När jag äntligen lyckats köra hem från Stockholm i snöstormen väntade det här mailet i min inkorg. (Nej, inte i spamkorgen – i inkorgen.) Ett så himla fint erbjudande om att… ja, vadå?

Eh.

Nu ska jag värma upp gårdagens lasagne och försöka att smälta allt som händer. Och se några avsnitt L-Word.

Jag vet att det inte märks i bloggen, men det händer så himla mycket just nu. Ja, mycket för att vara mitt liv, åtminstone. Jag blir alldeles snurrig och vet inte riktigt om jag borde känna mig stressad eller bara glad över omväxlingen.

Om en liten stund kommer min kära vän Anna hit. Det blir inte bara roligt, det blir nyttigt också. Jag behöver få sitta ner med någon jag tycker om och bara prata om alltihop.

Men just det, en nördig fråga också! Till er som kan spela gitarr. Jag googlade efter ackord till Håkans ”För sent för Edelweiss” och är jättenöjd med den här versionen – förutom att jag tycker att Em-ackordet i refrängen låter helt fel. Är det jag som inbillar mig? Om inte, vad borde jag spela istället för Em? Om någon orkar svara är jag evigt tacksam!

Det var en så löjligt vacker dag idag. En sådan där dag då man faktiskt inte kan stanna inomhus.

Så jag och Lillan bestämde oss för att det var dags att gå ut en stund!

Lilla tramstjejen har inte fått vara ute sedan hon blev sjuk, för flera veckor sedan. Mycket har hunnit hända. Sist hon var ute och lekte var marken helt täckt av snö. Nu är det kala fläckar överallt. Med höstbrunt gräs och stenar som sticker fram! Hur häftigt som helst.

Sedan kom storebrorsan spatserande.

Småtigrarna satte kurs mot syrenhäcken.

Det är otroligt vilken effektiv kamouflagepäls Biianka har. Så snart hon kommer ut i naturen smälter hon liksom in i bakgrunden, oavsett om den är rödbrun…

…eller granitgrå.

Basse var kung av stenmuren. Fast det är klart, han är kung av det mesta.

Här fick jag sådan obeskrivlig lust att dra en ordvits på tema ”rakryggad”. Men ordvitsar har aldrig varit min starka sida, så jag skippar det. För den här gången.

Sedan envisades Lillan med att springa ut på vägen, så då gick vi in. Eller, jag gick, Lillan låg mycket motvilligt i min famn. Men små utflykter räcker utmärkt, sa doktor Petra. Baby steps.

Har ni sett någon vackrare liten tjej? Okej, jag ska sluta tjata nu.

…

…eller… vi får väl se.

Av alla små kattflickor med rakade ryggar måste ju Biianka vara den allra sötaste.

Lillan känner att hennes kondis är under all kritik efter hennes veckor som sjusovande sjukling, så hon har bestämt sig för att få upp flåset igen.

Vilket flyt att vi har en träningscykel så lämpligt utplacerad i vardagsrummet!

Okej, jag ljög. Det är inget som helst fel på Lillans kondition. Nu när hon är frisk har jag inte en lugn stund – hon har så sanslöst mycket energi, och varje gång jag sätter mig ner för att jobba lägger hon sig vid mina fötter med sitt favoritskosnöre i munnen och piper sitt ”LEK MED MIG DÅ LEK LEK LEK”-pip. Det låter ungefär såhär: Mmmmiiiii!

Efter ungefär tio mmmiiiii-pip ger jag upp, tar skosnöret och rusar omkring i huset med Biianka i hasorna tills jag får blodsmak i munnen och måste lägga mig ner på golvet och hämta andan. Jag har haft håll hela dagen.

Hmm. Kanske vore det en idé att jag satte mig på den där träningscykeln. Den har ju ändå stått där i snart ett år utan att jag använt den en enda gång.

En annan dag, kanske.

De senaste timmarna har jag suttit och fyllt i en blankett, i förhoppning om att få bli mentor.

Blir man antagen till mentorsprogrammet blir man ihopparad med någon som vill ha en vuxen att prata och umgås med, och så träffas man varannan vecka i ett år. Hittar på saker, fikar, diskuterar.

Precis vad jag letat efter, med andra ord. En möjlighet att få ta mig bort från datorskärmen, ut ur huset, och faktiskt göra något.

Tyvärr såg Ronnie affischen där det står att de söker mentorer först igår, och då skulle ansökningen redan varit inskickad. Och det är dessutom så otroligt svårt att skriva om sig själv, att förklara varför just jag skulle vara en bra mentor, utan att bara låta sådär förfärligt klyschig och fånig och självgod. Alltså är det inte alls säkert att jag blir antagen.

Om jag inte blir det får jag helt enkelt starta mitt eget mentorsprogram och träffa någon av er varannan vecka!