Inte någon strålande dag, kanske. Min magkatarr, som hållit sig borta i ett halvår, är tillbaka med full kraft. Den har legat på lur sedan i måndags, nu finns det inte längre några tvivel. Jag som tyckte att det räckte utmärkt med ständig huvudvärk.

Men det hade kunnat vara betydligt värre. Jag är oerhört tacksam att jag inte är Fredrick Federley just nu. Vissa människor är bara fucking jävla KRÄK.

De närmaste fyra timmarna ska jag ägna åt att storstäda. Och åt att ha ont i magen.

Jag vet inte riktigt om de här bilderna passar in i min nya ”finklädd”-kategori. Så särskilt fiiinklädd var jag ju inte idag. Nu på kvällen var jag på cellokonsert, då var jag betydligt stiligare, men det var alldeles för mörkt ute för att fotografera. Så vi får ta det som bjuds. Och, okej då – för att vara jag så är jag faktiskt rättså finklädd på bilderna. Här ute blir det att jag växlar mellan morgonrock, mjukisbrallor och finare kläder, och de finare kläderna står kanske för fem procent av tiden.

Det är ganska ballt att vi bor två hus ifrån en konsertlokal. Det är ingenting man skulle gissa om man körde igenom Stjärnhov, att världsberömda klassiska musiker kommer hit och spelar. (Åtminstone påstås det att de är världsberömda. Vad vet jag. Jag sitter och väntar på att Idol-reprisen ska börja.)

Allt jag har på mig är från Monkibutiken i Eskilstuna, utom kängorna som är från Din Sko.

I veckans nummer av Sofis mode handlar min krönika om vänskap, på internet och utanför. Så som jag minns den.

I bloggporträttet möter man Erika Altosaar, konststuderande i Montreal. Själv har jag pinsamt dålig koll på konst, men är man intresserad av teckning och måleri tror jag verkligen att man uppskattar hennes blogg. Hon känns väldigt dedikerad.

I alla fall – läs gärna!

Alla, alla borde läsa Jonas Gardells text om Mona Sahlin i dagens Expressen. Den finns här.

Jag håller med om varenda ord. Det enda jag vill tillägga är att det inte enbart är män som hatar Mona Sahlin. Kvinnoförtryck utövas både av män och kvinnor – de patriarkala strukturerna påverkar naturligtvis inte bara män.

Får vi lära oss redan som barn att han som bestämmer, han är man; att män är trygga och starka och kvinnor känslosamma och hispiga, är risken naturligtvis stor att vi kommer att ha det i bakhuvudet även som vuxna. Oavsett kön.

Själv var jag oerhört imponerad av Mona Sahlin i söndagens debatt med Fredrik Reinfeldt. Jag tycker att hon var lugn, saklig, tydlig och övertygande – och hennes argument fick stackars Fredrik att trassla in sig, slingra sig och glida ifrån ämnet. Därför blev jag helt chockad när jag såg Expressens ”Storslam”-etta igår. Egentligen borde jag förstås inte blivit det minsta förvånad. Den sammanfattade på ett utmärkt vis hur medias bevakning av valrörelsen sett ut.

En kvinna hatad av ett härsket samhälle. Med medierna i täten.

Ja, jag vet att jag har mycket rouge. Jag tycker att det är snyggt. Men det syns absolut inte såhär mycket i verkligheten – jag har dragit upp kontrasten maaassor på bilderna, och då blir sminket såklart mer framträdande. Visst, jag hade kunnat strunta i att kontrasta bilderna, men kontrast råkar vara en liten fotofetisch jag har. Har man en gång börjat är det svårt att sluta. Alla foton känns plötsligt så blaskiga och tråkiga när de är au naturel.

Klänningen köpte jag på H&M i lördags och jag har haft den på mig sedan dess. Den är för skön för att inte ha på sig. Det känns som att jag går i mjukiskläder utan att faktiskt göra det – win, win situation, så att säga.

Kängorna köpte jag också i lördags – jag är inte i närheten av affärer särskilt ofta (underdrift), så när jag nu råkade vara i Stockholm och väntade på att Ronnie skulle avsluta sitt jobbmöte fick jag passa på. I alla fall så är kängorna från Skopunkten. De blev mitt tredje par nästan identiska kängor i höst, men de är faktiskt vinterfodrade, till skillnad från de andra två paren. Och de kostade typ fyrahundra, så jag tyckte att mina iskalla fötter förtjänade dem.

Klänningen är alltså från H&M och kängorna från Skopunkten, skärpet/sidenbandet är från ett par Forever 21-shorts och strumpbyxorna och strumporna har jag ingen aning vart de kommer ifrån. Mitt inte alls barnsliga bästishalsband är köpt på Guldfynd.

Efter att ha legat i soffan framför teven hela dagen med magont tog jag mig till slut ut ur huset. På med gympadojor och träningskläder och gav mig ut på min vanliga runda.

Det var dimmigt och väldigt vackert, men dimman ville inte riktigt fastna på bild.

Alla de små grodorna på vägen var också väldigt motvilliga till att fotograferas. De ville bara hoppa omkring och bli suddiga.

När jag kom fram till hästarna var det dags att vända. Jag kliade och klappade och luktade på dem en stund, sedan började jag gå tillbaka hemåt. Efter tio meter trampade jag snett i en grop i grusvägen. Vrickade foten. Med fyrtiofem minuters snabb promenad kvar. Nu vet jag att det tar ungefär en halvtimme längre om man istället haltar hem.

Men! Nu är jag hemma. Och mitt hår som var så stiligt plattångat tidigare idag har fått tillbaka sina vanliga lockar. ”Så går det”, misstänker jag att det försöker säga. ”Så går det när man försöker göra sig till!” Jaaajaaaaaa.

Det är alldeles kolsvart utanför fönstret. Ronnie är nere i kontoret, han ska komma hem lagom till ”Lite sällskap”, jag har lovat att försöka laga något med kantareller. Har en känsla av att det blir… kantarellmackor. På det Godaste Brödet, som jag bakade igen i lördags kväll.

Men jag har fortfarande ont i magen. Det är mycket värre än min onda fot. Så himla konstigt, det dök upp från ingenstans efter att jag ätit plättar till lunch – jag äter ju plättlunch hur ofta som helst, förstår inte alls varför jag fick ont just idag.

Nu ska jag skriva en artikel om en väldigt cool tjej. Hörs!

Kloka, begåvade Anna Larsson livade upp min måndag med det här alldeles fantastiska porträttet. Få saker är mer smickrande än att någon tar sig tid att förvandla en till ett konstverk. Speciellt när resultatet blir såhär tjusigt.

Åh, jag önskar att jag hade en färgskrivare! Men det får bli en svartvit variant som åker upp på min anslagstavla.

Tusen, tusen tack, Anna!

Jag röstar rödgrönt på söndag. Naturligtvis gör jag det.

För mig är det väldigt enkelt. Jag tror på solidaritet. På en politik som bygger på att de med bättre förutsättningar hjälper dem med sämre.

Jag tror inte på att ”alla människor kan, bara de vill”. Jag tror att alla människor kan – med stöd och hjälp från samhället och de människor som utgör det.

Jag tror inte på elitism, hårdare regler och straff. Jag tror på tolerans, fler resurser, på empati, förståelse och respekt.

Högre skatter? Om så krävs: absolut. Pengar är livsviktiga och alldeles nödvändiga – för dem som inga har. Skillnaden mellan ett ekonomiskt gott liv och ett enastående gott liv är i mina ögon ovidkommande i jämförelse med skillnaden mellan ett drägligt liv och ett i fattigdom. Jag skiter i hur många hundralappar mer eller mindre jag får i plånboken om de rödgröna vinner valet.

Själv är jag nämligen ofattbart lyckligt lottad. Jag lever där jag vill, men den jag vill, och jag tjänar pengar på att göra det jag vill – men ändrar jag mig är det bara att jag flyttar, byter partner eller utbildar mig till ett annat yrke. Och jag är mycket väl medveten om att det inte gör mig till en bättre människa, lika lite som att det skulle vara anledningen till att jag hamnat här. Jag har möjlighet att leva ett oerhört gott liv eftersom jag haft utmärkta förutsättningar – förutsättningar som varit omöjliga om inte samhället stöttat mig och min familj med barnomsorg, utbildning och fysisk och psykisk vård.

”Alla människor kan, bara de vill.” Låt oss säga att det är sant. Det förutsätter att alla i vårt samhälle är övermänniskor helt utan fysiska, psykiska eller sociala problem. Att vi blundar för alla som inte faller in i kategorin friska, välmående och välanpassade, att vi bortser från sociala strukturer, från genus, klass, etnicitet. Att vi låtsas att rasism, diskriminering eller patriarkala strukturer är rena påhitt. Men ärligt talat är jag inte särskilt sugen på att förutsätta, blunda, bortse eller låtsas.

De rödgrönas politik är inte perfekt. Men den bygger på en ideologi som ger individen frihet genom att samhället tar sitt gemensamma ansvar för att denna frihet ska kunna uppnås. En ideologi som vet att genom att hjälpa dem som har det svårast får vi alla det bättre. Som handlar om en långsiktig förbättring för oss allihop, istället för snabba cash i plånböcker som redan är stinna.

Ja, jag röstar rödgrönt på söndag. Det är det minsta jag kan göra för Sverige, efter allt det svenska samhället gjort för mig.

Vi ser på ”Men who stare at goats”. Jag har förätit mig på sockerkaka och längtar efter att krypa ner i sängen och se första avsnittet av nya America’s Next Top Model-säsongen.

Nu har vi göra mackor och koka te-paus. Ronnie pysslar i köket. Kvällen tar sig.

Idag har varit en sådan dag då jag inte kunnat sluta gråta. Jag låg kvar i sängen och grät och grät och grät och grät tills ögonen var alldeles röda och svullna och klockan blev både ett och två och tre, och inte ens då slutade jag.

Jag tänkte att om jag bara kunde sätta fingret på exakt varför jag var så ledsen, då skulle jag äntligen få stopp på tårarna. Låter kanske lätt. Det var det inte. Tog säkert en timme till, men till slut började jag ändå närma mig något slags svar. Då satte jag på mig klänning och glasögon, gick in i arbetsrummet, tryckte igång datorn och skrev en lite underlig krönika om det jag kommit fram till. Den texten kommer i Sofis mode om sisådär en vecka och två dagar.

Nu börjar det skymma. Ronnie har lagat korvgryta med ris, vi har sett tre Vänner-avsnitt och ätit upp det sista smågodiset, köket är städat och, nej, jag gråter inte längre. Ändå dröjer sig känslan kvar. Vänner är inte riktigt lika roligt som det borde vara. (Serien alltså, inte vänskap i allmänhet, höhö.)

Men jag känner faktiskt på mig att dagens fjärde avsnitt skulle kunna göra susen. ”The one with the gigant poking device” – work your magic!