Nu har jag äntligen fått hem min nyinförskaffade gitarr! Efter att ha kämpat i en halvtimme med att få varje sträng att låta som den ska har jag nu satt igång att öva ackord med en liten katt bredvid mig i soffan. (Det är så fint – Biianka älskar verkligen musik. Varje gång jag spelar piano kommer hon rusande och lägger sig vid mina fötter, och hennes favoritprogram på teve är Glee.)

Har spelat i tio minuter och fingertopparna är verkligen helt patetiskt ömma. Allvarligt! Vad har jag för prinsessan på ärten-fingrar egentligen? Här ska härdas. Ojojoj. Räknar med ordentliga förhårdnader inom en månad, annars har jag inte övat tillräckligt. Och övar man inte blir man 1) aldrig rockstjärna och 2) aldrig tillräckligt duktig för att kunna filma när man spelar och lägga upp på youtube. Och det är, som sagt, målet.

Alla ni som är så himla duktiga på gitarr får gärna ge tips om ni har något, kanske på bra nybörjarlåtar eller på hur man inte får så ont av stålsträngarna…

Nu kämpar jag vidare en stund innan sovdags.

Nu på morgonen sken solen så vackert att jag kände att det var på sin plats med matchande frukost.

Min tjusiga, men inte väldigt effektiva, citruspress fick komma fram och hjälpa till.

Tadaa! Det är min bestämda övertygelse att har man tagit sig tid att pressa juice för hand, då ska den banne mig drickas ur ens allra finaste glas.

Jag hade slut på bröd, så det fick bli yougurt med extra allt istället. Müsli, linfrön, mandlar, russin, banan och vindruvor.

OKEJ! Egentligen la jag bara upp de här bilderna för att ni skulle få se vilken fin duk jag köpte på Indiska i helgen. 149 kronor kostade den – mycket blommönster för pengarna, alltså.

Mitt köksbord är ordentligt vårpimpat. Nu är det bara plusgraderna som saknas.

Jag vet att jag är orättvis, jag vet, och jag vill verkligen inte tänka en enda dålig tanke om dig, MEN DU SVARAR JU INTE, JAG HÖR AV MIG HELA TIDEN TILL DIG PÅ ALLA SÄTT I VÄRLDEN OCH DU SVARAR INTE ENDA GÅNG, MOBILEN PIPER NYTT SMS OCH DET ÄR FAN ALDRIG ALDRIG ALDRIG ALDRIG FRÅN DIG. DU LOVADE ATT ALLTID FINNAS HÄR ÄVEN OM DET VÄRSTA SKULLE HÄNDA MEN DU VET HUR MYCKET JAG BEHÖVER DIG OCH JAG FÅR ALDRIG NÅGONSIN TAG I DIG. Om du bara kan hitta ett sätt att visa att du lyssnar. JAG FALLER I BITAR HÄR

Det är fem månader sedan idag. Jag insåg det först nu, exakt nu. Fem jävla fittiga månader. De värsta i mitt liv. Och de ska bara bli fler. Tiden går bara framåt. Ingenting är som det borde. Det räcker nu. DET FÅR FAN VARA NOG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tänk, va. Jag längtar tillbaka till skolbänken.

Längtar efter att läsa tjocka böcker som det tar emot att öppna, längtar efter att sitta och skriva mot deadline och stressa upp mig och ångestsucka men samtidigt veta att det här gör jag för min egen skull, ingenting händer om jag inte hinner klart (CSN-pengarna har jag redan använt upp ändå, så om jag tar poäng eller inte är inte så viktigt). Jag längtar efter att lära mig något, att fylla på med kunskap i skallen. Komma ut ur huset, träffa nya människor, få nya intryck. Skjutsa igång kreativiteten, hitta lusten.

Funderar på att söka någon skrivkurs till hösten. Mitt högskoleprov går ut nästa år, så vill jag ha chans att komma in någonstans är det dags nu. Jo, jag ska nog göra det. Söka kan man alltid göra. Kanske ses vi i föreläsningssalen i höst!

Igår åkte jag och Anna in till Skärholmen – jag lockade henne med att vi skulle gå på IKEA i Kungens Kurva – och jag släpade direkt in henne på Skärholmens Zoo och köpte den allra största kattklätterborgen. Den tog upp precis hela bagageutrymmet, så det blev lite svårt att handla på IKEA sedan. Hoppsan.

Biianka och Baryshnik tycker att det där med snö och kyla, det är väldans jättekonstigt. Jag försöker se till att de är ute åtminstone en liten stund varje dag, men de springer mest in i uterummet och lägger sig i utemöblerna och väntar på att bli insläppta och på att våren ska komma. Så… om de nu ändå ska leka inomhus största delen av tiden i flera månader framöver tyckte jag att de förtjänade ett ställe som bara är deras, där de kan vässa klorna och busa hur mycket de bara vill (och så tyckte jag att vår soffa förtjänar att få lite avlastning vad gäller klovässningen).

När vi satt hemma hos Anna och såg schlagern kunde jag inte sluta tjata om hur mycket jag längtade till att komma hem och ”få se deras miner!”. Och mycket riktigt. Jag kom hem framåt midnatt, släpade upp borgen till huset, och leken kunde börja. INSTANT SUCCESS!

När de lekt en stund fick jag dåligt samvete för att Ronnie inte fick vara med och se hur lyckliga de var, så jag filmade en stund åt honom, lite familjevideo sådär. Nu finns den lilla videon på youtube, med min allra mest älskade Fanny på sång. Den låten passade så himla bra till lek och bus, kände jag.

Visst är de fina? Visst är jag värsta snälla kattmorsan? Jaaaa!

Måste bara berätta en sak. En sak jag försöker tycka är ”lite lustig”, fast jag inser att det mest är sorgligt.

För att hitta mina gamla texter söker jag i inkorgen bland alla de mail jag skickat till min redaktör, Annica. Med tanke på den krönika jag lagt upp idag – om att alltid, alltid be om ursäkt för allting – är det ganska nedslående att se att jag ber om ursäkt för varenda krönika jag skickat in. ”Jag hoppas verkligen att det här duger”, ”vad säger du, är den okej?”, ”tråkig text den här veckan, förlåt”, ”det här var det enda jag lyckades få ihop”, ”Annica, allt är kaos, det blev bara det här”, ”lyckades inte bättre än såhär”, ”den här känns helt ogenomarbetad men jag får inte till den, funkar det ändå?”. Okej, inte riktigt varenda vecka. Men alldeles, alldeles för ofta.

Och varje gång svarar stackars finaste Annica: snälla du, den är väl inte alls tråkig, dålig, menlös, ointressant, den är ju jättefin, varför ställer du så höga krav på dig själv?

Det är ett jäkla under att hon orkat med mig. Att hon orkar med mig. Jag hade då rakt inte gjort det.