Biianka är fantastiskt duktig på att ställa till med trubbel. Redan när hon bodde hemma hos min mamma i Spanien var hon en liten problemkattbebis – trampade ner i färgburkar och fick åka till veterinären, blev instängd i grannens garage och uppjagad i palmer av kvarterets hundar.

Under de tre månader som gått sedan hon och hennes bror kom till oss känns det som att vi inte gjort mycket annat än vakat över vår älsklingsflicka. Men så ändå, igår kväll var hon plötsligt försvunnen. Det händer aldrig. (Jag och Ronnie turas om att vara ute med katterna, men de leker på egen hand och lämnar inte tomten.)

Efter timmar av letande, precis innan det blev helt mörkt, hittade jag henne. Mitt inne i skogen, högst upp i ett tjugo meter högt träd. Jag kan säga att trädkatten var den ynkligaste lilla varelse jag någonsin sett. Och hon kom verkligen inte ner.

När jag erkände för mamma i telefon att det hela slutade med att jag klättrade upp och hämtade min lilla rädda tjej blev hon inte nöjd alls. Tydligen är det farligt att klättra upp i väldigt höga träd mitt i natten. Men jag kunde inte lämna Biianka där uppe tills det blev ljust! Jag kunde bara inte. Om ni sett hur panikslagen hon var hade ni också klättrat upp.

Nu har hon inte bara rakad rygg och rakat ben (sedan hon trampade ner i färgburken i Spanien!) utan också snaggad mage. Kådan och all bark som fastnat i den gick inte att få loss ur pälsen på annat sätt än med sax. Vår lilla tuffing testar alla coola frisyrer.

Tur för henne att hon är så förbannat söt hur hon än gör.

(De konstiga benen som tar upp halva bilderna hör till den studsmatta som står lutad mot lekstugan och väntar på att bli hoppad på av små figurer som ser ut till hälften som jag och till hälften som Ronnie. Tills dess får den nöja sig med att vara en av lilla Biis favoritplatser i trädgården.)

Det absolut bästa med påsken måste ju vara alla urfina påskkärringar som kommer och knackar på! Jag har fått pallra mig iväg till Ica flera gånger för att fylla på godisförrådet. (Vilket i och för sig mest handlar om att jag blir så exalterad varje gång ett nytt gäng småhäxor kommer förbi att jag ger bort allt godis jag har, utan att tänka på att det antagligen kommer fler.)

Dessutom har de med sig hemmagjorda påskkort och teckningar som passar perfekt på kylskåpet. Kan inte minnas att vi ansträngde oss så mycket på min tid. Det var mer ”hej hej, gla’ påsk, var är godiset?”. Kanske är det borgerliga styrets inverkan, ”här ska inte kärringarna tro att de ska få några tablettaskbidrag, nähädå, här i Sverige jobbar man minsann för sitt godis”.

Det drog ihop sig till påsk och jag ägde inga äggkoppar. Som tur var insåg jag detta faktum när jag stod inne i en Indiska-butik för några veckor sedan och beundrade just äggkoppar. Närmare bestämt den äggkopp ni ser på bilden här ovanför. Så då köpte jag fyra stycken och påsken var räddad.

Konsumtion, alltså. Sicken grej!

Väldigt fina är de också, äggkopparna. De finaste jag sett, nästan. Liksom, blommor! Fjärilar! Vad mer kan man önska sig?

Ikväll insåg jag, en sisådär tio minuter innan solen gick ner, att jag inte hade någon bild att skicka in med min Sofis mode-krönika. Eftersom jag blivit sjuk igen – fick vara frisk typ två dagar – övervägde jag att fuska och skicka in någon gammal bild istället, men insåg snart att jag redan fuskat så många gånger att jag inte har en enda någorlunda vettig bild som inte använts. Det var alltså bara att kleta på läppstift, snöra på sig bästa leopardskorna och sätta sig på rumpan bland blommorna.

De här bilderna fick inte hamna i Sofis mode, men de är ju fina ändå. Så de får hamna här.

(Jaa, jag VET att vi borde kratta bort fjolårsgräset, jag har krattat och krattat och krattat och krattat sedan jag kom hem från USA men det tar ju aldrig slut!)

Någon skrev här om veckan ”vad söt du är utan läppstift!”. Det tyckte jag var lite lustigt. Som om jag alltid har läppstift. Det har jag ju max några timmar i veckan. Men visst, kollar man mina krönikebilder så verkar det kanske som att jag går runt med knallröda läppar mest hela tiden. Det är liksom mitt enda snygghets-knep. Känner jag mig glåmig och tråkig så smetar jag på något riktigt rött och så vips! är jag redo för kalas. (Eller att vara med på bild.) Snövit har alltid varit min så kallade stilförebild numero uno.

(Skor Jeffrey Campbell, tröja Lindex, jeans Hudson).

För ett tag sedan frågade en läsare vilka hudvårdsprodukter jag använder.

Svaret ser ni här ovanför. Nej, jag är inte sponsrad. Nej, jag känner ingen som jobbar på Clinique. Men jag har provat en väldig massa olika märken genom åren och kommit fram till att de produkter jag trivs bäst med att använda är just dessa. Så sedan jag slutade plugga och började jobba passar jag på att köpa de här svindyra burkarna (de tre högra förpackningarna, dem använder jag dagligen, de två andra mycket mer sällan) på taxfreen när jag flyger någonstans.

De få gånger som jag pratat med folk – oftast make up-artister – om hudvård och sagt att jag använder Clinique har jag undantagslöst fått en lektion i varför jag verkligen borde testa (infoga valfritt annat dyrt märke) istället. Och det finns säkert hur många bra produkter som helst där ute. Men jag gillar Clinique, jag gillar hur krämerna känns mot huden, jag tycker förpackningarna är fina, och än så länge ser mitt ansikte såpass ”fräscht” och ungt ut som man kan förvänta sig när man snart fyller tjugoåtta. Det räcker bra för mig.

Alltså…

Jag åker till Los Angeles, är sanslöst nervös, läser allt jag hittar om Lady Gaga, ser alla intervjuer på youtube, är sanslöst nervös, skriver frågor, är sanslöst nervös, så kommer intervjudagen och jag har nog aldrig varit nervösare i mitt liv, tänk om jag får tunghäfta tänk om hon inte vill svara på mina frågor tänk om hon är elak tänk om jag gör bort mig tänk om jag går ut härifrån utan någonting vettigt alls, vad gör jag då?!, gör intervjun, den går okej även om jag sluddrar och fnissar och svettas liiite för mycket, stressar ihop en text till Aftonbladets nöjessidor, två timmar till lämning kom igen kom igen, aaah, stressar mig sjuk, skriver Sofis mode-texten från sängen, är sanslöst nervös att den inte ska vara vad min redaktör förväntat sig. (Får sms: det är den. Phu.)

Så i måndags kommer tidningen ut, sex sidor Lady Gaga-intervju, jag läser och rodnar lite men tänker att jo, visst är det här rätt bra, ändå? Eller?

Och det här är den respons jag får:

(Nej, det gör det inte alls. Det råder delade meningar i frågan och är i slutändan en fråga om tycke och smak. Själv anser jag att ”en freak” låter idiotiskt. Kuriosa: När jag i en kolumn från USA använde uttrycket ”ett piece of ass” ändrade redigerarna till ”en piece of ass”, och trettio personer mailade och skrev att jag var dum i huvudet som inte förstod att det heter ”ett”. Svårt att göra alla nöjda när man svänger sig med svengelska.)

Har man plus-medlemskap på Aftonbladet kan man läsa min Gaga-text här. Annars föreslår jag att man kikar i Sofis mode istället. Om man är nyfiken på om jag kan använda det svenska språket korrekt, eller så.

Gissa vad jag nyss gjorde?

Jag tog ett bad. I vårt nya badrum! Som efter knappt fyra månader är alldeles, alldeles färdigt. Okej, nästan i alla fall.

Såhär ligger det till: När vi efter nyår kom hem från en ytterst misslyckad Thailandssemester (våra klena magar gjorde att vi låg inne på hotellrummet och såg de första sex säsongerna av House i två veckor – jag hade gärna sparat pengarna och legat hemma i vår egen säng istället) möttes vi av en trasig vattenledning och ett översvämmat hus. Vi fick veta att vi haft tur – bara tre rum behövde rivas ut, hallen, badrummet och tvättstugan/förrådet, hade vi kommit hem en liten stund senare hade hela nedervåningen varit förstörd.

Vi bestämde oss snabbt för att vi inte ville att de skulle bygga en ny vägg mellan badrummet och tvättstugan, utan att vi istället skulle passa på och få ett större badrum (ingenting kunde ändå sparas).

Eftersom de veckor vi hade på oss för att bestämma hur vi ville ha det i det nya badrummet tillbringades på sjukhuset – jag åkte in med magont, de opererade bort blindtarmen och jag fick en infektion av operationen – slutade det med att vi hade en dag på oss att åka runt och kolla på grejer. Vi visste bara att vi ville att badrummet skulle gå i samma stil som resten av huset, som är byggt 1901 och som vi försökt få så ljust och hemtrevligt som möjligt.

(Många verkar vara allergiska mot att måla väggar och tak vita, men jag kan säga som så att i vårt hus hade vi inte mycket att välja på. Rummen är små och takhöjden väldigt låg, när väggarna täcktes av murriga tapeter i olika färger och innertaken var omålad mörk furu kändes det som att komma in i en grotta när man öppnade ytterdörren. Och tro mig, man behöver inte direkt oroa sig över att vårt hem ska kännas ”sterilt”. Det tar de drivor av böcker, dvd-filmer, kuddar, filtar, kattleksaker, kläder och tidningar som ligger utspridda överallt hand om. Och katterna själva, förstås.)

Kvällen innan vi åkte iväg för att se ut kakel, dusch, badkar, handfat, toalettstol, skåp och allt annat som behövdes satte vi oss och googlade febrilt för att få ett hum om vad vi letade efter. De bilder vi utgick ifrån kan den som är intresserad kika på här.

Och nu är det alltså nästan helt färdigt. (Hallen kommer att ta ett bra tag till, men den har jag inte saknat en tusendel så mycket som badrummet.) Det enda som återstår är en fläkt som ska sättas in, persinnerna och lite fler krokar som ska upp, plus ett draperi som ska dölja tvättmaskinen, torktumlaren och torkskåpet. Men det är ju bara småprylar. Jag kan oavsett inte vänta längre med att få visa hur det blev!

Vi är i alla fall så himla nöjda. Jag kan inte fatta att vårt hus snart kommer att vara fint igen. Att katterna inte längre kommer att vara den enda anledningen till att vilja komma hem, utan att vi kommer att kunna öppna dörren och tänka: yes, tänk att vi bor just här!

Jag tycker förstås att man ska köpa Sofis mode varje vecka – det är ju bra mycket roligare att skriva om man blir läst. Men om man bara ska köpa ett enda nummer så tycker jag nog att den här veckans tidning är ett bra val. Förutom krönika och bloggporträtt har jag skrivit en sex sidor lång intervju med Lady Gaga. Och den vill jag ju att ni ska läsa!

De senaste dagarna har varit lite för bra för att vara sanna.

Jag har tillbringat all tid, från soluppgång till solnedgång, i trädgården. Krattat löv och fjolårsgräs, suttit i en korgstol och läst i solen när blåsorna i handflatorna blivit för många och värken i ryggen för obekväm. Katterna har rusat runt, klättrat i träd och jagat fjärilar, eller bara vilat sig i skuggan.

När Örjan promenerat förbi med en extra vårtokig Vanessa och ropat att det är underbart, visst är det? har jag svarat att ja, det här är nog paradiset. För det har känts så.

Jag försöker att intala mig att det får vara såhär lätt. Att jag inte kommer att straffas för att jag tänker ljusa tankar under några smärtsamt vackra vårdagar.

Men det är som att ju skönare livet är, desto svårare är det att hantera saknaden. När allt är förjävligt kan jag ju åtminstone inbilla mig att hon har det bättre där hon är nu. Det fungerar inte när allt är såhär lugnt och rofyllt och solen skiner över nyspruckna knoppar som vore det sommar.

Hon har det inte bättre nu. Hon borde vara här.

Insåg precis att min besatthet vid att lära mig spela gitarr mycket väl kan vara inspirerat av min fina mamma. Hon spelar visserligen inte gitarr, utan piano, men envisheten är densamma. Vi sitter i varsitt land, med varsitt instrument, och övar och övar och övar. Utan någon egentlig mening, utan något egentligt mål – och, om vi ska vara helt ärliga, utan någon större medfödd begåvning. Bara för att det är så vansinnigt coolt när det plötsligt funkar och vi faktiskt kan spela en låt.

På bilden, som jag tog i tisdags, spelar mamma ”Stairway to Heaven”. Det lät riktigt bra. Hon har nog spelat den femtiofem miljoner gånger nu, minst. Själv börjar jag vara hyfsad på att få till Håkans ”För sent för Edelweiss”. Eller, det kändes i alla fall så, innan jag åkte till USA utan gitarren och sabbade alltihop. Nu vågar jag knappt ta upp gitarren igen av rädsla för att jag ska ha glömt alltihop.

MEN SKAM DEN SOM GER SIG!!!