När jag åkte härifrån för två och en halv vecka sedan var största delen av trädgården fortfarande täckt av djup snö. Och nu…

Hemma. Trött. Glad.

Jag blir alltid helt slut av USA-resorna. Men jag tror att det är värt det. Om inte annat så för att jag visar min syster att jag är närvarande i hennes liv. Om inte annat så för att det är så ljuvligt att komma hem.

Bytte några ord med en granne idag när jag var ute och krattade fjolårsgräs. Hon bjöd in mig på middag, jag tackade självklart ja, dök upp svettig och jävlig och hade väldigt, väldigt trevligt. Kom sedan hem till katterna som beter sig som om jag varit borta i minst en halv evighet och nu ligger på mina fötter som för att hålla mig kvar. (Okej, jag har varit borta i en halv evighet, men jag kom faktiskt hem igår. Trodde att de flesta kärleksförklaringarna var överstökade vid det här laget. Apparently not – jag klagar inte.)

Det enda som saknas nu är att Ronnie kommer hem från London. Han åkte dit innan jag kom hem och jag längtar efter honom mer än trodde var möjligt. Att bara få prata med honom, ligga nära i soffan och kolla på dumma teveserier, vakna bredvid. Katterna är ljuvliga, mer än ljuvliga, men det känns hela tiden att det är något som fattas. Någon.

Jag satt och tittade igenom gamla fotoalbum hemma hos pappa och hittade min mamma. De är tagna innan jag föddes, så jag gissar att hon var nitton, max tjugo. Blir alldeles tårögd över hur fin hon är, av tacksamhet över att hon ville ha en liten bebis och över att det var jag, kanske också av svartsjuka över att hon hade ett liv innan jag kom och störde.

Mamms, om vi varit nitton samtidigt hoppas jag att vi hade kunnat vara bästa vänner. Ungefär som vi är nu fast annorlunda.

(Jodå, jag är på flyget. Borde snart landa i London om allt gått väl. Det här inlägget är tidsinställt, jag skrev det på flygplatsen i Los Angeles. Känner mig alltid så high tech när jag tidsinställer. Och får lite ångest över om jag skulle dö och så fortsätter det att komma upp inlägg som om ingenting hänt.)

När man kikar in i mitt pappas sovrum ser sängen ofta ut såhär. Lite underligt knölig.

Då kan man ju bara inte låta bli att lyfta på alla täcken och säga HEJ lilla stjärna! Och pussa den där svarta nosen en sista gång innan man åker iväg till flygplatsen.

…så är jag sjuuuuk. Det har jag visserligen varit i en vecka, men, tja, jag försökte helt enkelt köra på ändå. Igår sa kroppen till på skarpen. Så jag åkte hem till pappa och drog täcket över huvudet.

Hjälp vad eländig jag känner mig. Feber, ingen röst överhuvudtaget, kan inte sluta hosta, min amerikanska supernässpray har sett till att blodkärlen i näsan gjort revolt = jag blöder näsblod en gång i kvarten. Inte direkt optimala omständigheter för att partaja som vore det 1999. Och ändå är det just det jag envisats med att göra. Smart! Nej, verkligen! SÅ JÄVLA SMART!

Nu tror jag faktiskt att det är dags att åka hem till Sverige.

Nu är jag ”hemma” i LA igen efter en kort men otroligt intensiv tripp till Seattle. Hur mycket jag än tyckte om att vara där måste jag säga att det var ganska skönt att komma ut ur flygplatsterminalen och mötas av strålande sol och perfekt sommarvärme. (Svensk sommarvärme, alltså. Jag har varit i LA på sommaren en enda gång, när jag var femton – jag föll ihop i en liten överhettad hög minst en gång om dagen.)

För första gången blev jag inte upphämtad på flygplatsen, utan fick ta mig hem till pappas tomma hus på egen hand. Det gick förvånansvärt smidigt (men då fuskade jag visserligen och tog en taxi sista biten). Väldigt betryggande, på något sätt, att nu veta hur jag tar mig till och från flygplatsen utan att behöva skjuts. Att lägga minst femtonhundra kronor på att taxi hela vägen känns inte direkt som ett alternativ. Nu la jag några hundralappar på att slippa kånka tunga väskor och leta på måfå efter två bussar till.

Visst köpte vi superdupersnygga namn-armband på marknaden i Seattle? Vi bestämde att de heter ”kusinarmband” och jag är himla förtjust i mitt. Kanon om man glömmer bort vad man heter. Och ja, jag vet att vi har dem åt olika håll. Jag kan inte hjälpa att de där galna amerikanerna föredrar att bära sina upp och ner!

Jag vill egentligen bara saga att jag har varldens finaste kusiner har i Seattle. Och att det ar skandal att jag inte lart kanna dem forran nu.

Igår natt drömde jag att Lillan var döende i en svår sjukdom och jag var fast här i USA och kunde inte rädda henne. Vaknade och grät och var tvungen att krama Star i säkert en kvart innan jag vågade somna om.

Då blev jag sprängd i luften istället.

Av alla mardrömmar tar verkligen feberdrömmarna priset som mest överjävliga. Men om jag trodde att det inte kunde bli värre fick jag en överraskning i natt. Då kunde jag nämligen inte somna alls. Jag ska träffa mina kusiner och min faster för första gången och jag lyckades inte sova en enda sketen minut. Så snart jag kom i närheten av att dåsa till fick kroppen panik – ”JAG KAN INTE ANDAAAAS!!!” och jag bara ”men kom igen, seriöst, du är SNUVIG”.

Oh well. Vad gör man? Nu drar jag till Seattle! Hörs snart, vänner.