Igår var jag alltså på karaokebar med pappa och hans nya flamma. (Ja, jag har lärt mig att det heter karAoke nu. Skyller mitt misstag på det amerikanska uttalet, man säger ju typ ”carrie-okie”.)

Det visade sig vara den typen av karaokeställe där folk kan sjunga. De var verkligen hur-grymma-som-helst. Skit också, tyckte jag. Bland totalt tondöva entusiaster kan jag ju sjunga snygglåtar och känna mig rätt duktig ändå, försöker jag mig på det bland folk med talang blir jag bara den där pinsamma bruden who’s trying waaay too hard.

Alltså fick jag köra på plan B. Vara hon den där roliga tjejen som kanske faktiskt har en sångröst under alla lustiga manér. Ungefär.

Jag inledde starkt med Tenacious D’s ”Fuck her gently”. Det gick över förväntan. När jag satte mig vid bordet igen sa pappa ”I am so proud of you.” Det enda underliga var att han lät nästan… sarkastisk. Konstigt.

Sedan drog jag av Pulps ”Common people” i något slags improviserad duettversion där jag växlade mellan att vara överseende common person (på cockney förstås) och bortskämd, naiv arvtagerska med flickröst och tveksam grekisk accent. Efteråt var min far mycket lättad att jag bara sjungit om att ligga två ynka gånger under hela låten.

Någon gång framåt halv två åkte vi hem, syster kom strax efteråt och sedan låg hon och jag och viskade hemligheter i varandras öron tills solen gick upp.

Det var en bra kväll. Mer än bra. ZUPERBRA.

Basse är verkligen en av världens vackraste katter. Ändå har jag haft lite svårt att få till foton som riktigt gör honom rättvisa – han har liksom försvunnit bakom all sin härliga, fluffiga päls.

Men nu! I tisdags, samma dag som jag tog de finaste bilderna på Lillan, var det som att kameran fattade hur den skulle fånga hans skönhet på bild. Jag blir alldeles matt av kärlek när jag ser honom. Han är ju så stilig!

(Lite trist att de liggande bilderna blir så små – klicka på dem för att se dem större.)

Insåg just att det kanske stavas ”karaoke” och inte ”kareoke”? Oh whatevs, som syster skulle sagt.

När jag gick för att äta lunch kunde jag inte låta bli att smita in på min favoritklädbutik på hörnet och stilla mitt uppdämda shoppingsug. Det blev jackan och jeansen på bilden. Jag vet inte vad det är, kanske min systers influence on me, men så snart jag kommer till LA får jag för mig att jag ska klä mig lite som en tonåring – därav jeansen. Kände alltså en viss tillfredsställelse när jag kom hem och bytte om och min pappa skrek ”Sunny, you’ve got holes in your pants!” och jag fick ropa ”what?! But I just bought these! Crap!”.

(Hålen var väldigt mycket mindre från början, men jag var tvungen att riva upp dem ordentligt – jeansen var helt enkelt för tajta annars. Måste erkänna att de inte är helt bekväma nu när jag sitter vid datorn. Också en tonårsgrej antar jag, att köpa för små kläder…)

Nu är det dags att åka iväg till karaoke/kareokebaren och visa att jag är tillräckligt rocknroll för att kunna bära upp ett par trasiga jeans.

Jag kom fram, allt gick bra, inget av planen jag åkte med störtade. Inte en enda gång! Hurra!

Det är redan drama här hemma hos familjen. Inte helt oväntat, men… man hoppas ju alltid på det bästa. På att saker och ting ska ha löst sig. Mer om detta en annan gång.

Ikväll verkar det som att jag och pappa ska dricka öl och sjunga kareoke.

Då får du ta med dig din nya tjej så att jag får träffa henne, sa jag.

Yeah yeah, sa pappa. I’ll ask her. But don’t get too attached, we’re just hanging out, it’s not like she’s gonna become your future ex-stepmother. Höhö. Ex-stepmother! Get it?

Han är en riktig charmör, min far.

Innan jag åkte tog jag några av de finaste bilderna hittills på Lillan. Tycker jag själv, i alla fall. Min älskade lilla vildkatt. Herregud vad jag kommer att sakna henne!