Vet ni vad? Just idag är det nypremiär för Sofis mode! Tidningen kommer numera ut varannan onsdag (istället för varje måndag), den har blivit tjockare, matigare och väldigt mycket snyggare. Mina krönikor och bloggporträtt finns förstås med precis som vanligt, med skillnaden att de alltså kommer två gånger i månaden istället för fyra. Nytt är dock att i varannat nummer kompletteras bloggporträttet med bloggarens guide till staden hon bor i – i det här numret är det Martina som delar med sig av sina bästa Prag-tips.

Krönikan handlar om att återupptäcka sådant man tyckte om innan livet plötsligt förändrades. Eller kanske om att ta små, små myrsteg tillbaka mot något slags normalitet.

Min krönika i veckans nummer av Sofis mode handlar om konflikträdsla. Och bloggporträttet handlar om Margaret, som är så jäkla grym. ”En personlig favorit”, skulle man kunna säga.

Men nu måste jag springa, för jag ska på teater. Puss!

I veckans Sofis mode handlar krönikan om det här med att vara en förebild. Den utspelar sig under den endagsutbildning jag gick för att bli mentor och skrevs innan jag fattat beslutet att hoppa av programmet. Nej, jag kommer alltså inte att vara mentor. Det visade sig vara något helt annat än jag föreställt mig, och när tjejen jag skulle varit mentor åt var den enda som inte dök upp på första träffen tog jag det som ett tecken på att mentorsprogrammet i själva verket inte var för mig.

Jag uppfattade mentorsprogrammet som en chans att få dela med mig av mina erfarenheter till en person som är i behov av hjälp och stöd. I stället slogs det fast på utbildningen att det inte alls skulle handla om problemlösning i någon form, utan att man bara ska vara ”helt vanliga kompisar” och umgås varannan vecka. Ungdomarna man skulle matchas med är de som själva anmält sig och vill ha en äldre kompis, inte – som jag antog – fått mentorsprogrammet rekommenderat av exempelvis lärare eller kurator som uppmärksammat att personen kanske är i behov av yttre stöttning. Jag tycker att även ”kompisvarianten” av mentorsprogrammet låter som en utmärkt idé, men ärligt talat – jag har redan vänner som jag hinner träffa alldeles för sällan, och många fina tjejer som mailat mig och som vill ses. Det känns klokare att ägna tid åt er som valt att höra av er till just mig, som faktiskt vill ses och prata, än åt någon som bara blir ihopparad med mig och inte dyker upp på vårt första möte.

Bloggporträttet handlar om Anjelica och hennes intressanta liv, hälsa på henne här!

Den här veckan handlar det om sorg igen i Sofis mode. Jag kämpar verkligen för att det ska bli mindre av den varan, både i tidningen och i mitt liv. Men det är då själva fan vad svårt det är att styra över. Jag kan sitta vid datorn i timmar och försöka skriva om något helt annat, men orden som kommer ut handlar ändå om saknad, förtvivlan, orättvisa. Ni behöver inte tala om för mig att det blir tjatigt, jag vet, jag vet jag vet jag vet. Det blir tjatigt för mig också. Det är lite som att mitt hjärta gått i baklås, och det spelar liksom ingen roll att hjärnan fungerar, för utan hjärtat blir det ändå ingenting vettigt skrivet.

Som ni ser försökte jag väga upp deppig text med leopardmönstrade skor och tonårstrasiga jeans bland vackra vårblommor. Gick väl sådär. Men det är tanken som räknas osv.

Bloggporträttet handlar om Shea Marie, en riktig sådan där ”fånga dagen”-tjej som är precis hur trevlig som helst. Alltså verkligen kaliforniskt superövertrevlig. Jag är personligen väldigt förtjust i den sortens glättiga niceness, åtminstone i små doser – ett välkommet avbrott från all hipp ironi och syrlig cynism.

Förra veckan var jag som några av er kanske märkte uppe hos mormor och morfar i Norrbotten, och missade att lägga upp skärmdumpar från den veckans tidning. Vill därför passa på att länka även till Christoph som man kunde läsa om i förra numret. Han är hemskt söt och hans favoritserie är How I Met Your Mother, som ju råkar vara min favoritserie också (och som jag skriver om i veckans krönika, kom jag på nu). Alltså gillar jag honom. Jag är sååå lättflirtad.

Förra veckans krönika handlade om mina underbara kusiner som jag åkte och hälsade på för allra första gången nu i april. Bland det bästa jag har gjort på evigheter.

Just det, nu ska jag nog jobba vidare. Laterzzz!

Jag tycker förstås att man ska köpa Sofis mode varje vecka – det är ju bra mycket roligare att skriva om man blir läst. Men om man bara ska köpa ett enda nummer så tycker jag nog att den här veckans tidning är ett bra val. Förutom krönika och bloggporträtt har jag skrivit en sex sidor lång intervju med Lady Gaga. Och den vill jag ju att ni ska läsa!

Veckans krönika i Sofis mode handlar om min relation till en familjemedlem, så den får man gärna läsa i tidningen, men inte på nätet.

Snygga Charlenes blogg kan man besöka här.

Den här dagen har bara försvunnit. Jag har sådan mensvärk så det är helt osannolikt. Tydligen kom min styvpappa hit och spontanhälsade på i flera timmar – jag har inget minne av det överhuvudtaget, låg uppe i sängen och försökte sova bort smärtan.

Nu har jag och Ronnie sett världens mest långsamma film och jag känner mig redo att gå och lägga mig igen.

Att blogga från LA var betydligt svårare än jag föreställde mig. Det är så sällan jag är vid en dator, och när jag väl är det är jag helt panikslagen över allt jobb jag halkat efter med att bloggen helt enkelt får stå tillbaka.

När jag fantiserade om hur den här resan skulle bli missade jag en ganska avgörande detalj: jag kör inte bil. Eller jo, det gör jag ju, hemma. Men jag vågar inte köra bil här. Och… då tar jag mig helt enkelt ingenstans. Är ständigt beroende av att övertala andra att skjutsa mig. Det är en, rent ut sagt, ganska pissig känsla. Att jag lyckats dubbelboka mig på flera håll gör det inte enklare direkt.

Nej, fan. Jag har inte ens varit här halva tiden och jag längtar redan hem. De jag träffar och umgås med är otroligt fina människor, men jag är van att sitta i mitt hus och jobba hela dagarna och få nio timmars sömn per natt – varken mitt kropp eller mitt psyke pallar med att leva det här vansinnigt struliga livet. Är så galet stressad över alltihop just nu. Hoppas att det är en övergående känsla. För jag är ju liksom inte här för att gå runt med panikkänsla i magen. Det kan jag lika gärna göra hemma.

Den här veckan handlar min krönika om en sådan där dag som jag alltid kommer att spara. Som jag hade velat gå tillbaka till och leva om. Och om. Och om igen.

Dessutom har jag intervjuat Anouska Brandon om hennes favoritplatser, restauranger, klubbar och shopping hemma i Dublin. Måste erkänna att jag blev rätt sugen på att åka dit, särskilt som det i stort sett inte kostar någonting med vare sig flygbiljetter eller övernattning!

Men nu när vi har katterna är det ju inte bara att resa iväg. Så de resor vi ändå planerar in får vara ganska speciella. Jag packar till exempel inför en sådan just nu.

Det blev en ledsen krönika den här veckan. Inget annat var möjligt, tyvärr.

Önskar att jag kunde säga att det blir lättare. Att jag kunde säga det och att det vore sant.

Och jo, kanske blir det lättare. Åtminstone att hantera inför andra. Det är värre inför mig själv. Jag är så svår att lura.

Bloggporträttet handlar om Nicole Warne från Australien. Hon är helt underbar, verkligen. Åker jag någonsin till Sydney tänker jag definitivt bjuda henne på te eller drinkar och säga tiotusen gånger hur fin och härlig hon är. Stackars Nicole, hon lär ju tycka att jag är heeelt normal.

Nu ska jag och Ronnie se ett avsnitt av Californication och dricka ett glas hej då-vin, för imorgon lämnar han mig för sex dagar i Oslo. Tur att jag har katterna, och er.