Det blev inte mycket matlagning för mig igår.

Jag halkade i trappan på väg ner till köket istället.

(Bilden föreställer alltså baksidan av min högra överarm, den jag landade på.) Det gör ondare än det ser ut! Så det så!

De borde verkligen sätta varningstexter på raggsockor.

Idag har jag inte lyckats ta mig ur morgonrocken och pyjamasbyxorna. Det betyder inte att det varit en dålig dag. Även om den inleddes med den där sortens gråt som aldrig tar slut och som gör ögonen knallröda och igensvullnade. Jag och Ronnie pratade länge, länge och jag blev påmind om allt det där som gör att jag älskar honom så löjligt mycket. Om att jag faktiskt inte behöver hålla all ledsenheten inom mig. Om att han visserligen inte kan läsa tankar, men däremot är ganska fantastisk när jag väl säger vad jag tänker på.

(Begravningbegravningbegravning.)

Och så har jag fått jobb gjort. Både dagens och gårdagens. Igår blev det ingenting alls, jag kunde inte fokusera, inte koncentrera mig, inte tänka på något annat än hur äckligt ont allt gör. Varje tanke ett öppet jävla sår. Jag försökte svara på mail men tänke: begravning. Försökte skriva, försökte städa, tvätta, gå ut genom dörren. Men tänkte: begravning, begravning, begravning.

Idag är det lättare. Jag tänker fortfarande på begravningen på fredag ungefär var tredje sekund. Men nu, just nu kan jag tänka ”begravning” och ändå svara på mail, ändå skriva alla texter som behöver lämnas. (Även om jag fortfarande inte orkar städa, tvätta, gå ut genom dörren eller ens klä på mig. Uppenbarligen.)

Nu ska jag ge mig på att laga mat för första gången på jag vet inte hur länge. Har bara inte orkat med sådant de senaste… veckorna, eller kanske månaderna, minns inte. (Eller förresten, jag har faktiskt gräddat pannkakor då och då.) Ronnie har istället gått och blivit världens mästerkock, han svänger ihop risotto och grytor och alla möjliga knepa rätter varenda dag. Men ikväll ska han se på fotboll och jag ska göra mitt bästa för att få ihop något slags asiatiskt kycklingwoksjox. Han har handlat, tinat kycklingen och ställt fram alla ingredienser. Vi får se hur det går. ”Vi kan göra det tillsammans” säger han, och det tycker jag låter bra.

På fredag är det begravning, men det är inte fredag ännu.

Vissa dagar är jag helt besatt av den insamling till Cancerfonden som Fannys familj startat till hennes minne. Jag spammar alla jag känner med länken, tjatar på släkt och vänner, uppdaterar sidan konstant för att se om nya pengar kommit in. Sätter hela tiden upp nya mål: om vi bara når tjugotusen, trettio, fyrtio, femtiotusen. Då!

Ja, då… vad händer då?

Varje gång ett av målen passeras gråter jag, kanske först av lycka, jag vet inte, men sedan över hur fruktansvärt meningslöst det känns. Jaha, vi har fått ihop en massa pengar, SO ****ING WHAT?! Hon kommer inte tillbaka. Inte ett endaste dugg. Vår allra mest älskade Fanny är fortfarande död och inga pengar i världen kan förändra det.

Sedan vägrar jag gå in och kolla hur det går för insamlingen i några dagar. Tills allt börjar om igen. Om vi bara når sextiotusen. Då!

För ibland, ibland har jag sorgen under kontroll. Det är dagar, eller åtminstone stunder, då jag faktiskt fokuserar på allt det fantastiska. Då jag småpratar med Fanny utan att gråta, möter hennes leende blick i ramen på skrivbordet och ler tillbaka. Dessa stunder inser jag att insamlingen är allt annat än meningslös. Det är helt otroligt att Cancerfonden fått in så mycket pengar av alla er som kände och älskade Fanny eller som har berörts av hennes öde.

Nej, hon kommer inte tillbaka. Nej, inga pengar kan förändra det. Men pengar till forskningen kan göra att era bästa vänner klarar av att besegra cancern. Att era mammor och pappor, far- och morföräldrar, systrar och bröder, kollegor och grannar blir friska igen. Att det inte behöver vara en dödsdom den dag jag eller ni får cancerbeskedet.

Jag har kanske berättat det förut, men i så fall gör jag det igen: Fanny pratade ofta om något som sagts i West Wing (det är både hennes och min mammas favoritserie, jag har pinsamt nog inte sett den ännu). Att om forskarna bara fick så eller så många miljarder dollar skulle cancern vara utrotad inom ett par år. Den tanken gör mig både hoppfull och så jäkla ursinnig. Att världens mest underbara flicka hade levt idag om vi i västvärlden lagt våra pengar på cancerforskning istället för på nya prylar vi använder några gånger och sedan slänger, på att forska om stridsrobotar och vapen och all annan skit vars syfte är att döda, inte att ge liv tillbaka. Det känns helt overkligt. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, det tjänar ingenting till, jag blir bara bitter.

Men vi kan göra skillnad. Våra pengar gör skillnad. De räddar liv.

Eftersom det här är en sådan dag då jag blir alldeles upprymd av tanken på att få ihop mer pengar till insamlingen kan jag inte sluta fundera på olika sätt att göra det. Sälja alla mina kläder? Utlysa något slags tävling som alla som skänker en slant får delta i? Råna en bank eller två? Jag vet inte. Har ni några idéer, snälla, snälla, snälla – dela med er. Låt oss hjälpa de som ännu kan hjälpas.

Nu går jag och lägger mig. Är så trött så det är faktiskt helt sanslöst. Har inte lyckats sova ordentligt de senaste nätterna. Bara dessa förbannade jävla skitmardrömmar som väcker mig varje halvtimme och gör det så svårt att somna om.

Förstår inte hur den här veckan ska orkas med. Förstår inte. Vill inte att det ska bli fredag. Kan inte. Hur klarar man av sin älskades begravning? Hur gör man? Samtidigt vill jag ju träffa alla. Fannys underbara vänner och familj. Säga farväl, tillsammans. Men – NEJ. Inte begravning. Om min flicka begravs betyder det att hon är död, och hur ska jag kunna leva om hon är död? Hur? Jag fattar bara inte. Omöjligt.

Det är en sådan kväll ikväll.

I fredags delades UnderbaraClaras bloggstipendium ut. Jag hade den stora äran att få sitta i juryn, och blev alldeles varm i hjärtat när Clara mailade och berättade att vinnaren blev Anna med den alldeles fantastiska bloggen ”Vägen från 37 kg”. Jag vet inte hur de andra röstade, men för mig var Anna den självklara vinnaren. Vi i juryn skulle motivera våra vinnarval, och min motivering lät såhär:

”’Vägen från 37 kg’ bjuder på oerhört ärlig, inspirerande och framför allt viktig läsning – inte bara för de som lider eller har lidit av en ätstörning, utan också för alla som ligger och vinglar på gränsen. Som hoppar över måltider då och då, tränar lite hårdare än de egentligen orkar eller föraktar sig själva för att de inte gör det. Att arbeta mot ätstörningar handlar så mycket om att förändra tankesätt, synen på mat, träning, våra kroppar och vad som är verkligen betyder något i livet. Där lyckas Anna vara en sann inspiratör.”

Att bli frisk, verkligen helt frisk, från en ätstörning tar tid. Ibland påstås det att man aldrig blir riktigt frisk. Det tror inte jag på, absolut inte. Men däremot är det nödvändigt att alltid vara uppmärksam på de tankar som kan försöka smyga sig tillbaka, ofta när man är som allra mest sårbar. När man är van att använda ätstörningen som ett sätt att kontrollera och hantera sin verklighet är det skrämmande lätt att glida tillbaka när allt omkring en är kaos. Inte för att det på något sätt hjälper, men för att det ger en inbillad känsla av säkerhet, trygghet, struktur. Därför går jag in på ”Vägen från 37 kg” ibland. Som ett stöd, och som en påminnelse: om vilket helvete det är att vara fast i de sjuka tankarna, om hur viktigt det är att fortsätta kämpa för att få vara frisk.

Ett stort, varmt grattis till Anna. Du behövs.

Den här bilden tycker jag är så fin. Mitt hår är himla otvättat och Fanny ser så härligt ondskefull ut. Som om hon planerar en riktigt komplicerad Oceans Eleven-kupp. Och jag är bara glad och naiv och helt ovetandes om hennes listiga planer. En bricka i spelet!

Tänkte egentligen bara säga hej, har inte skrivit på ett par dagar, varken haft tid eller några ord att dela med mig av. Men jag finns här ändå.

Jag ritar ganska mycket nu. Ritar och läser. Märker att jag blir mer rastlös när jag läser, om jag ritar så ser jag ju liksom ett resultat. Tyvärr känns mina teckningar mycket mer levande på papper än när jag scannar in dem – det är som om alla skuggor och nyanser försvinner eller bleknar. Funderar på att försöka fotografera dem istället, se om det blir bättre. Men då känns det ju så himla onödigt att ha en scanner.

Flickan på bilden är vackra Barbro Andersen som jag skrev bloggporträtt om för några månader sedan. En alldeles, alldeles fantastiskt rolig och fin tjej. Och eftersom hon ser ut lite som en Disneyprinsessa var hon väldigt lätt att rita/teckna/vad man nu kallar det. Bilden jag kikade på medan jag ritade var den här:

Nu ska jag försvöka göra lite nytta. Och ikväll kanske jag orkar gå på bio.

Det känns så konstigt att alla dina sms finns kvar i min mobil. Fantastiskt, visst, men konstigt. Nästan makabert.

Alla dessa fåniga skämt, de gör nästan ondast att läsa. De jag aldrig kan visa för någon eftersom ingen annan förstår varför de är roliga. Som de där jäkla limstiften. Ingen vet.

Det kommer aldrig att finnas någon som du. Så jag måste vänta på dig. Eller du på mig, kanske.

Underbaraclara skrev så fint på sin blogg idag, om sin mamma:

”Det konstiga är bara att det går längre och längre tid sedan jag såg henne. Och ändå tycker jag att tiden tills jag får möta henne igen krymper. Snart kommer hon väl tillbaka? Som en vän man inte sett på länge.

Kanske känns det så för att det är så. Att samtidigt som åren går och det blir längre sedan man träffades så går man i en cirkel och kommer närmre och närmre den punkt där man kan mötas igen.”

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om den tanken. Att varje steg jag tar för mig närmare dig.

(Älskling, jag hoppas verkligen att du ser hur mycket pengar som samlats in till Cancerfonden till minne av dig. Hur mycket gott du gör.)

Tro mig – jag skulle hemskt gärna låtit veckans krönika handla om någonting annat än om sorgen och saknaden efter Fanny. Men det fungerar inte så. Sofis mode-krönikorna är skärvor av mitt liv och mitt liv består av sorg och saknad. Att skriva om någonting annat och ändå vara personlig kom helt enkelt inte på fråga (jag försökte, det var lönlöst).

Men jag kan intyga att mitt bloggporträtt inte handlar om min bästa vän. Dock om sjukdomar – de var svåra att undvika, eftersom Jasmine råkar vara läkare och ”fullständigt besatt av bakterier och virus”.

Nu måste jag jobba. Men läs gärna texterna. Kram.

Idag var det helt jäkla omöjligt att ta en krönikebild. Utmaningen: att se lite glad ut. Det gick inte. Jag såg gammal, sliten, ledsen och dödstrött ut. På. Varenda. Bild.

Efter en sisådär hundra helt värdelösa kameraklick bestämde jag mig för att det var dags att testa något nytt. Tog alltså till det populära bloggknepet ”hoppa högt upp i luften” – alla de hoppande bloggtjejerna verkar ju ha himla roligt. Och vet ni vad? Det var ganska roligt. Och mest av allt – effektivt. När jag hoppat mig andfådd och rödrosig gick det plötsligt alldeles utmärkt att se lite glad ut. Och lustiga hoppbilder fick jag ju på köpet.

(Mina kläder är från Monki, skorna från Nilson.)