Min lilla tjej har åkt. Klockan sju i morse hejdåkramades vi på Arlanda. Nu är jag hemma igen.

Det är så förbannat tyst här. Vi har vant oss vid att ha en jetlaggad tonåring i huset. Nu är det alldeles för lugnt, gästrummet tomt och öde.

Tur att vi är kattvakter i en vecka från och med fredag. Det här huset är gjort för liv och bus och stök. För familj.

Jag är gjord för familj.

Det finns en hel del som jag är tacksam över just nu.

Att de här två töntarna tycker så himla mycket om varandra tar sig rätt högt upp på topplistan.

Det här är den bästa nyhet jag hört på länge, länge, länge.

Clara och Jakob… jag är så glad. Så glad.

”Grattis” känns som ett löjligt futtigt ord i det här sammanhanget, men ändå: GRATTIS. Tusen miljoners miljarders grattis!

Att resa med min syster Wendi är en synnerligen intressant upplevelse.

Hon får mig att känna mig väldigt ung ena stunden, sanslöst gammal nästa.

Men att sjunga ”I’m Yours” i mikrofon framför tusen personer på Alexanderplatz är knappast något jag någonsin skulle få för mig att göra utan Wendi, och för det är jag evigt tacksam. Att stå där med henne tätt intill och vråla ”there’s no neeeeed to complicaaaate, our time is shoooort, this is our faaaaith, I’m yoooooooours”… det var bland det finaste och konstigaste jag någonsin varit med om.

Idag är vi en smula avslagna.

Men glada.

Mina texter i veckans nummer av Sofis mode handlar om att vara ensam – men ändå inte – i ett hus en ovanligt mörk natt. Och om Iris. Hon är löjligt söt och man kan läsa hennes blogg här.

Jo, förresten: det här inlägget är tidsinställt. Jag och min syster har nämligen, när det publiceras, precis landat i Berlin! Achtung!

Trötta trötta trötta flickor. 

På planet: lillasyster med tillhörande näsa. Nu lyfter vi!

Ni får gärna gå in och läsa om vilka profilbilder på nätet som får mig att bli lite sådär mysigt knäsvag, här.

Tack Hanna för att jag fick vara med!

Nu ska jag och syster vila i tre timmar innan vi drar iväg till Skavsta. Mycket snart: Berlin.

Lillasyster Wendi är här hos mig och dagarna bara rinner förbi.

Jag hade glömt att jag har en blogg. Nästan, i alla fall.

Vi har det alldeles förtjusande.

Nu tittar hon och Ronnie på ”Control” på nedervåningen, jag skriver krönika. Så snart jag är färdig ska jag grädda plättar och sedan ska vi äta dem med massor av hjortonsylt.