I tisdags kväll hade jag de alldeles sanslösa turen och äran att få träffa och umgås med min allra största hjälte. Förstår ni hur sjukt stort det kändes? Ungefär såhär stort:

<————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————->

Jag fick återigen bekräftat att jag är kass på att spela cool och nonchalant när jag hamnar ansikte mot ansikte med människor jag verkligen beundrar. Det blev många hysteriska fniss och tungvrickande ordsnubblingar. Men P.O. Enquist hade en ängels tålamod och var imponerande överseende. Han kanske är van vid rodnande fangirls. Han har ju varit med ett tag.

Stort var det i alla fall. Sjukt stort.

Jag har önskat mig en tvillingsyster ända sedan jag upptäckte Sweet Valley-böckerna när jag var åtta. Tyvärr är sådana svåra att frambringa i efterhand – men skam den som ger sig! När jag plockade upp min syster Amanda vid tågstationen igår och insåg att vi klätt oss i nära nog identiska utstyrslar var jag ju bara tvungen att tvinga på henne brun peruk och rött läppstift.

”Snyggt va”, sa vi och ställde upp oss framför Ronnie i vardagsrummet.

”Det känns som om jag är mitt inne i en skräckfilm”, sa han.

Vi valde att se det som något positivt.

När Anna var här i fredags satt hon länge och bläddrade i boken hon läste. 

”Jag måste hitta avsnittet som jag strukit under”, sa hon. ”Det som fick mig att tänka på dig.”

Till slut hittade hon det. Jag tyckte att det var en så fin komplimang att jag var tvungen att mumla något om att jag var kissnödig och sedan gå iväg och rodna en stund.

Efter en helt vidrig natt full av mardrömmar och fruktansvärd mensvärk vaknade jag av att Ronnie kom upp och sa ”Annikaaa! Anna och Mattias är här!”

Och det var de sannerligen. De här två, alltså. Mer spontana människor har jag aldrig träffat! Men det klär dem. Jag sa åt mensvärken att dra åt skogen och sprang ner och kramades.

Det visade sig att Anna och Mattias var på roadtrip på väg till Göteborg för att se Håkan Hellström, jäklarns lyllosar, och att de passade på att titta förbi och käka lite frukost med oss.

Och vet ni, de hade Knyttet med sig! Världens finaste lillknytt! Som ville vara precis som Biianka och därför körde på tratt-trenden. Ja’ ba’, hallå, det där är ju sååå mars 2011. Nädå, det var synd om Knyttet, för han har precis varit hos veterinären och blivit steriliserad. Vänta, förlåt, sa jag han? Hon, menar jag. När de kom till veterinären visade det sig nämligen att Knyttet inte alls är en han, utan en hon. Tur att Anna och Mattias är sådana där genusmedvetna kattägare som målat barnkammaren gul och låtit Knyttet leka med både Barbie och Action Force-figurer.

Man hade ju kunnat tycka att Biianka borde visat Knyttet lite medlidande, jag menar, hon vet ju själv hur jävligt det är att gå runt med tratt. Men inte då. Nej, frun i huset var inte ett dugg nöjd med att ha en annan katt på besök! Ingen gästfrihet här inte. Jag var helt seriöst lite orolig över att hon skulle gå runt och kissa i hörnen när Knyttet åkt, men det var som tur är inga problem överhuvudtaget. Phu. Vi har redan fel på avloppet, vi behöver inte kattpiss ovanpå den befintliga stanken.

Anna har världens finaste fräknar. Och ögon. Och leende. Bara så att ni vet.

Hej googlare!

Svaret är: nej.

Det vet jag med säkerhet, för jag fick mens idag. Eftersom ni undrar, tänkte jag.

Puss!

MIST SILENCE AW11 from SOFIFI on Vimeo.

Förra sommaren frågade min vän Sofie, som är designer och driver det egna märket Sofifi, om jag ville vara med i hennes nya ”kollektionsfilm”. Och det är väl klart att jag ville!

Idag fick jag äntligen ta del av resultatet. Fruktansvärt skämmigt att se sig själv på film som vanligt, men jag tycker att de gjort ett riktigt fint jobb med att fånga hela film noir-känslan.

Rolig detalj: Den tjusiga blondinen är Ellinor, till vardags Sofifis ekonomiassistent. Skådisen/modellen som skulle spela hennes roll dök inte upp, så Elli fick snällt dra på sig en blond peruk och sätta sig i sminket. ”Just another day on the job”, liksom…

Wow. Min dygnsrytm är verkligen spektakulärt usel. Jag har precis satt i mig två portioner spaghetti carbonara och slagit mig ner för att ta tag i dagens andra ordentliga arbetspass. Känns liiiite som att det börjar bli dags att styra upp mitt liv, yes, no, yes?

Jag önskar verkligen att jag hade något att dela med mig av. Något roligt eller klokt eller intressant eller så. Men det har jag inte. Allt bara rullar på här och jag gör mitt bästa för att hänga med.

Är världens sämsta bloggare för tillfälllet, med som ni vet går ju sådant upp och ner. Just nu: ner. Vet inte vad jag ska skriva, vilka bilder jag ska lägga upp, vad ni är intresserade av att få veta. Känns lite som att vad jag än gör blir det fel – en skitfånig tanke såklart, när nästan alla som läser bloggen är så otroligt snälla, fina, generösa, uppmuntrande och omtänksamma. Lovar att jag snart är tillbaka med bättre humör och vettigare inställning.

Om det är något särskilt ni funderar över, typ hur mycket Biiankas päls hunnit växa ut eller vilken färg jag har på naglarna just nu (eeh), don’t be shy, fråga!

PS. Insåg just att man ser på bilden att mina naglar är turkosa. Tusan också. DS.

Såhär ser mina texter i veckans Sofis mode ut. Krönikan handlar om den där känslan av att bara rulla på i samma hjulspår, inte för att de är de rätta, utan för att det tar så mycket kraft att ta sig ur dem. Om att behöva en nystart.

Till bloggporträttet har jag intervjuat Jana, henne kan man hälsa på här (och kanske på att friska upp skoltyskan?).

Jag har suttit inne och jobbat hela den här vackra dagen, så nu är det nog dags att ta sig ut och skaffa sig en sisådär tio tusen nya myggbett som kan bli bästisar med de tretton miljarder jag redan hunnit få!

Klänning Gina Tricot, skor Beyond Retro, strumpor Lindex.

Jag vaknade imorse och kände att nää, om man skulle ta och lalla runt i trädgården i guldfärgade paljettskor och leka Dorothy i Trollkarlen från Oz.

Så då gjorde jag det. Och sedan gick jag in och jobbade och åt Brago-kex.

Välkomna in i mitt favoritrum här hemma! Det nya badrummet är visserligen vackrast, men där finns å andra sidan inget piano som man kan spela fåniga låtar på. (De senaste dagarna: Rebecca Blacks ”Friday”.) Och ingen korgstol där man kan sitta och läsa med solen i ryggen.

Hela året har vårt hus varit i ett stadie av fullständigt renoveringskaos, men pianorummet har jag sett till att hålla rent och fritt från flyttkartonger och skräp. När det är så kaotiskt är det extra skönt att kunna gå undan någonstans, att ha en fredad zon där det är ljust och städat, där man kan gömma sig och glömma allt det där man borde fixa bära undan slänga och sortera.