Klänning från Mina UK (gammal), de obligatoriska modebloggsskorna från Jeffrey Campbell.

Jag förstår att vissa bloggare bara skakar av sig taskiga kommentarer. Att de ser det som en del av sin business.

Kanske borde jag också försöka se det så (även om min blogg knappast är en ”business”). Men det är svårt. Både bloggen och krönikorna kräver en tillit, ett slags (verkligt eller inbillat) band mellan mig och er som läser. Man berättar inte om sådant som gör ont om den man berättar för skrattar åt en, man bjuder inte in någon i sitt hem om han ställer sig och pissar på golvet. Det vore ju idiotiskt.

Antagligen har jag blivit alldeles för bortskämd – det har varit en sådan fantastisk fin stämning bland kommentarerna ända sedan Fanny dog. Nu är det inte så längre. Jag vet inte om det är en person som skriver under olika alias eller om det är flera stycken som bestämt sig för att få mig att känna mig som skit. Men vet ni vad? Det behövs inte. Jag mår redan skit. Jag ägnar så ofattbart mycket energi bara åt att fortsätta andas. Varje morgon vaknar jag och känner mig helt jävla stympad, fattar inte hur jag ska orka en dag till.

Du eller ni anonyma som gjort det till er livsuppgift att tala om för mig att jag är skit: det är ni som är skit. Ni är små, patetiska, äckliga, fega människor som i en värld där det redan finns så mycket smärta ändå väljer att tillfoga ännu mer. Där så många redan mår så dåligt vill ni att ännu fler ska må ännu sämre. Förstår ni hur vansinnigt det är? Hur sjukt?

Jag har aldrig gjort er något och jag förtjänar inte era hånfulla och elaka spydigheter. Ni är vidriga som gör att jag inte vill gå in på min egen blogg överhuvudtaget för att jag inte orkar med att bli spottad i ansiktet. Ni blir helt tokiga när jag tar bort era hatiska kommentarer, kallar mig omogen, en barnrumpa, en bortskämd liten fitta för att jag inte vill låta er skit förpesta min blogg. (Och du som drar in min familj i det hela, dig är det ju något seriöst fel på.) Som om det var en rättighet att bli publicerad på en annan människas sajt. Som om jag bara skulle tiga och se på när ni skriver elakheter till de andra som kommenterar bloggen. Som att det omogna är att städa upp ert bajs, inte själva bajsandet.

Så, nu har ni fått ett helt inlägg till er ära. Hoppas att ni är nöjda. Från och med nu kommer inte en enda elak kommentar att släppas igenom. Ni får gärna fortsätta att skriva en i minuten, de raderas olästa.

Till de 99,99% av mina läsare som inte är äckliga idioter: jag hoppas att ni har överseende med att jag sätter på ”godkänn före publicering”-funktionen ett tag. Tack för att ni finns.

Peter och Ulrika är här på besök, och det utlovade regnet bestämde sig för att hålla sig borta ändå. Det tackar vi för!

Ulrika har aldrig träffat våra katter förut. Hon ger dem fem plus.

”Nej, vänta”, säger hon. ”Fem plus plus.” Då rodnar småkatterna.

Typiskt skäggiga män att komma och störa när man försöker stå å va lite romantiska sisådär!

Tack Sara!

Jag fotograferar med en Canon Rebel T2i (tror att den heter EOS 550D om man köper den i Sverige) och ett 50mm-objektiv, också från Canon. Ljuset gör hela skillnaden mellan en bra och en tråkig bild – bäst tycker jag att det blir i ”låg” sol (strax innan den går ner) och motljus, men det är förstås en smaksak.

När jag lagt in bilderna i datorn drar jag upp kontrasten i Photoshop (går lika bra med gratis bildbehandlingsprogram, exempelvis Gimp), eftersom jag tycker att färgerna blir mycket vackrare då.

Ofixad…

…på med full kontrast…

….fixad!

(På tal om tillbehör: när jag fotar mig själv använder jag stativ och fjärrkontroll. Precis samma sak gäller med ljuset då, låg sol och motljus blir vackrast!)

Nu har ju sommaren uppenbarligen klarat av att både ta bort snön och få blommorna att blo-o-mma, utan att jag behövt lyfta ett finger. Men det kändes ändå som hög tid att hjälpa solen och värmen på traven genom att låta bloggen slippa sin isblå vinter-header och byta ut den mot en betydligt somrigare sådan.

Egentligen är det helt otroligt att jag inte fått en enda fästing ännu i år, så ofta som jag krälar omkring i gräset!

Jag fick finbesök framför kameran av världens fluffigaste fingrabb. Han kom med på ett litet, litet hörn.

(Om nu någon undrar så kallar jag den här stilen för min ”Anne Hathaway i Love and Other Drugs”-look. Visserligen har hon mycket längre och lockigare hår och jag minns inte om hon har rött läppstift en enda gång i filmen. Hittar inga bilder som antyder det. Men det känns som att hon har det. Har ni inte sett den filmen borde ni förresten göra det, den är riktigt, riktigt bra.)

Anyways. Nu är det sommar!

Det är många olika faktorer i kombination som gör mig extra hemmapysslig just nu. Det strålande vädret, nästan-färdig renovering och lugn jobbperiod, för att nämna några.

Igår planterade jag till exempel om alla mina små krukväxter.

Pingsliljorna flyttade in i en blå hink och fick ett nytt hem invid lekstugan.

Lillan tyckte att det var oliiidligt spännande med alla hinkar, vattenkannor, papperskassar, krukor och jordpåsar.

…kanske speciellt jordpåsarna.

Som sagt.

När jag planterat om alla små krukväxter hade blomjorden precis tagit slut, men nu har jag handlat ny och är redo att ta tag i de stora krukorna.

Wow. Känner mig verkligen hopplöst mycket lantis just nu. Varje gång jag går in på Facebook känns det som att alla jag känner sitter och dricker rosé på uteserveringar, pratar i radio, diskuterar hur KP-Ola hanterat den eventuella kokainskandalen, anordnar föreläsningar och utställningar och klubbar och annat kulturellt, hippt eller samhällsengagerat.

Och jag känner bara: tack för att jag slipper. Det låter roligt och intressant och coolt och allt möjligt positivt, men jag orkar inte. Jag måste få vila här. Äta räkor och se Eurovision. Leta en andra begagnad bil på Blocket. Få jord under naglarna.

Tänk att ha ett syskon man älskar såhär mycket. Ett syskon man tillbringar varje minut av varje dag med men ändå vill sova med, tätt omslingrad.

De har börjat sova såhär varje natt, ihoprullade vid min fotända. Just i natt blev det en smula irriterande, eftersom jag hade väldigt svårt att få någon vettig sömn när jag var tvungen att ligga ihopvikt som en kanelsnäcka. Men framåt morgonen hade de hasat ner tillräckligt för att jag skulle kunna sträcka ut mig någorlunda, och då kändes det bara som det mysigaste någonsin.

Nu är de ute och jagar humlor och möss och kopparormar tillsammans. Världens sötaste lilla Dream Team.

I fredags kväll när hantverkarna tackade för sig såg vår hall ut såhär.

Efter vattenskadan har den fått nytt golv och nya väggar, badrumsdörren har flyttats dit förrådsdörren satt förut och plötsligt har vi en vägg där man kan ställa garderober. Vilket är för väl, eftersom det inte finns något förvaringsutrymme alls i det nya badrummet. Så för några veckor sedan åkte jag och Ronnie till Ikea och köpte två garderober som jag gått och längtat efter att få skruva ihop.

Och i fredags kväll var det alltså dags! Det tog en rätt bra stund, men jag ville få hela hallen i ordning eftersom min käre vän Jakob skulle komma och hälsa på dagen därpå. Han har aldrig sett huset förut och när vänner ska komma hit för första gången blir jag lätt lite besatt – jag vill ju att de ska ”åååh”:a och ”aaaah”:a när de kliver in! Och kanske skulle han inte tänka så mycket på att resten av huset fortfarande är kaosartat om hallen var riktigt tjusig, tänkte jag.

Jag höll på tills tre på morgonen, men det var det värt, för när jag vaknade på lördagen möttes jag av den här hallen:

(De två sista bilderna tog jag nyss, eftersom jag tyckte att hallen blev extra fin med spretiga rosa tulpaner.)

Så här ser jag ut just nu. Idag har jag oljat in ena verandan, planterat om krukväxter, rensat ogräs, klippt gräset och tagit några varv med trimmern. Ätit både frukost och lunch i trädgården (såklart!) och suttit och läst Margareta Strömstedt med en katt mellan fötterna. Hittills har det varit en alldeles, alldeles perfekt dag. Jag tackar och tar emot.

Titta noga på de här bilderna.

Tycker ni kanske att Baz och Bii verkar lite ståtligare, lite klokare, lite mer respektingivande än vanligt? Lite tuffare, lite snabbare, lite mer kraftfulla?

I så fall tycker ni helt rätt. Det är nämligen ingen vanlig dag. Det är ju älsklingskatternas födelsedag!

Grattis på ettårsdagen, mina stjärnor. Må ni leva uti hundrade år.