Det har varit två sådana där dygn som jag kommer att bära med mig. Länge, kanske alltid.

Jag tog tåget in till Stockholm i söndags eftermiddag, för att äta middag med Anna. Planen var att åka hem igen måndag morgon. Men söndagen blev så mycket mer än en middag, det blev drinkar och sedan en natt full av dans och sång och mer dans och ännu mer sång, eftermiddagsfrukost på fik och sedan middag igen, den här gången med våra fina sluskar till pojkvänner, och så mer dans och sång och en idiotisk nattpromenad på isen och…

Två helt sanslöst intensiva dygn senare är jag tillbaka i huset. Min kropp mår inte hundraprocentigt bra just nu, men det får det vara värt.

Förresten har jag blivit sugen på att blogga lite mer. Jag och Anna pratade lite om det igår. Goda och onda cirklar. När man bloggar sällan tar det emot varje gång man ska skriva ett inlägg, ”det borde vara mer innehållsrikt, finare bilder, lika bra att skippa det helt”. Och tvärtom. När man bloggar ofta känns det mycket mer naturligt att lägga upp en bild, ett youtubeklipp, några rader om hur man mår, utan någon större press. Och de små, till synes irrelevanta inläggen ger ju liksom de viktiga. Man får igång tankarna – och lusten att dela med sig av dem.

Vi får se. Kanske blir det så. Jag hoppas det, för egentligen gillar jag ju verkligen att blogga. Saknar det när jag halkar ur bloggandet, som man saknar en kompis man brukade prata med varje dag, om smått och stort.

Har ni några tankar om hur man kommer igång med bloggandet efter en längre svacka får ni väldigt gärna kommentera. Borde jag kickstarta på något sätt? Gå efter något särskilt… schema? Härma andra bloggare jag tycker om?

(Känns lite fånigt att fråga om råd, jag har ändå bloggat i snart sex år. Men är helt klart ur form. Och förresten är det inte fånigt att hjälpas åt, även om det handlar om något så, eh, ”i-landsproblematiskt” som bloggsvackor.)

Hittade en gammal, gammal bild. Tagen hemma hos min mormor och morfar. Tyckte att den var fin.

Om en liten stund får jag besök här i huset av en av mina allra bästa vänner.

Min äldsta vän, faktiskt. Även om vi lärde känna varandra först i gymnasiet (nej, jag har inga barndomsvänner).

Aldrig känns det så lätt att bo här ute som när någon av mina favoritmänniskor hör av sig och säger att du, kan jag ta och komma över?

(Som om jag fortfarande bodde en kort cykeltur bort.)

Och några timmar senare sitter de i min soffa och jag tänker att jag är faktiskt inte alltid så ensam.

Såg just att en Facebookvän länkat till den här boken. Klickade hem den direkt.

Har förstås ingen aning om ifall det hjälper att läsa om hur andra människor hanterar sorg och förluster. Men det borde inte kunna skada.

Har någon läst boken? Har ni fler tips på läsning i samma ämne? Får gärna vara skönlitteratur.

(Men jag vill inte läsa om människor som dör i cancer. Det kommer att ta lång tid innan jag får för mig att öppna en sådan bok. Sorry, Ray Kluun.)

Den här tjejen! Hon är så jäkla grym, trevlig, rolig och s-n-y-g-g. Dessutom heter hon Morven Watson – skotska namn, ååh – är advokat och har två helt absurt söta Maine Coon-katter. I alla fall: henne kan man läsa om i veckans nummer av Sofis mode. Som förresten kommer ut på måndagar istället för tisdagar numera.

Jag har haft tre veckors semester från krönikorna, men nästa vecka är de tillbaka igen.

Nu ska jag städa ut allt ur hallen, badrummet och tvättstugan, för klockan sju imorgon bitti kommer hantverkarna och börjar riva upp golven och väggarna. Jippiiiiiiie! (<—- IRONIIIIiiii ASSÅ HALLÅ)

Känns som att det är dags för några TJUSIGA BILDER i den här deppiga bloggen. Eller, jag vet ju inte vad ni känner. Men jag fick en känsla av att det var dags.

Mina glasögon är Chanel, tröjan köpte jag till Ronnie på Weekday men tyckte att den passade minst lika bra på mig, jeanskjolen fick jag i present av Bonnie på Bear Cat LA Vintage när jag och min syster plåtades för dem i höstas. Tightsen är från Johanna Vikman, kängorna från Skopunkten och halsduken från Gina Tricot.

Jag får frågor om mina röda läppstift ibland. Jag köper dem för två euro styck på Rossmann i Berlin, märket heter Rival de Loop Berlin och de är verkligen hur bra som helst.

Nämen? Jag som har bloggat via mobilen, tydligen har inte ett enda av de inläggen kommit upp.

De senaste dagarna har varit så fina. Så fantastiskt fina att jag inte ens orkar vara ledsen över att vi kommer att leva i byggarbetsplatskaos i ”tre till fyra månader”. (Översvämningen/vattenläckan hemma i huset var väldigt mycket allvarligare än vi förstått.)

Blir uppriktigt överraskad och så innerligt hoppfull när jag inser hur många häftiga, varma, kloka och vackra människor som finns där ute. Sådana jag just börjat lära känna, andra jag inte träffat ännu, som väntar någonstans. Ska göra mitt allra bästa för att komma ihåg det när det är mörkt och tungt.

Nu måste jag verkligen fortsätta jobba. Jag som mest bara vill ligga i sängen och se på House. Får ha det som morot.

GREAT NEWS! Min hjärna fungerar fortfarande! Efter att ha stirrat in i ett tomt Worddokument i två dagar är min Sofis mode-krönika plötsligt skriven och klar. Det innebär att två av veckans tre texter är färdiga, I’m still on track och kommer förhoppningsvis inte att behöva börja sälja webcamsex för att betala räkningarna den här månaden heller.

(Man kanske inte tjänar så mycket på webcamsex nu när det finns så mycket gratis porr på nätet? Jag känner att jag har lite dålig koll. Skönt att jag slipper ta reda på det.)

Ett annat alternativ hade förstås varit att lägga till ”snöskottning” i min enskilda firmas verksamhetsbeskrivning. Jag gör ju ändå inte särskilt mycket annat än att skotta snö. Skulle väl lika gärna kunna skotta andras tomter också.

Men! Som sagt. Falskt alarm. Jag är på banan och nu ska jag klä på mig riktiga kläder för att fira. (Idag skottade jag snö i blommiga pyjamasbyxor. Vi snöskottaramatörer har inte så strikt dresscode.)

Den här bilden är tänkt att illustrera situationen i mitt arbetsrum just nu.

Det är något fel med min hjärna! Sedan igår, då semestern officiellt var slut och jag började jobba igen, har den vägrat samarbeta. Orden lägger sig helt enkelt inte i rätt ordning, det blir ingen rytm i meningarna.

Antar att hjärnan är stel efter att inte ha formulerat mycket mer än några sms de senaste tre veckorna. Och att det enda man kan göra är att bara köra på, fortsätta försöka. Synd att jag inte vet hur man löser sudokus, hade kanske varit på sin plats med lite HJÄRNJYMPA!

Med ögoninflammation och vätskande stressutslag är det inte skitroligt att se sig själv i spegeln. Då är det tur att det går att titta på andra istället. Barbro, till exempel. Världens vackraste norska skogsrå.