Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Arkiv för March 2011

- Sida 4 av 10

Tiden står stilla.

av Annika Marklund
n612446002_336409_5807.jpg

Sex månader idag. Ett halvår sedan vi förlorade dig.

Den där tiden som ska läka alla sår har jag inte sett skymten av. Inuti mig är det fortfarande tisdagen den tjugoförsta september. Vår saga slutade där och jag fastnade.

Det var en gång…

Du är mitt liv. Du kommer alltid att vara mitt liv. Utan dig får jag ingen luft. Älskling, det är sant.

Vad gör du, hur har du det, är det bättre där du är, kom tillbaka, jag vill bara att du ska komma hem igen.

När man är allra minst i familjen.

av Annika Marklund
tvätta1.jpg

Jaha. Here we go. Dags att bli tvättad av brorsan igen.

tvätta2.jpg

Alltså… är du medveten om att du ligger ovanpå mig? Du tror inte att du skulle kunna, ja jag vet inte, flytta på dig?

tvätta4.jpg

JAG SA FLYTTA PÅ DIIIIIIIG!!!!!!!!!! Det här kommer du att ångra. Du ska få så mycket stryk! Om du bara flyttar på dig så att jag kommer åt att spöa upp dig. Ursäkta, kan du sluta vara så tung? Det är lite svårt att få bra grepp här underifrån.

tvätta3.jpg

Eller så ligger du på kvar ovanpå mig. It’s cool. Totally fine. Ligg kvar så länge du vill. Jag är helt bekväm med det.

Jo, men seriöst. H-e-l-t b-e-k-v-ä-m.

Kategorier foto, kattegori

Underneath it all.

av Annika Marklund

jag1.jpg

jag2.jpg

jag3.jpg

jag4.jpg

jag5.jpg

Efter mitt inlägg om bildretuschering/redigering fick jag några kommentarer som var ganska… knäckande. Som handlade om hur man jämför sig med ”snygga” bilder och tycker att man själv inte quite measure up (ju mer klockan blir och ju fler avsnitt av L-word jag ser, desto fler fåniga engelska uttryck slänger jag mig med, ursäkta).

Det är intressant, tycker jag. Det här med hur man ser på sig själv, hur man väljer att framställa sig själv.

Jag tänker att alla som läser bloggen vet hur jag ser ut – det är ju väldigt få bilder jag fixar till överhuvudtaget. Men när jag funderar på det inser jag att de mer tydliga porträttbilder jag lägger upp ofta är de som är noga utvalda bland mängder av sämre foton, medan de där jag bara tar en bild och lägger upp snarare är suddiga mobil- eller photoboothbilder där man inte ser så mycket.

Helt ärligt – jag skulle verkligen aldrig tro att någon skulle jämföra sig med mig och må dåligt över sig själv. Jo, jag vet hur kokett det låter, men jag skriver det ändå eftersom jag menar det. Ni får komma ihåg att i alla fall fem av sju dagar i veckan går jag hemma i huset i mjukisbyxor, raggsockar och tjocktröja, osminkad med spretande lugg och stressutslag över hela hakan (de har ÄNTLIGEN lagt sig). Jag tycker visserligen nästan alltid att jag är fin när jag ser mig i spegeln, men jag tänker liksom inte på att det andra ser genom bloggen är den där uppiffade, schysst ljussatta tjejen som tittar fram en gång i veckan när krönikebilden ska tas.

Om någon tycker att jag är söt och mår sämre av det är det en sak. Det finns inte mycket jag kan göra åt det. Om någon däremot jämför med mig på ”tidningsbilder” och mår dåligt över sina utseenden av det – då skäms jag. En läsare skrev: ”Det har faktiskt aldrig slagit mig att du retuscherar dina bilder.” Själv ser jag det ju inte som att jag retuscherar dem – jag ändrar ju inte på mitt utseende utan redigerar bilderna för att själva fotografierna ska bli snyggare. Det har inte slagit mig att man kan tro att alla bilderna ser ut precis som de gör i kameran.

Nej, jag vet inte om jag tycker att jag har ett ansvar att vara natuuuurlig på bild. Men nu när jag lägger upp alla krönikor blir det en väldig massa tillfixade bilder i den här bloggen, och då börjar vi ju närma oss ett slags tjejtidningsdilemma – texter om självförtroende och tyck-om-dig-själv uppblandat med välsminkade, noga utvalda foton. Jag vet inte riktigt vad jag borde göra åt det. Men jag langade fram stativet och knäppte av bilderna ni kan se här ovanför. Det är kanske töntigt att jag lägger upp dem, men jag ville bara göra något. Och det är absolut inte för att jag hoppas att ni ska skriva att jag är snygg utan smink, jag lovar. Men det känns fel att alla bilder i bloggen ska vara sådär utstuderat tjusiga.

Oj vad jag skriver långt och osammanhängande när jag är såhär trött. Vet inte ens vad jag vill säga med det här. Fick bara ångest när jag läste meningar som ”jag ser din perfekta hy och tänker nä usch vad äcklig jag måste vara om man jämför”. Jag vill inte vara den tjejen, hon som får någon annan att må dåligt för att hon inte vågar vara mänsklig. Jag vill verkligen inte vara hon.

Om att göra sig själv snyggare.

av Annika Marklund

Jag fick en kommentar av Louise:

”Jag måste få fråga en sak som jag undrat länge. Hur retuscherar du dig själv på dina bilder? Jag är säker på att du ser bra ut i verkligheten också, det är inte det, men du är ändå snart trettio år och på bild ser du ut som en tjugoåring. Det här är inte menat som en elak fråga utan jag är uppriktigt nyfiken på hur du gör för att fixa dig så snygg på bild.”

Hjälp! Snart trettio? Är jag det? Aaaaah vänta ålderskris måste bara samla mig lite – okej, så.

För det första, tack, jag tar det som en komplimang att du vill ta del av mina superavancerade retuscheringsskills! Även om jag absolut inte håller med om att jag ser ut som en tjugoåring på bild. (Min vän Anna är tjugo och jag skulle säga att hon ser ut som en tjugoåring medan jag ser ut att vara… en sisådär sju år äldre än hon. Så det stämmer ju rätt bra med verkligheten.)

Såhär ligger det till: Jag är inte särskilt bra på att retuschera. Den överlägset största, eh, ”hemligheten” ligger i att jag tar extremt många bilder varje gång jag behöver få till en som är snygg. Jag testar olika kameravinklar och stativhöjder tills jag hittar ett ljus som faller så smickrande som möjligt, och efter mina modellår har jag rätt bra koll på hur jag ska positionera min kropp och mitt ansikte för att bilderna ska bli som jag vill ha dem.

(OBS – Det här funkar inte om någon annan håller i kameran. Jag måste vara helt ensam för att bli bra på bild, annars blir jag obekväm och känner mig fånig. De gånger det händer att jag gör modelljobb är det en annan sak, då är jag ju där för att göra det som krävs för att bilderna ska bli snygga och ingen hånar mig för att jag är pinsam och gör mig till.)

När jag tagit x antal bilder (kan bli uppåt hundra) går jag igenom dem och slänger 80%. Hej då fula foton. De som blir kvar efter sållningen är de där jag gillar ljuset, beskärningen, ansiktsuttrycket och så vidare. Sedan ökar jag kontrasten och ljusar upp bilden (det tar bort de flesta skuggor), drar kanske lite i färgerna. Och ja, det händer att jag använder den där lilla klon-stämpeln i photoshop om jag har en stor finne på näsan som jag inte orkat sminka över, men det är inte ofta. Istället låter jag smink och ljus och sådant sköta sitt. Om det inte är så att jag äääälskar en bild där ljuset faller konstigt så att jag fått jättemycket skuggor under ögonen, då kan jag ge mig på att försöka ”rädda upp” den.

För vi pratar väl om mer ”uppstyrda” bilder, som ska in i Sofis mode? Är det bara vanliga vardagliga bilder slänger jag bara upp dem direkt. Fast det händer förstås sällan att jag ställer upp stativet och tar en bild utan anledning, det är just när jag behöver bilder till krönikorna. Sedan åker de jag inte använder men ändå gillar upp i bloggen.

Min poäng är alltså att nej, de snygga/fördelaktiga bilderna på mig är verkligen inte helt natuuurliga och bara åh hoppsan var det nån som tog en bild, vad läcker jag blev! Men just några retuscheringstips har jag inte, mer än att leka med färger och ljus och framför allt kontrasten.

Exempel: den här tjusiga bilden…

nyklipptliten.jpg

…såg i original ut såhär:

originalbild.jpg

Jag vet, den ser väldigt dassig och tråkig ut, och – surprise! – jag har alltså inte sådär kritvit och perfekt hy i verkligheten. Men lite kurvor på det:

Bild 11.png

Tadaaa!

(Jag skulle aldrig använt så hård kontrast om bilden skulle användas i Sofis mode, då hade jag nog nöjt mig med att lägga på hälften ungefär.)

Till sist kan man förstås fråga sig om det är dubbelmoral att vara emot utseendefixering och sjuka skönhetsideal samtidigt som man anstränger sig för att vara så snygg som möjligt på bilder i en tidning som riktar sig till tjejer och kvinnor. Och ja, det är nog dubbelmoral. Jag har aldrig påstått att jag inte lider av sådan, för det kan man säkert påstå att jag gör, i många, många frågor. Jag tycker exempelvis att det är fruktansvärt fel att håriga ben och armhålor anses äckligt och okvinnligt, samtidigt som jag själv rakar både benen och under armarna om jag vill känna mig ”fräsch” (hatar det ordet). Jag tycker att det finns en osund fixering vid skönhet, samtidigt som jag sminkar mig och tar till olika knep för att känna mig vacker, åtminstone ibland. Jag… nej, nu tänkte jag börja räkna upp massor av exempel, men jag tror nog att ni förstår vad jag menar.

I alla fall så skulle jag säga att om det är något som är just natuuuurligt i vårt samhälle så är det just den här sortens dubbelmoral. Jag ser det lite som hela den här diskussionen om smalhet – bara för att jag tycker att det är vidrigt att så många känner att de behöver förändra sina kroppar för att passa in i ett osunt ideal så tycker jag ju inte att det är fel att vara smal. (Med ”osunt ideal” menar jag inte att alla som är smala är osunda, utan att det för de flesta människor inte är sunt att vara så smal.) Att vi hetsas till att vara så vackra som möjligt, att ”göra det mesta av våra utseenden” (uuh kräks), betyder inte att jag tycker att det är fel att vilja känna sig fin. Jag vill bara inte att det ska vara det viktigaste, jag vill inte att man ska behöva må dåligt över att känna att man inte räcker till, och jag vill inte att uppfattningen om vad skönhet är ska vara så löjligt snäv. Jag vill att man ska få vara en hel människa som inte upplever sig vara begränsad av en massa idiotiska normer och förväntningar, men det innebär inte att inte jag också begränsar och anpassar mig.

Oj, jag borde aldrig gett mig in i det här. Det är så svårt, så svårt.

Men jag hoppas att jag på något sätt drar mitt strå till stacken ändå. Genom bloggen eller krönikorna eller genom hur jag är som vän och storasyster. För till skillnad från många andra så vill jag ju vara en förebild, även om det är ett förskräckligt laddat ord. Jag förstår att jag kan låta självgod nu, men jag vill väldigt gärna vara någon som inspirerar och som gör något bra som andra vill ta efter. Och jag kan bara hoppas att mina foton har ganska lite med den saken att göra.

Lilla Skuggan.

av Annika Marklund
-4.jpg -1.jpg -3.jpg -6.jpg

Lilltramsälsklingen är ju äntligen frisk nu. Jag behöver inte längre vaka över henne varje vaken sekund (och inte i sömnen heller).

Men det är som att hon inte riktigt fattat det. Medan Basse traskar runt på sina egna äventyr är det väldigt sällan Biianka lämnar min sida. Hon är min lilla skugga. Går jag runt i huset och pysslar är det som om vi leker Följa John, sitter jag och jobbar ligger hon vid mina fötter och nafsar mig i tårna, i soffan ligger hon hela tiden tätt intill.

Och i sängen – ligger hon i fotänden och myser som på de här bilderna har jag tur. Häromnatten hoppade hon upp, la sig ovanpå mina knän och somnade som en fluffig och förvånansvärt tung liten stock. Hade hon bara varnat mig först hade jag lagt mig lite mer bekvämt – jag kan säga att jag hade ganska ordentlig träningsvärk i benen när jag vaknade på morgonen…

Just nu hänger visserligen Basse också på mig som en ovanligt söt igel. Men det är för att jag äter risgrynsgröt, och risgrynsgröt är katternas favoriträtt näst efter räkor. Stackars, stackars katterna som har en sådan elak mamma som inte låter dem äta sina favoriträtter! Som tvingar dem att knapra den där torra, tråkiga maten när hon själv sitter och stoppar i sig riktig mat. (Jo, katterna tycker att gröt är riktig mat, så det så.)

Jag önskar att det vore schlager ikväll igen. Skitschlager som bara tar slut sådär. Vad är det tänkt att jag ska ägna min ensamma lördagskväll åt nu då?

 

UPPDATERING: Hoppsan, nu kollade jag mailen och plötsligt är det rätt uppenbart vad det är tänkt att jag ska göra ikväll. Svara på mail!

Kategorier kattegori

Om jag inte svarat på era mail, FÖRLÅT! Maila igen!

av Annika Marklund

Shit shit shit. Jag har tydligen ett särskilt spamfilter för min aftonbladet-mail. Adressen är kopplad till min privata gmail och teknikidiot som jag är har jag tagit för givet att alla mail som fastnar i spamfiltret i gmailen.

Men så är det alltså INTE. Nu har jag hittat aftonbladetmailens spamfilter och det visar bara de senaste 50 av många många tusen, varav nio stycken är v-i-k-t-i-g-a mail från några av er som läser bloggen. Vågar inte ens tänka på hur många andra som kan ha fastnat där genom åren! Och det värsta är att det står att man ska trycka på ”deliver” för att få de mail man vill ha till sin inkorg, men när jag gör det kommer det upp en sida som laddar och laddar och till slut står det att sidhämtningen avbröts. Så jag kommer alltså inte åt dem.

Jag blir så ledsen över det här. Särskilt eftersom jag, som många av er vet, är väldigt noga med att alltid svara så fort jag bara kan på alla era mail. Och så sitter det läsare där ute som kanske känner sig besvikna och arga över att jag aldrig svarade.

Så snälla snälla rara, vet du att du har mailat mig och att du inte fick något svar, skicka en gång till! Den här gången till min privata adress, marklund.annika@gmail.com.

(Vissa i min närhet envisas med att byta plats på namnen så att förnamnet står först – då kommer mailen till en annan Annika Marklund som inte alls är särskilt sugen på att hålla på och vidarebefordra mina mail, so don’t do that!)

 

UPPDATERING: Precis som jag var rädd för rasar det nu in mail ni skickat till mig men jag aldrig sett förut (och ett och annat som jag råkat missa att svara på). Jag är jätteglad att de äntligen kommer till rätta, men eftersom det rör sig om väldigt många mail kommer ni inte alla att få svar på en gång. Jag läser noga och svarar på ett i sänder.

Spilld mjölk.

av Annika Marklund
Bild 8.png Bild 9.png

Jag är en av tio bloggare som är med i det otroligt ambitiösa onlinemagasinet Spilled Milks vinternummer.

Måste erkänna att jag blev lite nervös när jag insåg att av de andra nio bloggarna har jag intervjuat fem för Sofis mode. Betyder det att jag snart skrivit om varenda cool modebloggstjej på den här planeten?

Vem vet, kanske går jag över till svenska bloggare till slut. Vore kanske inte så dumt, i och för sig, men… Tror bara att det är väldigt mycket svårare att få folk att öppna sig när alla de känner kan köpa tidningen.

Solen skiner utanför fönstret men jag orkar bara inte gå ut och gå. Trots att jag verkligen borde. Har varit ute med katterna en stund men då stod jag mest bara still och såg på när de klängde i träden som små ulliga apor.

Inatt.

av Annika Marklund



Jag har ingen aning om ifall någon av er lyssnar på de låtar jag lägger upp här.

Men om. Om någon vill lyssna. Så betyder den här låten väldigt mycket för mig.

Inatt har jag nog lyssnat på den tjugo gånger. Det är nästan som att den inte är en låt lika mycket som den är en… känsla, en stämning, en vibration inne i kroppen.

Den väcker något inuti som jag kanske egentligen inte vill känna, men som jag måste. För det är en känsla som inte går att fly ifrån. Man kan stänga in den, men det enda som händer är att den växer, svullnar, börjar skava mot revbenen.

Till slut går man alldeles sönder.

How long can you hold your breath
While you hold mine I’ll count and wait

Kategorier musik
Sida 4 av 10
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Alex Rodriguez, Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB