva sitta med andan i halsen söndag, måndag och tisdag och be till högre makter att jag ska hinna färdigt i tid.

På något sätt blir ju alltid alla texter klara innan deadline. Men ibland är det sannerligen på det berömda håret.

Det får bli ett slags… nyårstidslöfte. Bättre framförhållning, mindre helt onödig stress.

Åh, vet ni! Medan jag sitter och skriver det här ramlade det ner ett mail i min inkorg där min fantastiska redaktör Annica skriver: ”Men du är ju ett under av ordning! Du lämnar alltid när du ska, har koll på detaljerna, lämnar färdiga paket där allt som ska vara med också är med.”

Helt klart den finaste komplimang jag fått på länge, länge. Jag tänker alltid på mig själv som så himla strulig, och jag vill verkligen inte vara sådan. Men så som Annica beskriver mig, sådan vill jag vara. Känns som en bra början på mitt nya, mer ordnade (arbets)liv!

Som ni kanske vet så skriver jag för Sofis mode varje vecka ett porträtt av en bloggare någonstans i världen. Det är väldigt roligt och ofta ganska svårt – jag försöker alltid att berätta något, och det är inte helt enkelt att göra med så få ord. (Jag är nog mer typen som gillar att breee uuuut miiiig över tio sidor eller så när jag skriver.)

I alla fall! En stor del av jobbet är förstås att leta upp de här bloggarna. Visserligen en kul del, men jag skulle verkligen inte tacka nej till lite hjälp. Så: läser du en blogg skriven av en tjej eller kille någonstans i världen (utanför Sverige) som du tycker skulle passa i ett av mina bloggporträtt, hör av dig! Du kan antingen tipsa här i kommentarsfältet eller maila mig på annika.marklund@aftonbladet.se.

Bloggen behöver inte handla om mode, men det underlättar helt klart, eftersom vi behöver ett gäng fina bilder att illustrera porträttet med.

Självklart kan ni också komma med förslag på spännande platser, yrken eller annat ni skulle vilja läsa mer om – jag lovar att leta extra noga efter era önskemål.

TACK!

———————————————————————————————————-

Jag kanske borde förtydliga: Bloggporträtten handlar alltså inte om en blogg, utan om en person som också också har en blogg. Det är personen i fråga som porträtteras, alltså funkar inte renodlade shoppingbloggar eller andra som inte alls handlar om bloggaren själv.

Jag kommer möjligen att skriva även om svenska bloggare i framtiden, men just nu är det bara utländska som gäller.

Söndag är krönikeskrivardag. Hittills har jag skrivit tre rader. Om jag fortsätter i den här takten borde jag vara klar senast på torsdag. Synd att tidningen då är tryckt sedan länge.

Himlen är grå idag, sjön utanför mitt fönster ser ut att vara täckt av aluminiumfolie. Det är rätt skönt. Känns mer okej att sitta här inne och titta ut när ”ut” inte känns särskilt lockande.

Nu ska jag försöka skriva tre rader till. Och sen kanske fortsätta, det vore bra.

…så är det väldigt mycket nu. Det har det varit länge.

Jag hade gärna skrivit om det, och det gör jag, fast det får stanna i min dator. Känns bäst så. Jag gillar ju ord, men det finns inga som duger för att beskriva allt som händer och allt jag känner.

Så jag skriver för mig själv. Eftersom jag är den enda som inte kan missförstå.

Och så pratar jag. Men bara med honom, för att han är så fenomenal på att lyssna, och med henne, för att jag älskar henne så gränslöst och för att ingen är så fantastisk att prata med som hon.

Men åh – jag har ju glömt!

Det finns fortfarande tid för er som inte gjort det att nominera er själva eller någon annan kvinnlig bloggare till UnderbaraClara-stipendiet.

Clara har instiftat ett stipendium på 5000 kronor som snart ska delas ut till en bloggande tjej som använder sin blogg för att göra en insats för andra tjejer och kvinnor, och jag har fått den stora äran att få sitta med i juryn!

Läs mer hos Clara om vem man kan nominera, och om hur man gör.

Vi har det rätt bra.