Jag vet inte om jag någonsin känt mig så mycket som min ålder som när jag vaknade imorse och var tjugosju.

Tjugo. Sju. Tjugosju. Helt rätt. Precis så gammal är jag.

Grattis till mig!

”Det är en stöld. Han är bestulen. På sig själv.

De sa till varandra att de två tillsammans var si och världen med alla andra människor var så.

När det tog slut blev allting ogiltigt.”

…

”De betraktar Morris på ett annorlunda vis. Som om han är speciell.

Ögonen blänker. Visar att de vet. Han är märkt av döden.

Över hela hans kropp finns små flagor som glömt nagla fast sorgen i huden.”

Ur Gunnar Ardelius ”Bara kärlek kan krossa ditt hjärta”

Jag är framme.

Hade glömt hur goda frukostarna är här. Och hur svårt det är att vara ensam. Hur lätt det är för tankarna att rinna fritt igenom kroppen och hur omöjligt det är att hålla dem borta.

Läser i solen, en bok om förlorad kärlek och jag tänker: hon är åtminstone inte död. Finns det liv finns det hopp och även om det inte verkar finnas hopp så gör det i alla fall det. För hon är inte död och tiden förändrar allt allt allt utom det faktum att den du älskar är död. Nu är hon inte det och hon kan fortfarande ändra sig. Allt kan ändras för dig. För er. Det finns ännu tid.

Finast med att vara här är att det bara är två månader sedan jag träffade min syster senast. Två månader! Så ska man ha det. Göra allt man kan för att vara nära de man älskar. Inte bara låta tid passera och hoppas att nästa gång man träffas ska allt vara sig likt. För det är det aldrig. Det enda som funkar är närhet. Att inte släppa taget. När man ser förändringarna ske har man en chans att hinna med. Ja, man ska ha det så.

Det är så kallt här inne. Måste gå ut och värma mig igen. Ville bara berätta att jag är framme i Los Angeles och att allt är någorlunda under kontroll.

Hejdå, Sverige. 

(Ni kanske är trötta på min utsikt vid det här laget. Tro mig – det är inte jag.)

Jag packar för fullt. Tvättar, fixar alla last-minute-grejer jag borde varit klar med för länge sedan, skriver nästa bloggporträtt och önskar att jag fått tillbringa hela dagen utomhus i stället. Det här måste varit årets vackraste dag. (Fast så känner jag ofta här ute, jag antar att det är ett tecken på att jag trivs.) 

Och tidigt, tidigt imorgon åker jag till Los Angeles.

Erkänner att jag blev pinsamt nöjd med det här testresultatet.

Åminstone tills jag insåg att det också betyder att jag kommer att dö en alltför tidigt och helt meningslös död.

Eller så läser jag helt enkelt in alldeles för mycket i ett Facebookquiz just nu.

(Men coolt ändå att Edward Cullen-skådisen spelar ”mig” i Harry Potter-filmerna! Mums.)

I veckans Sofis mode skriver jag krönika om… hur demoner från ett liv man lämnat bakom sig kommer tillbaka när man är som mest sårbar, som mest mottaglig för mörka tankar.

Och i bloggporträttet får man träffa Zanita från Sydney, Australien. Hon är vacker, begåvad och mer än en smula ambivalent inför sin modellkarriär. Det hade jag gärna skrivit mer om i artikeln, men kände att det tog alldeles för stor plats.

Tror att det är ganska vanligt att modeller – speciellt när de blir lite äldre – känner som Zanita: att modelljobbet visserligen fört med sig massor av möjligheter och är en erfarenhet de inte skulle vilja vara utan, men också gjort att de blivit osäkra, fått skev självbild och snedvriden syn på vad som är viktigt i livet. Jag vet i alla fall att jag känner igen mig.

Hade jag inte hållit på och trasslat runt i modellbranschen de där åren hade jag inte varit den jag är idag. Och även om det var en förjävlig tid på många sätt, även om jag inte gillade den jag var, så tycker jag ofta väldigt mycket om den jag blev. Och det är alltid något. Kanske det viktigaste.

Bara ett litet tips: Ni som brukar tycka om ungefär samma musik som jag borde absolut lyssna på Castledoor. Osignat band från Silverlake i Kalifornien som tyvärr inte spelar tillsammans längre. Men de låtar som finns på MySpace och Spotify (sök bara på Castledoor) är verkligen bra, ibland fantastiska. Tycker jag i alla fall.