Om någon är sugen på Berlintips så ger jag några här.
Dessa skrev jag ihop på iPhonen på bussen häromveckan, så de är inte sådär väldigt utförliga, tyvärr. Tveka inte att fråga om ni vill veta mer. Och framför allt – har ni egna tips att dela med er av? Gör det!
Tänkte bara berätta att idag går jag omkring i bikiniöverdel och Ronnies träningsbrallor och känner mig sådär… surf-läcker. Som att jag hade en väldigt liten biroll i The O.C., ungefär.
Åh, på tal om det! Undrar var mina O.C.-boxar tagit vägen? Ska jag behöva köpa nya av dem också? Jäkla flytt. Tur att det är så fint här, annars hade jag nog irriterat mig väldigt på att jag lyckats få med mig tre oöppnade burkar med multivitamintabletter som gick ut 2007, men varken Harry Potterböckerna eller O.C.-boxarna.
Om en och en halv timme kommer Ronnie hem från körskolan. Då ska vi äta hamburgare och kolla på fotboll. Life is gött.
Försökt skriva krönika hela dagen men det är alldeles tomt i huvudet.
Två av mina Harry Potter-böcker är borta. Nummer fyra och sex, goblet of fire och half-blood prince. Letar överallt, i alla ouppackade kartonger gömda i garderober, men de finns ingenstans. Så nu måste jag köpa nya. Det gör förstås inte så mycket – går på två hundra kronor på Adlibris – men det betyder ju att jag måste vänta. Jag vill inte vänta. Jag vill läsa! När jag är inne i HP-världen kan jag liksom inte bara kliva ut och läsa någonting annat. Jag måste läsa från början till slut. Snälla Adlibris, skicka dem snaaart.
Krönikan vill inte bli skriven. Varenda liten mening blir dålig. Lika bra att gå ner i köket och laga fläskpannkaka så länge, låta texten ligga till sig. (Som om det skulle hjälpa. Well, hoppet är det sista som lämnar människan, och så vidare.)
Jag är så trött.
Inte bara just nu, för att det är natt, alltså. Utan hela tiden.
Sedan jag klarade uppkörningen i onsdags förmiddag har jag varit konstant dödstrött, hungrig, matt och yr. Att jobba har varit på gränsen till omöjligt. Vanliga telefonsamtal får mig att börja gråta. Jag orkar inte.
Det enda jag vill säga med det här inlägget är att det har varit väldigt mycket för mig de senaste veckorna, sådant som är lättast att inte skriva om, och jag skulle behöva vila lite. Så ser ni inte alltför mycket av mig här de närmaste dagarna, ja, då är det därför.
(Men idag har varit en väldigtväldigtväldigt fin dag.)
Tusen, tusen tack för alla körkortsgratulationer!
Jag tycker att vi tittar på universums finaste Capucine, som ska lura tandfen med en mycket väl utarbetad plan.
Där satt den!
I veckans nummer av Sofis mode – i butik idag, imorgon och på torsdag – har jag en krönika som handlar om livet efter studenten. Och ett porträtt av fina Megan Stewart från Newport Beach.
Ni läser väl, och säger vad ni tycker?
Teoriprov: check. Synd bara att jag inte är en tusendel så bra på att köra som jag är på att slå in fakta i skallen.
ALLVARLIGT.
Har ni inte sett Li Yu Chun sjunga ”I will always love you”, tja, då måste ni göra det nu.
Jag såg klippet i min iPhone mitt på Centralstationen och började stortjuta. (Vilket borde innebära att folk som inte gråter för minsta lilla åtminstone borde bli rörda.)
Så förbannat jäkla vansinnigt fantastiskt bra.
Kikar igenom gaaaamla bilder, och jag måste säga: såhär kunde alltså en ”dagens outfit” se ut år 2002.
Jag var nitton år, hade snygg frisyr men dålig kamera, och jag gillade uppenbarligen att stå med inåtpekande tår.
I år fyller jag tjugosju. Jag har ingen frisyr alls men en utmärkt kamera, och jag står fortfarande gärna med tårna inåt. Åtminstone på bild.
Det känns lite konstigt. Allt på bilden är borta. Soffan hängde med till Norrköping och blev kvar där, tjockteven gick sönder, antagligen kläderna också. Kameran var gammal och usel redan då. ”Tavlorna” har jag ingen aning om var de blev av.
Det enda som finns kvar är egentligen spegeln, jag tror att den hänger kvar i lägenheten, den som nu är min brors.
Nu ska jag sova. Har feber och huvudvärk. Skönt. Jag som inte tyckte att det kändes tillräckligt jobbigt att gå upp sju imorgonbitti för att åka tåg till Gävle och skriva teoriprov. (Don’t ask.)