Ja, kolla vad ny jag är! Alldeles nyklippt, nya byxor (Monki) och ny tröja (Lindex).

Precis innan jag skulle klippa mig, nere på Hårstudion här i Stjärnhov, fick jag plötsligt för mig att jag skulle bränna in till Eskilstuna och ekipera mig lite. Det blev två stickade tröjor från Lindex och de här löjligt bekväma byxorna (och en del annat) från Monki – jag har ett par likadana i mörkblått som jag har på mig varje dag. (Jo, varje dag.) Tyckte att det var dags att unna mig ett par till, den här gången i grått.

Hmm. När jag tänker efter så har jag en exakt likadan tröja som den på bilden också, fast i vitt med blå ränder. Den har jag också varje dag. Kul att jag varierar mig lite.

Och luggen blev äntligen, äntligen som jag ville! Tänk att den enda frisör som hittills lyckats förstå hur jag vill ha den bor några hus längre ner på min gata.

Förresten så är jag en smula avundsjuk på er som bor i Eskilstuna och kan gå in på Monki precis när ni vill. Inte nog med att alla plagg som försvinner direkt i Stockholm finns kvar där – personalen är dessutom trevligast och sötast någonsin.

Fast i och för sig… min ekonomi är ansträngd nog som det är. Nog lika bra att alla butiker ligger på behörigt avstånd härifrån.

Jag är verkligen fånigt nöjd med att jag har målat naglarna turkosa. Har inte haft nagellack sedan… någon gång i höstas, måste det ha varit. Känner mig så uppstyrd när jag har nagellack. Som att jag är en sådan där sorglös, ordningsam person som bryr sig om detaljerna.

Det bästa är att nagellacket fungerar utmärkt som distraktion. Varje gång jag ser mina naglar (vilket är mest hela tiden, eftersom jag mest sitter och skriver vid datorn) glömmer jag bort att mitt hem är obehagligt likt en soptipp, att mitt liv rasat ihop och är långt ifrån återuppbyggt igen, att vattenskadan kommer att kosta löjeväckande många hundra tusen att fixa.

Istället, jag ba’: ”mina naglar är turkosa! Shit vad uppstyrt.”

Och så sitter jag här och är nöjd ett ögonblick eller två.

Det blev en ledsen krönika den här veckan. Inget annat var möjligt, tyvärr.

Önskar att jag kunde säga att det blir lättare. Att jag kunde säga det och att det vore sant.

Och jo, kanske blir det lättare. Åtminstone att hantera inför andra. Det är värre inför mig själv. Jag är så svår att lura.

Bloggporträttet handlar om Nicole Warne från Australien. Hon är helt underbar, verkligen. Åker jag någonsin till Sydney tänker jag definitivt bjuda henne på te eller drinkar och säga tiotusen gånger hur fin och härlig hon är. Stackars Nicole, hon lär ju tycka att jag är heeelt normal.

Nu ska jag och Ronnie se ett avsnitt av Californication och dricka ett glas hej då-vin, för imorgon lämnar han mig för sex dagar i Oslo. Tur att jag har katterna, och er.

Efter dagens återbesök hos veterinären har Lillan ett mycket viktigt meddelande att delge er alla.

Hon vill att hela världen ska veta att:

TRATTEN ÄR AV! TRATTEN ÄR AV!

TRATTEN ÄR AAAAAV!

INGEN MER TRATT!!!!!!!!!!!

Slut på meddelandet.

Min lillasyster Amanda länkade till den här videon häromdagen och frågade ”HUR SÖT?!”. Jag kan bara hålla med henne.

Nu åker jag och Biianka in till Mälarhöjden för återbesök hos veterinären – håll tummarna för att infektionen äntligen gett med sig!

Oj vad Ronnie älskar den där lilla katten i tratten.

Tur för honom att kärleken är så himla besvarad.

Jag har aldrig riktigt fattat det här med Bloglovin’. Men nu när jag tagit mig tid att kolla in sajten får jag erkänna att jo, det verkar ju rätt smidigt. Speciellt för mig som har en tendens att glömma bort vilka bloggar jag följer (jag vet, jag börjar bli skrämmande gammal och gaggig).

Vill man hålla koll på nya inlägg från mig tror jag att det funkar att klicka här:

Följ min blogg med bloglovin

Hittade nyss en tre år gammal video av mig och lillasyster Amanda i Spanien. Vi är ganska fåniga och ganska söta.