Haha, klart att ni ska få receptet på det godaste brödet någonsin! Jag kände mig bara lite lat igår – vi fick receptet av svärmor via telefon på väg till affären, och det är hastigt nedklottrat på baksidan av ett IKEA-kvitto. Men nu ska jag ta mig samman och skriva ner det (hoppas bara att jag kan tyda min handstil idag också).

Man behöver:

2 avlånga bakformar

1 liter vetemjöl
8 dl dinkelmjöl fullkorn
1 liter A-fil
1 dl lingonsylt
2 dl mörk sirap
2 dl russin
2 tsk salt
1 dl solrosfrön
1 dl pumpakärnor
2 tsk bikarbonat
1 msk sesamfrön

Så gjorde vi:

– Först kladdade Ronnie lite matolja i brödformarna med hushållspapper, för vi tänkte att det var en bra idé, men jag vet inte om det behövdes.

– Sedan rörde vi ihop precis alla ingredienser utom sesamfröna till en smet.

– När allt verkade ordentligt blandat fördelade vi smeten i de två formarna och strödde sesamfrön ovanpå.

– Till sist gräddade vi bröden i två timmar längst ner i ugnen i 150°C.

– När de två timmarna gått lät vi bröden stå och kallna i sina formar en stund, då blir de tydligen lättare att skära.

Och ja, sedan åt vi så många mackor vi orkade! Brödet funkar alldeles utmärkt att frysa, är fantastiskt med de flesta pålägg, men brie och aprikosmarmelad… det är bara… alltså, godare blir det inte.

Brödet är alltså extremt enkelt att göra, även om det behövs ungefär en miljon ingredienser. Man bara rör ihop smeten med en slev i en jättebunke, det ska inte stå och jäsa eller någonting utan sköter allt det där i ugnen.

Så, slut på mitt första riktigt husliga blogginlägg någonsin. Baka lugnt!

Jag och Ronnie har lärt oss att baka världens godaste bröd. Från och med nu tänker vi leva på det. Helst med brie och aprikosmarmelad på.

Tack till svärmor för receptet!

Hemma i huset igen efter två dagar i Stockholm.

Det har varit bra dagar. Jag har fått träffa min allra bästa vän och andra fina vänner, ätit god mat, köpt en tjusig tröja och ännu tjusigare väska på H&M i Globengallerian, kommit på några hyfsade idéer… ja, det är väl det. Men oj vad skönt det är att umgås med andra än bara varandra ibland (även om vi gör det tillsammans). Få in lite nya tankar och perspektiv. Då börjar det hända något i skallen.

Nu har ni väl börjat skolan, alla ni som pluggar? Det känns lite konstigt att det är höst och jag inte har en enda lektion eller föreläsning att se fram emot. Visst, jag har inte pluggat på två år, men innan dess gick jag ju ändå i skolan i sisådär… sexton, sjutton år. Så det tar kanske lite tid att vänja sig vid att hösten inte betyder att någonting sätter igång eller förändras.

Vad ska ni plugga i höst? Om klassen är ny – hur verkar den? Lärarna då? Snälla, berätta. Jag är nyfiken!

Alltså, jag vet ju att ni har det bra i Spanien. Men vi har det inte bra utan er.

Om man vill läsa mina texter i Sofis mode den här veckan, då tycker jag minsann att man ska göra det!

För att väga upp stolpskotten i mitt förra inlägg bjuder jag här på några fina grabbar istället.

En av mina äldsta vänner har skrivit låten och regisserat videon (blonda snubben med den snygga gitarren, om ni undrar). Videon är hans regidebut, inspelad hemma i lägenheten med en budget bestående av noll riksdaler, och jag är ytterst imponerad. Heja Erik, Erik och Johan (och trummisen Stefan som jag inte känner)!

De kallar sig The Fix och man kan lyssna på fler låtar här.

Jo, okej. Jag har massor att tillägga. Men just nu känns det som att SD säger allt så klart och tydligt helt utan min hjälp. Ojojoj.

Förresten, en sak måste jag säga ändå. GÅ OCH RÖSTA.

Jag inser också att det danska originalet är bättre än den amerikanska remaken. Att filmen är delvis felcastad, att vissa delar av historien är både otydliga och tunna.

Ändå. ÄNDÅ! Ååååååååååååaaaaaaaaaaaaaarggh. Mitt huvud värker och bultar efter alla tårar. Förstår inte hur jag ska lyckas somna i natt.

Häromdagen Pianisten, nu den här. Varför kan jag inte bara nöja mig med romantiska komedier? Vad är det för fel på Valentine’s Day och The Holiday? Va?

Tänk vad fint det skulle vara om jag skaffade mig lite självdisciplin. Om jag faktiskt kunde sprida ut mina jobbtexter över veckans dagar, istället för att behöva sitta med andan i halsen söndag, måndag och tisdag och be till högre makter att jag ska hinna färdigt i tid.

På något sätt blir ju alltid alla texter klara innan deadline. Men ibland är det sannerligen på det berömda håret.

Det får bli ett slags… nyårstidslöfte. Bättre framförhållning, mindre helt onödig stress.

Åh, vet ni! Medan jag sitter och skriver det här ramlade det ner ett mail i min inkorg där min fantastiska redaktör Annica skriver: ”Men du är ju ett under av ordning! Du lämnar alltid när du ska, har koll på detaljerna, lämnar färdiga paket där allt som ska vara med också är med.”

Helt klart den finaste komplimang jag fått på länge, länge. Jag tänker alltid på mig själv som så himla strulig, och jag vill verkligen inte vara sådan. Men så som Annica beskriver mig, sådan vill jag vara. Känns som en bra början på mitt nya, mer ordnade (arbets)liv!