Idag händer det grejer här i bygden, det ska jag säga er. Det är sannerligen inte varje dag vi blir stoppade i en vägspärr och får bilen genomsökt av poliser med maskingevär på väg in till Gnesta.

Usch, jag blir så fruktansvärt illa till mods av bankrån. Kanske lite extra eftersom en av mina närmaste en gång hamnat mitt i ett sådant, med en pistol mot huvudet.

Som tur var hade vi inga rånare i bilen utan fick fortsätta köra. Det var jag särskilt glad över, för jag skulle nämligen in och titta på det som kanske blir mitt framtida kontor! Än så länge var det mest ett… litet hörn av ett stort rum – det ska ”bara” läggas golv, byggas väggar och ett loft innan jag kan flytta in – men jag kunde absolut se potentialen.

Åååååh hjälp vad skönt det vore att faktiskt kunna åka till jobbet på morgonen! Det är så förbaskat svårt att få allt gjort i tid när katterna vill leka och pussas och huset tjatar om att renoveringsstädas. Plus att det lätt blir att jag gör det mesta här hemma – ”det är väl klart att jag fixar det, vadå, jag går ju bara hemma, Ronnie är faktiskt på jobbet”. Jag glömmer liksom bort att jag också är på jobbet, eftersom jobbet är… mitt hem. Ja, ni fattar.

Min krönika i veckans nummer av Sofis mode handlar om konflikträdsla. Och bloggporträttet handlar om Margaret, som är så jäkla grym. ”En personlig favorit”, skulle man kunna säga.

Men nu måste jag springa, för jag ska på teater. Puss!

Peter och Ulrika är här på besök, och det utlovade regnet bestämde sig för att hålla sig borta ändå. Det tackar vi för!

Ulrika har aldrig träffat våra katter förut. Hon ger dem fem plus.

”Nej, vänta”, säger hon. ”Fem plus plus.” Då rodnar småkatterna.

Typiskt skäggiga män att komma och störa när man försöker stå å va lite romantiska sisådär!

Cissi Wallin tar tag i sin hälsa och börjar träna, läser jag hos bloggkommentatorerna.

Klickar in mig på hennes nya träningsblogg och imponeras. Alla som gör seriösa ansatser att börja sköta om sina kroppar på ett hälsosamt sätt imponerar på mig. Själv skulle jag aldrig kunna göra så – varje gång jag bestämmer att nu jäklar ska jag bli sådär vältränad och sund går det åt skogen direkt.

Det är som att jag bara har två lägen: antingen äter jag vad jag vill när jag vill och struntar helt i allt vad motion heter, eller så går jag all in och väcker en massa gamla demoner till liv och efter några dagar knaprar jag morötter och suger på isbitar och löptränar sex timmar om dagen. Okej, nästan i alla fall.

För om jag inte får äta chips och kanelbullar borde jag ju inte äta bröd heller, eller pasta och potatis; kött, fisk och grönsaker funkar men orka ställa sig och laga kött eller fisk åt sig själv, nä, och några grönsaker har vi inte hemma förutom en påse morötter men de är ju nyttiga åtminstone, har man någonsin sett en kanin med glasögon eller vad är det man säger ehehehe det får räcka med en morot och så kanske ett äpple till middag, om man skulle ut och springa kanske, de där knäskadorna jag har lär väl ha läkt vid det här laget och annars tja well vill man vara fin får man lida pin så det så.

Ungefär så blir det. Varje gång. Inte så mycket ”ta tag i min hälsa” utan mer ”hej ätstörningar, long time no see”.

Annars fungerar maten bra. Ronnie står för den mesta matlagningen (lagar jag mat blir det fläskpannkaka nio gånger av tio, tionde gången lax i ugn) och han lagar vanlig, god, bra mat. Att det blir hamburgare, pizza, godis, glass, kakor och chips då och då gör mig ingenting, ibland måste det få vara enkelt och jag vill inte hålla på och välja bort sådant som är gott. Så länge det inte ersätter mat eller äts varje dag känns det helt lugnt.

Värre är det med träningen. Mitt knep är att röra på mig så mycket som möjligt utan att det känns som motion – jag dammsuger, möblerar om, ansar buskar och träd, rensar ogräs, klipper och trimmar gräset, oljar in verandorna, målar, leker med katterna, promenerar iväg för att hälsa på korna och hästarna. Det som kallas vardagsmotion, antar jag.

Häromdagen provade jag att slöcykla på Ronnies träningscykel medan jag såg på Glee. Det gick faktiskt ganska bra. Har jag någonting annat att koncentrera mig på blir det inte att jag håller koll på distansmätaren och kaloriräknaren (JAG HATAR KALORIRÄKNARE, nästan lika mycket som jag hatar måttband). Jo, som sagt, det gick ganska bra – tills jag klev av cykeln efter en dryg halvtimme och bara ”nämen om man skulle ge sig ut och springa!”. Och så gjorde jag det. Sprang tills knäna värkte och lungorna gav ifrån sig läskiga pipljud (ska väl dock tilläggas att det tog inte många minuter innan det hände).

Det här med måtta, alltså. Att det ska vara så förbannat svårt.

Ändå. Jag försöker påminna mig själv om hur otroligt mycket bättre det är nu än för bara några år sedan. När jag inser hur skevt mitt förhållande till min kropp, ätande och träning är känns det alltid så hopplöst, men det har gått framåt. Det har det verkligen. Bara som en sådan sak att jag faktiskt äter nästan alla måltider även när jag är ensam, att jag ser mig själv i spegeln och trivs med det jag ser utan tankar på allt som borde förändras. Att jag på riktigt vill röra på mig, inte för att jag vill ha snyggare/smalare/fastare kropp, utan för att jag vill vara frisk och stark och orka mer.

Tydligen har vissa kritiserat Cissi för att hon genom sin nya träningsblogg skulle vara något slags dålig förebild (surprise, surprise). Att hon inte borde lägga fokus på att komma i form, eller åtminstone inte vara öppen med att hon gör det, eftersom det redan fokuseras alldeles för mycket på våra kroppar och hur de ska ”förbättras”. I så fall är jag förstås lika illa som skriver det här inlägget. Återigen, en balansgång – är det kanske bättre att inte alls prata om de problem vi har med självförtroende, utseende, hälsa och mat? Där måste vi alla komma fram till vad vi tror och tycker, och själv är jag – som ni kanske har märkt – av åsikten att det allra bästa är att prata om det. Det bra och det mindre bra. Problemen, tankarna, förvirringen.

En sak är helt säker: att sträva efter en frisk, stark och sund kropp som mår bra och gör livet lättare att leva är aldrig dåligt. Det är att ta ansvar.

Lika säkert är att man inte uppnår den där friska, starka, sunda och välmående kroppen genom ångest, fixering, svält eller överdriven träning. Allt handlar om balans. Själv väger jag hela tiden över åt det ena eller det andra hållet. Men det enda man kan göra är att fortsätta balansera.

Tack Sara!

Jag fotograferar med en Canon Rebel T2i (tror att den heter EOS 550D om man köper den i Sverige) och ett 50mm-objektiv, också från Canon. Ljuset gör hela skillnaden mellan en bra och en tråkig bild – bäst tycker jag att det blir i ”låg” sol (strax innan den går ner) och motljus, men det är förstås en smaksak.

När jag lagt in bilderna i datorn drar jag upp kontrasten i Photoshop (går lika bra med gratis bildbehandlingsprogram, exempelvis Gimp), eftersom jag tycker att färgerna blir mycket vackrare då.

Ofixad…

…på med full kontrast…

….fixad!

(På tal om tillbehör: när jag fotar mig själv använder jag stativ och fjärrkontroll. Precis samma sak gäller med ljuset då, låg sol och motljus blir vackrast!)

Nu har ju sommaren uppenbarligen klarat av att både ta bort snön och få blommorna att blo-o-mma, utan att jag behövt lyfta ett finger. Men det kändes ändå som hög tid att hjälpa solen och värmen på traven genom att låta bloggen slippa sin isblå vinter-header och byta ut den mot en betydligt somrigare sådan.

Egentligen är det helt otroligt att jag inte fått en enda fästing ännu i år, så ofta som jag krälar omkring i gräset!

Jag fick finbesök framför kameran av världens fluffigaste fingrabb. Han kom med på ett litet, litet hörn.

(Om nu någon undrar så kallar jag den här stilen för min ”Anne Hathaway i Love and Other Drugs”-look. Visserligen har hon mycket längre och lockigare hår och jag minns inte om hon har rött läppstift en enda gång i filmen. Hittar inga bilder som antyder det. Men det känns som att hon har det. Har ni inte sett den filmen borde ni förresten göra det, den är riktigt, riktigt bra.)

Anyways. Nu är det sommar!

Idag tvingade jag Ronnie att ta ledigt. Det är något fel på honom, han förstår inte att det inte håller i längden att jobba sju dagar i veckan. Visst, jag kan bli avundsjuk på att han trivs så mycket med att skriva att han aldrig vill göra annat, men ibland kan man faktiskt behöva bara umgås med varandra också.

Visserligen har vi pratat jobb hela dagen, men det gör jag så gärna!

Vi har promenerat längs sommardammiga skogsvägar, pratat i munnen på varandra, då och då har jag tittat på honom och känt att jo, jag förstår verkligen varför jag valt att leva just med den här människan.

Det är en av mina favoritkänslor av alla i hela världen.

Och nu ska vi äta fruktsallad med halloumi. = Gött!

I veckans Sofis mode handlar krönikan om det här med att vara en förebild. Den utspelar sig under den endagsutbildning jag gick för att bli mentor och skrevs innan jag fattat beslutet att hoppa av programmet. Nej, jag kommer alltså inte att vara mentor. Det visade sig vara något helt annat än jag föreställt mig, och när tjejen jag skulle varit mentor åt var den enda som inte dök upp på första träffen tog jag det som ett tecken på att mentorsprogrammet i själva verket inte var för mig.

Jag uppfattade mentorsprogrammet som en chans att få dela med mig av mina erfarenheter till en person som är i behov av hjälp och stöd. I stället slogs det fast på utbildningen att det inte alls skulle handla om problemlösning i någon form, utan att man bara ska vara ”helt vanliga kompisar” och umgås varannan vecka. Ungdomarna man skulle matchas med är de som själva anmält sig och vill ha en äldre kompis, inte – som jag antog – fått mentorsprogrammet rekommenderat av exempelvis lärare eller kurator som uppmärksammat att personen kanske är i behov av yttre stöttning. Jag tycker att även ”kompisvarianten” av mentorsprogrammet låter som en utmärkt idé, men ärligt talat – jag har redan vänner som jag hinner träffa alldeles för sällan, och många fina tjejer som mailat mig och som vill ses. Det känns klokare att ägna tid åt er som valt att höra av er till just mig, som faktiskt vill ses och prata, än åt någon som bara blir ihopparad med mig och inte dyker upp på vårt första möte.

Bloggporträttet handlar om Anjelica och hennes intressanta liv, hälsa på henne här!

Det är många olika faktorer i kombination som gör mig extra hemmapysslig just nu. Det strålande vädret, nästan-färdig renovering och lugn jobbperiod, för att nämna några.

Igår planterade jag till exempel om alla mina små krukväxter.

Pingsliljorna flyttade in i en blå hink och fick ett nytt hem invid lekstugan.

Lillan tyckte att det var oliiidligt spännande med alla hinkar, vattenkannor, papperskassar, krukor och jordpåsar.

…kanske speciellt jordpåsarna.

Som sagt.

När jag planterat om alla små krukväxter hade blomjorden precis tagit slut, men nu har jag handlat ny och är redo att ta tag i de stora krukorna.

Wow. Känner mig verkligen hopplöst mycket lantis just nu. Varje gång jag går in på Facebook känns det som att alla jag känner sitter och dricker rosé på uteserveringar, pratar i radio, diskuterar hur KP-Ola hanterat den eventuella kokainskandalen, anordnar föreläsningar och utställningar och klubbar och annat kulturellt, hippt eller samhällsengagerat.

Och jag känner bara: tack för att jag slipper. Det låter roligt och intressant och coolt och allt möjligt positivt, men jag orkar inte. Jag måste få vila här. Äta räkor och se Eurovision. Leta en andra begagnad bil på Blocket. Få jord under naglarna.

Tänk att ha ett syskon man älskar såhär mycket. Ett syskon man tillbringar varje minut av varje dag med men ändå vill sova med, tätt omslingrad.

De har börjat sova såhär varje natt, ihoprullade vid min fotända. Just i natt blev det en smula irriterande, eftersom jag hade väldigt svårt att få någon vettig sömn när jag var tvungen att ligga ihopvikt som en kanelsnäcka. Men framåt morgonen hade de hasat ner tillräckligt för att jag skulle kunna sträcka ut mig någorlunda, och då kändes det bara som det mysigaste någonsin.

Nu är de ute och jagar humlor och möss och kopparormar tillsammans. Världens sötaste lilla Dream Team.