Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för October 2010

- Sida 3 av 4

Hej hej.

av Annika Marklund
IMG_0439.JPG

Den här bilden tycker jag är så fin. Mitt hår är himla otvättat och Fanny ser så härligt ondskefull ut. Som om hon planerar en riktigt komplicerad Oceans Eleven-kupp. Och jag är bara glad och naiv och helt ovetandes om hennes listiga planer. En bricka i spelet!

Tänkte egentligen bara säga hej, har inte skrivit på ett par dagar, varken haft tid eller några ord att dela med mig av. Men jag finns här ändå.

Barbro i kol.

av Annika Marklund
barbro teckning liten.jpg

Jag ritar ganska mycket nu. Ritar och läser. Märker att jag blir mer rastlös när jag läser, om jag ritar så ser jag ju liksom ett resultat. Tyvärr känns mina teckningar mycket mer levande på papper än när jag scannar in dem – det är som om alla skuggor och nyanser försvinner eller bleknar. Funderar på att försöka fotografera dem istället, se om det blir bättre. Men då känns det ju så himla onödigt att ha en scanner.

Flickan på bilden är vackra Barbro Andersen som jag skrev bloggporträtt om för några månader sedan. En alldeles, alldeles fantastiskt rolig och fin tjej. Och eftersom hon ser ut lite som en Disneyprinsessa var hon väldigt lätt att rita/teckna/vad man nu kallar det. Bilden jag kikade på medan jag ritade var den här:

5491_112736561492_555601492_2609704_5775287_n.jpg

Nu ska jag försvöka göra lite nytta. Och ikväll kanske jag orkar gå på bio.

Sådant du skrev till mig.

av Annika Marklund

fanny sms 1.jpg

fanny sms 2.jpg

fanny sms 3.jpg

Det känns så konstigt att alla dina sms finns kvar i min mobil. Fantastiskt, visst, men konstigt. Nästan makabert.

Alla dessa fåniga skämt, de gör nästan ondast att läsa. De jag aldrig kan visa för någon eftersom ingen annan förstår varför de är roliga. Som de där jäkla limstiften. Ingen vet.

Det kommer aldrig att finnas någon som du. Så jag måste vänta på dig. Eller du på mig, kanske.

Underbaraclara skrev så fint på sin blogg idag, om sin mamma:

”Det konstiga är bara att det går längre och längre tid sedan jag såg henne. Och ändå tycker jag att tiden tills jag får möta henne igen krymper. Snart kommer hon väl tillbaka? Som en vän man inte sett på länge.

Kanske känns det så för att det är så. Att samtidigt som åren går och det blir längre sedan man träffades så går man i en cirkel och kommer närmre och närmre den punkt där man kan mötas igen.”

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om den tanken. Att varje steg jag tar för mig närmare dig.

(Älskling, jag hoppas verkligen att du ser hur mycket pengar som samlats in till Cancerfonden till minne av dig. Hur mycket gott du gör.)

Den här veckan också.

av Annika Marklund
-2.png -1.png

Tro mig – jag skulle hemskt gärna låtit veckans krönika handla om någonting annat än om sorgen och saknaden efter Fanny. Men det fungerar inte så. Sofis mode-krönikorna är skärvor av mitt liv och mitt liv består av sorg och saknad. Att skriva om någonting annat och ändå vara personlig kom helt enkelt inte på fråga (jag försökte, det var lönlöst).

Men jag kan intyga att mitt bloggporträtt inte handlar om min bästa vän. Dock om sjukdomar – de var svåra att undvika, eftersom Jasmine råkar vara läkare och ”fullständigt besatt av bakterier och virus”.

Nu måste jag jobba. Men läs gärna texterna. Kram.

Kategorier bloggporträtt, krönika

Jump on it.

av Annika Marklund

Idag var det helt jäkla omöjligt att ta en krönikebild. Utmaningen: att se lite glad ut. Det gick inte. Jag såg gammal, sliten, ledsen och dödstrött ut. På. Varenda. Bild.

Efter en sisådär hundra helt värdelösa kameraklick bestämde jag mig för att det var dags att testa något nytt. Tog alltså till det populära bloggknepet ”hoppa högt upp i luften” – alla de hoppande bloggtjejerna verkar ju ha himla roligt. Och vet ni vad? Det var ganska roligt. Och mest av allt – effektivt. När jag hoppat mig andfådd och rödrosig gick det plötsligt alldeles utmärkt att se lite glad ut. Och lustiga hoppbilder fick jag ju på köpet.

hopp2.jpg

hopp3.jpg

hopp1.jpg

(Mina kläder är från Monki, skorna från Nilson.)

My dahling.

av Annika Marklund
hest1.jpg hest3.jpg hest2.jpg

Jag är väldigt, väldigt kär i den här hästen. Helt sjukt kär. Det är perfekt – jag promenerar i över en timme varje dag eftersom min hästkärlek bor ganska långt ifrån mig och jag måste få min dagliga dos mys.

Nästa steg blir att samla mod och fråga om hästens ägare skulle vilja låta mig pyssla och sköta lite. Det vore så otroligt fint. Jag önskar bara att jag inte vore så fruktansvärt feg, så rädd att tränga mig på. Åååh. JAG VILL VARA MED LILLA FINA SNELA HEST!

Egobild i kol.

av Annika Marklund
kol.jpg

Jag ritade en teckning och eftersom jag inte längre går på fritids så tänker jag inte säga ”visst är den fuuul?”. För jag tycker att den blev ganska fin.

Det var inte så länge sedan jag åkte in till Nyköping och köpte ritkol och block. På Fannys födelsedag var det. Sedan dess har jag ritat kanske sex teckningar, och den här var helt klart lättast att bli nöjd med, kanske eftersom den föreställer mig. Måste säga att jag är glatt överraskad över hur roligt det är att sitta och rita. Det har jag inte gjort sedan bildlektionerna i ettan på gymnasiet. Läraren avskydde mig och gav mig inte MVG – hon kan till och med ha gett mig G, jag minns faktiskt inte – och då bestämde jag mig för att aldrig rita mer. Man bestämmer sig för mycket dumt i gymnasiet. (Och innan och efteråt också, visserligen.)

I alla fall så passade jag på att sätta ihop en fånig ny header till bloggen. Den byter jag nog ut väldigt snart. Men ett litet tag får den ligga uppe, som ett väldigt försenat ”up yours” till min bildlärare, eller så.

Fel.

av Annika Marklund
Bild 7.png

När släkt, vänner och bekanta frågar hur jag mår säger jag att det går upp och ner. Vet inte vad jag annars ska säga. Det är ju så. Eller, egentligen är det såhär: det är skit och ofta går det ännu länge ner. När det bara är skit fungerar jag fortfarande. Sedan går det ner och då orkar jag ingenting. Så jag försöker att få så mycket jobb som möjligt gjort under mina okej stunder. Att vara tjusig på kort hör till jobbet, jag var tvungen att gå upp tidigt i måndags och ta bild till både Sofis mode och Vi i villa, behövde skicka in bilderna på förmiddagen. Så då gjorde jag det. Gick upp, klädde på mig, kletade på rött läppstift och släpade mig ut i trädgården. Knäppte kort. La in dem i datorn. Det betyder liksom inte att jag har ork och vilja. Det betyder bara att jag håller ihop.

Det är viktigt att hålla ihop. Har jag förstått. Att sova på nätterna, äta på dagarna, göra sitt jobb. Få luft ibland. Men det är nästan omöjligt. Jag gör inte annat än försöker hålla ihop och ändå misslyckas jag gång på gång. Orkar inte äta, glömmer att sova, stannar i huset i dagar i sträck. Jobbet är det enda jag faktiskt sköter. Är livrädd för att börja klanta mig med mina texter, man måste vara så himla försiktig för när man är ledsen och trött och förtvivlad och har så ont är det vansinnigt lätt att bara inte skriva. Att säga hoppsan, jag vet att jag skulle skickat in en text idag men vet du, funny story, jag har ingen text att skicka in. Och det får inte hända. För jag mår ju med största sannolikhet lika förjävligt nästa gång det är dags att lämna text (min bästa vän är död, hon är borta och det är inte som en snuva som går över snart) och vad säger att jag kommer att skriva något då? Nej, skulle jag missa en text vet jag inte hur jag skulle ta mig upp igen igen. (Dessutom är det förstås väldigt lätt att bli av med frilansjobb om man inte lämnar det man ska i tid.)

Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget heller.

Jo.

Jag har inte särskilt mycket vilja, ork och kraft. Oftast nästan ingenting. Men ibland vill jag verkligen skriva något i bloggen och när jag gör det får jag dåligt samvete. För det känns som om jag skriver någonting så är det som att jag inte är tillräckligt ledsen, för om jag vore det, då skulle jag väl inte orka blogga? Jag vet inte hur jag ska vara, hur jag ska må eller bete mig. Det påstås att det inte finns några rätt och fel när det handlar om sorg men det känns faktiskt som om det bara finns fel.

——————————————————

Uppdatering: Jennys fina, omtänksamma kommentar här ovanför fick alltså bara symbolisera känslan jag har. Inlägget är inte på något sätt menat att vara surt mot Jenny. Verkligen inte. Fast nu ser jag ju att det verkar så. Det var i alla fall inte tanken, känslan ligger hos mig, ingen annan har skuld till den.

Sida 3 av 4
  • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson och Elliot Morseth Edvinsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB