Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för October 2010

- Sida 2 av 4

Måste tro att du snart kommer hem.

av Annika Marklund
annika.jpg

För några veckor sedan blev jag tillfrågad om att skriva en text för Rosa Bandet-insamlingen. Eftersom jag råkar vara smått besatt av att samla in pengar till Cancerfonden var det knappast som att jag tvekade.

När jag skrivit och skickat in texten grät jag i jag-vet-inte-hur-många timmar. Kanske var det dagar.

Idag ligger den uppe i Kontantens uttagsautomater och på nätet, och jag kan inte ens avgöra om den är bra eller inte. Men den gör nästan lika ont för mig att läsa som den gjorde att skriva, så jag antar att den fyller sin funktion: att berätta om tomrummet efter den man älskar. Att påminna om att cancern dödar, utan urskiljning eller nåd. Att ingen går säker. Att det inte går att älska en människa frisk. Att inte ens de starkaste av de starka orkar hur mycket som helst.

Läs texten här.

”Utan dig har allt avstannat.
Jag duschar och borstar tänderna, kokar pasta och äter den, skriver mina texter och pratar om vädret med grannarna eftersom jag måste.
Ibland ler jag, skrattar till och med, eftersom jag borde.
Men det är inte verkligt.
Jag imiterar ett liv, eftersom det måste gå vidare.
Jag vet bara inte hur.”

Kategorier krönika

Du är långt bort och nära.

av Annika Marklund



Första snön faller precis just nu över Käxlevägen.

Det är dags att sova, har egentligen varit dags för länge sen. Det är redan fredag.

Om alldeles för få timmar åker jag och Ronnie in till Huddinge kyrka för att ta farväl av den vackraste människa jag någonsin fått den enorma glädjen att lära känna. Min käraste Fanny. Min allra bästa änglavän.

Ronnie ropar från sovrummet: nu måste du faktiskt gå och lägga dig. Men jag ville bara lägga upp den här lilla videon som jag grejade i iMovie nyss. Låten spelade Fanny in tillsammans med sina vänner Gunnar, Thomas och Erik, sex veckor innan hon dog. Det skulle blivit en hel skiva, hon orkade med fem låtar. Och hon låter bara helt fantastiskt. Inte som någon som snart inte längre skulle finnas kvar.

Ni som kommer imorgon: vi ses på begravningen.

Till alla er andra: tänk gärna på Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.

Sov gott.

IMG_3991.JPG

Hang in there!

av Annika Marklund

kisse.jpg

Jag har visserligen ingen lust att gå med i SmåA, småföretagarnas arbetslöshetskassa. Men det hindrar mig inte från att klippa ut världens sötaste lilla kisse ur deras reklamannons. Att det står ”Medlemsavgift 181 kr/månad” gör mig ingenting – det får mig bara att tänka att lillkatten är med i en liten kattklubb där man klättrar i träd och jagar möss.

(Var katterna får pengar ifrån vet jag inte riktigt, tycker att det verkar väldigt onödigt att de ska behöva betala för att ha kul tillsammans, men pengarna kanske går till välgörande kattändamål. Eller så är det ett skämt – ”medlemsavgift 181 kr/månad, yeah right liksom”.)

Kattungen bredvid, den i kalendern, heter Annie. Det tycker jag är så fint. Annie. Det fanns en väldigt söt flicka i min parallellklass i mellanstadiet som hette Annie, jag var alltid så avundsjuk på henne. Dels för att hon hette Annie istället för fula Annika och dels för att hon fick spela Askungen i vår skolmusikal medan jag ”bara” fick spela den elaka styvmodern. Men jag gillade henne alltid ändå.

Egentligen ville jag väl bara visa hur söt kattungen i trädet är. Med pyttelilla tungan. Ååh liksom.

Men aj fan.

av Annika Marklund

ajaj.jpg

Det blev inte mycket matlagning för mig igår.

Jag halkade i trappan på väg ner till köket istället.

(Bilden föreställer alltså baksidan av min högra överarm, den jag landade på.) Det gör ondare än det ser ut! Så det så!

De borde verkligen sätta varningstexter på raggsockor.

Ännu är det inte fredag.

av Annika Marklund
Bild 1383.jpg

Idag har jag inte lyckats ta mig ur morgonrocken och pyjamasbyxorna. Det betyder inte att det varit en dålig dag. Även om den inleddes med den där sortens gråt som aldrig tar slut och som gör ögonen knallröda och igensvullnade. Jag och Ronnie pratade länge, länge och jag blev påmind om allt det där som gör att jag älskar honom så löjligt mycket. Om att jag faktiskt inte behöver hålla all ledsenheten inom mig. Om att han visserligen inte kan läsa tankar, men däremot är ganska fantastisk när jag väl säger vad jag tänker på.

(Begravningbegravningbegravning.)

Och så har jag fått jobb gjort. Både dagens och gårdagens. Igår blev det ingenting alls, jag kunde inte fokusera, inte koncentrera mig, inte tänka på något annat än hur äckligt ont allt gör. Varje tanke ett öppet jävla sår. Jag försökte svara på mail men tänke: begravning. Försökte skriva, försökte städa, tvätta, gå ut genom dörren. Men tänkte: begravning, begravning, begravning.

Idag är det lättare. Jag tänker fortfarande på begravningen på fredag ungefär var tredje sekund. Men nu, just nu kan jag tänka ”begravning” och ändå svara på mail, ändå skriva alla texter som behöver lämnas. (Även om jag fortfarande inte orkar städa, tvätta, gå ut genom dörren eller ens klä på mig. Uppenbarligen.)

Nu ska jag ge mig på att laga mat för första gången på jag vet inte hur länge. Har bara inte orkat med sådant de senaste… veckorna, eller kanske månaderna, minns inte. (Eller förresten, jag har faktiskt gräddat pannkakor då och då.) Ronnie har istället gått och blivit världens mästerkock, han svänger ihop risotto och grytor och alla möjliga knepa rätter varenda dag. Men ikväll ska han se på fotboll och jag ska göra mitt bästa för att få ihop något slags asiatiskt kycklingwoksjox. Han har handlat, tinat kycklingen och ställt fram alla ingredienser. Vi får se hur det går. ”Vi kan göra det tillsammans” säger han, och det tycker jag låter bra.

På fredag är det begravning, men det är inte fredag ännu.

Låt oss hjälpas åt att hjälpa.

av Annika Marklund

underbaraste.jpg

Vissa dagar är jag helt besatt av den insamling till Cancerfonden som Fannys familj startat till hennes minne. Jag spammar alla jag känner med länken, tjatar på släkt och vänner, uppdaterar sidan konstant för att se om nya pengar kommit in. Sätter hela tiden upp nya mål: om vi bara når tjugotusen, trettio, fyrtio, femtiotusen. Då!

Ja, då… vad händer då?

Varje gång ett av målen passeras gråter jag, kanske först av lycka, jag vet inte, men sedan över hur fruktansvärt meningslöst det känns. Jaha, vi har fått ihop en massa pengar, SO ****ING WHAT?! Hon kommer inte tillbaka. Inte ett endaste dugg. Vår allra mest älskade Fanny är fortfarande död och inga pengar i världen kan förändra det.

Sedan vägrar jag gå in och kolla hur det går för insamlingen i några dagar. Tills allt börjar om igen. Om vi bara når sextiotusen. Då!

För ibland, ibland har jag sorgen under kontroll. Det är dagar, eller åtminstone stunder, då jag faktiskt fokuserar på allt det fantastiska. Då jag småpratar med Fanny utan att gråta, möter hennes leende blick i ramen på skrivbordet och ler tillbaka. Dessa stunder inser jag att insamlingen är allt annat än meningslös. Det är helt otroligt att Cancerfonden fått in så mycket pengar av alla er som kände och älskade Fanny eller som har berörts av hennes öde.

Nej, hon kommer inte tillbaka. Nej, inga pengar kan förändra det. Men pengar till forskningen kan göra att era bästa vänner klarar av att besegra cancern. Att era mammor och pappor, far- och morföräldrar, systrar och bröder, kollegor och grannar blir friska igen. Att det inte behöver vara en dödsdom den dag jag eller ni får cancerbeskedet.

Jag har kanske berättat det förut, men i så fall gör jag det igen: Fanny pratade ofta om något som sagts i West Wing (det är både hennes och min mammas favoritserie, jag har pinsamt nog inte sett den ännu). Att om forskarna bara fick så eller så många miljarder dollar skulle cancern vara utrotad inom ett par år. Den tanken gör mig både hoppfull och så jäkla ursinnig. Att världens mest underbara flicka hade levt idag om vi i västvärlden lagt våra pengar på cancerforskning istället för på nya prylar vi använder några gånger och sedan slänger, på att forska om stridsrobotar och vapen och all annan skit vars syfte är att döda, inte att ge liv tillbaka. Det känns helt overkligt. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, det tjänar ingenting till, jag blir bara bitter.

Men vi kan göra skillnad. Våra pengar gör skillnad. De räddar liv.

Eftersom det här är en sådan dag då jag blir alldeles upprymd av tanken på att få ihop mer pengar till insamlingen kan jag inte sluta fundera på olika sätt att göra det. Sälja alla mina kläder? Utlysa något slags tävling som alla som skänker en slant får delta i? Råna en bank eller två? Jag vet inte. Har ni några idéer, snälla, snälla, snälla – dela med er. Låt oss hjälpa de som ännu kan hjälpas.

Hur?

av Annika Marklund

Nu går jag och lägger mig. Är så trött så det är faktiskt helt sanslöst. Har inte lyckats sova ordentligt de senaste nätterna. Bara dessa förbannade jävla skitmardrömmar som väcker mig varje halvtimme och gör det så svårt att somna om.

Förstår inte hur den här veckan ska orkas med. Förstår inte. Vill inte att det ska bli fredag. Kan inte. Hur klarar man av sin älskades begravning? Hur gör man? Samtidigt vill jag ju träffa alla. Fannys underbara vänner och familj. Säga farväl, tillsammans. Men – NEJ. Inte begravning. Om min flicka begravs betyder det att hon är död, och hur ska jag kunna leva om hon är död? Hur? Jag fattar bara inte. Omöjligt.

Det är en sådan kväll ikväll.

En oerhört värdig vinnare.

av Annika Marklund

diplom1-468x512.png

I fredags delades UnderbaraClaras bloggstipendium ut. Jag hade den stora äran att få sitta i juryn, och blev alldeles varm i hjärtat när Clara mailade och berättade att vinnaren blev Anna med den alldeles fantastiska bloggen ”Vägen från 37 kg”. Jag vet inte hur de andra röstade, men för mig var Anna den självklara vinnaren. Vi i juryn skulle motivera våra vinnarval, och min motivering lät såhär:

”’Vägen från 37 kg’ bjuder på oerhört ärlig, inspirerande och framför allt viktig läsning – inte bara för de som lider eller har lidit av en ätstörning, utan också för alla som ligger och vinglar på gränsen. Som hoppar över måltider då och då, tränar lite hårdare än de egentligen orkar eller föraktar sig själva för att de inte gör det. Att arbeta mot ätstörningar handlar så mycket om att förändra tankesätt, synen på mat, träning, våra kroppar och vad som är verkligen betyder något i livet. Där lyckas Anna vara en sann inspiratör.”

Att bli frisk, verkligen helt frisk, från en ätstörning tar tid. Ibland påstås det att man aldrig blir riktigt frisk. Det tror inte jag på, absolut inte. Men däremot är det nödvändigt att alltid vara uppmärksam på de tankar som kan försöka smyga sig tillbaka, ofta när man är som allra mest sårbar. När man är van att använda ätstörningen som ett sätt att kontrollera och hantera sin verklighet är det skrämmande lätt att glida tillbaka när allt omkring en är kaos. Inte för att det på något sätt hjälper, men för att det ger en inbillad känsla av säkerhet, trygghet, struktur. Därför går jag in på ”Vägen från 37 kg” ibland. Som ett stöd, och som en påminnelse: om vilket helvete det är att vara fast i de sjuka tankarna, om hur viktigt det är att fortsätta kämpa för att få vara frisk.

Ett stort, varmt grattis till Anna. Du behövs.

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Karl Novalli
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB