Efter att ha legat i soffan framför teven hela dagen med magont tog jag mig till slut ut ur huset. På med gympadojor och träningskläder och gav mig ut på min vanliga runda.

Det var dimmigt och väldigt vackert, men dimman ville inte riktigt fastna på bild.

Alla de små grodorna på vägen var också väldigt motvilliga till att fotograferas. De ville bara hoppa omkring och bli suddiga.

När jag kom fram till hästarna var det dags att vända. Jag kliade och klappade och luktade på dem en stund, sedan började jag gå tillbaka hemåt. Efter tio meter trampade jag snett i en grop i grusvägen. Vrickade foten. Med fyrtiofem minuters snabb promenad kvar. Nu vet jag att det tar ungefär en halvtimme längre om man istället haltar hem.

Men! Nu är jag hemma. Och mitt hår som var så stiligt plattångat tidigare idag har fått tillbaka sina vanliga lockar. ”Så går det”, misstänker jag att det försöker säga. ”Så går det när man försöker göra sig till!” Jaaajaaaaaa.

Det är alldeles kolsvart utanför fönstret. Ronnie är nere i kontoret, han ska komma hem lagom till ”Lite sällskap”, jag har lovat att försöka laga något med kantareller. Har en känsla av att det blir… kantarellmackor. På det Godaste Brödet, som jag bakade igen i lördags kväll.

Men jag har fortfarande ont i magen. Det är mycket värre än min onda fot. Så himla konstigt, det dök upp från ingenstans efter att jag ätit plättar till lunch – jag äter ju plättlunch hur ofta som helst, förstår inte alls varför jag fick ont just idag.

Nu ska jag skriva en artikel om en väldigt cool tjej. Hörs!

Kloka, begåvade Anna Larsson livade upp min måndag med det här alldeles fantastiska porträttet. Få saker är mer smickrande än att någon tar sig tid att förvandla en till ett konstverk. Speciellt när resultatet blir såhär tjusigt.

Åh, jag önskar att jag hade en färgskrivare! Men det får bli en svartvit variant som åker upp på min anslagstavla.

Tusen, tusen tack, Anna!

Jag röstar rödgrönt på söndag. Naturligtvis gör jag det.

För mig är det väldigt enkelt. Jag tror på solidaritet. På en politik som bygger på att de med bättre förutsättningar hjälper dem med sämre.

Jag tror inte på att ”alla människor kan, bara de vill”. Jag tror att alla människor kan – med stöd och hjälp från samhället och de människor som utgör det.

Jag tror inte på elitism, hårdare regler och straff. Jag tror på tolerans, fler resurser, på empati, förståelse och respekt.

Högre skatter? Om så krävs: absolut. Pengar är livsviktiga och alldeles nödvändiga – för dem som inga har. Skillnaden mellan ett ekonomiskt gott liv och ett enastående gott liv är i mina ögon ovidkommande i jämförelse med skillnaden mellan ett drägligt liv och ett i fattigdom. Jag skiter i hur många hundralappar mer eller mindre jag får i plånboken om de rödgröna vinner valet.

Själv är jag nämligen ofattbart lyckligt lottad. Jag lever där jag vill, men den jag vill, och jag tjänar pengar på att göra det jag vill – men ändrar jag mig är det bara att jag flyttar, byter partner eller utbildar mig till ett annat yrke. Och jag är mycket väl medveten om att det inte gör mig till en bättre människa, lika lite som att det skulle vara anledningen till att jag hamnat här. Jag har möjlighet att leva ett oerhört gott liv eftersom jag haft utmärkta förutsättningar – förutsättningar som varit omöjliga om inte samhället stöttat mig och min familj med barnomsorg, utbildning och fysisk och psykisk vård.

”Alla människor kan, bara de vill.” Låt oss säga att det är sant. Det förutsätter att alla i vårt samhälle är övermänniskor helt utan fysiska, psykiska eller sociala problem. Att vi blundar för alla som inte faller in i kategorin friska, välmående och välanpassade, att vi bortser från sociala strukturer, från genus, klass, etnicitet. Att vi låtsas att rasism, diskriminering eller patriarkala strukturer är rena påhitt. Men ärligt talat är jag inte särskilt sugen på att förutsätta, blunda, bortse eller låtsas.

De rödgrönas politik är inte perfekt. Men den bygger på en ideologi som ger individen frihet genom att samhället tar sitt gemensamma ansvar för att denna frihet ska kunna uppnås. En ideologi som vet att genom att hjälpa dem som har det svårast får vi alla det bättre. Som handlar om en långsiktig förbättring för oss allihop, istället för snabba cash i plånböcker som redan är stinna.

Ja, jag röstar rödgrönt på söndag. Det är det minsta jag kan göra för Sverige, efter allt det svenska samhället gjort för mig.

Vi ser på ”Men who stare at goats”. Jag har förätit mig på sockerkaka och längtar efter att krypa ner i sängen och se första avsnittet av nya America’s Next Top Model-säsongen.

Nu har vi göra mackor och koka te-paus. Ronnie pysslar i köket. Kvällen tar sig.

Idag har varit en sådan dag då jag inte kunnat sluta gråta. Jag låg kvar i sängen och grät och grät och grät och grät tills ögonen var alldeles röda och svullna och klockan blev både ett och två och tre, och inte ens då slutade jag.

Jag tänkte att om jag bara kunde sätta fingret på exakt varför jag var så ledsen, då skulle jag äntligen få stopp på tårarna. Låter kanske lätt. Det var det inte. Tog säkert en timme till, men till slut började jag ändå närma mig något slags svar. Då satte jag på mig klänning och glasögon, gick in i arbetsrummet, tryckte igång datorn och skrev en lite underlig krönika om det jag kommit fram till. Den texten kommer i Sofis mode om sisådär en vecka och två dagar.

Nu börjar det skymma. Ronnie har lagat korvgryta med ris, vi har sett tre Vänner-avsnitt och ätit upp det sista smågodiset, köket är städat och, nej, jag gråter inte längre. Ändå dröjer sig känslan kvar. Vänner är inte riktigt lika roligt som det borde vara. (Serien alltså, inte vänskap i allmänhet, höhö.)

Men jag känner faktiskt på mig att dagens fjärde avsnitt skulle kunna göra susen. ”The one with the gigant poking device” – work your magic!

Yes, Idolnörd som jag är måste jag naturligtvis lista mina tre auditionfavoriter från första veckan. Såhär lyder domen: Alice Hagenbrant, Daniel Norberg och Harisa Murtic var bäst. (Av dem jag minns, höll jag på att skriva – men å andra sidan, om jag inte minns dem tyckte jag med största sannolikhet inte att de var bäst.)

Som det ser ut än så länge borde Alice verkligen ta hem hela alltet. Rösten, looken och låtvalet får lätt fem av fem toasters.

Så, fellow Idolare! Vad säger ni? Ge mig era favoriter (och hemskt gärna länkar)! Det vore ju förskräckligt om jag missat någon annan femtoastare.

Precis såhär glad är jag att jag hittat en tröja som är stickad utan att stickas! Och en väska som både är fin och liten men som man ändå får plats med allt viktigt i.

För er som inte visste det så är jag en sådan där tjej som har tights som byxor. Lite som Elin Kling. Jag vill minnas att någon etikettexpert tyckte att det var katastrof när Elin började ha det för något år sedan, att hon uttalade sig i någon tidning och sa att det uppmuntrande unga tjejer att se ut som prostituerade. Åh vänta, jag hittade artikeln, här! Det var precis som jag mindes.

”Modeexperten Cay Bond anser också att det är fel att bära tights i stället för byxor:
– Det är inte okej. Och jag tycker inte att Elin Kling ska klä sig så här. Hon inspirerar unga tjejer i deras klädsel och då har hon ett ansvar att se till att de inte ser ut som flickorna på Malmskillnadsgatan, säger Cay Bond.”

Fantastiskt. Denna Cay Bond säger alltså i Expressen att tidningens (dåvarande?) modeprofil klär sig som en hora. Indirekt säger hon alltså att jag också gör det. Det närmaste jag kommit en sådan kommentar var i gymnasiet, när min styvpappa bekymrade sig över att jag inte använde behå under mina linnen, och förklarade att killarna i skolan kunde börja se mig ”som en madrass”.

Nåväl. Tur att jag bor i skogen. Här får man inte många skamliga förslag.

(Här var jag nära att dra ett osmakligt skämt om Elin Kling och eventuella extraknäck, men dels tycker jag att Elin verkar vara hemskt söt och inte alls förtjänar att skämtas om på det viset, och dels är jag övertygad om att skämtet lät betydligt roligare i mitt huvud.)

Stickad tröja och väska från H&M, kängor från Nilson, sammetstights från Forever 21 och en sådan där rund halsduk från Bikbok.

Alltså, ni som kommenterat på förra inlägget: goddamn vad ni är snälla och fina. Vilken alldeles osannolik tur jag har som har er!

Nu ska jag, eftersom jag är en så spontan och härlig människa, ta bilen in till Stockholm och kramas med min allra bästa Fanny hela kvällen. Vi bestämde det nyss. Bara sådär, liksom! Wiiwiwii!

Fast först ska jag äta gulaschsoppa på burk. Det gör jag alltid när jag kommer på att jag har bråttom och måste äta innan jag åker. Thank goodness for gulasch.

Jag har varit en värdelös bloggare jäkligt länge nu.

Det finns många anledningar till detta.

Jag skulle kunna räkna upp dem – ärligt talat så gjorde jag det först, men raderade dem igen – men det känns lättare att sammanfatta det såhär: jag har blivit så fruktansvärt brydd om vad ni ska tycka om mig. Att ni som läser bloggen ska tänka och tycka att jag är tråkig, självupptagen, ytlig, fånig, patetisk, ointressant, pretentiös, narcissistisk, pinsam, dum, oallmänbildad, präktig, en dålig förebild eller vad det nu skulle kunna vara.

Om man inte vill framstå som något av det här finns det bara en sak att göra. Skriva ingenting alls.

Det funkar utmärkt. Men problemet är att det är så inihelvete trist. Jag älskar ju att blogga! Eller gjorde. Innan jag blev så fanatiskt besatt av andra människors uppfattning om mig. Besatt av tanken på att vara en förebild, att framstå som perfekt genom att poängtera att jag inte är perfekt, att bli en människa man inte orkar ha en åsikt om hellre än att bara vara människa.

Det är inte likt mig. Jag har aldrig varit hon som sitter tyst för att inte bli emotsagd. Det verkar fånigt att börja nu.

Så. Jag har bestämt mig för att blogga igen. Hur mycket jag vill, om vad jag vill. Bloggen ska få bli lite mindre ängslig, lite mer jag. Ni som vill läsa får läsa. Ni andra är ursäktade.

Jag hoppas också att det ska få mig att hitta någon slags glädje i skrivandet igen. Inse att det inte är så himla allvarligt. Kanske smittar det av sig på resten av mitt liv. Jag är trött på att vara ängslig. Trött på att försöka leva upp till en bild av mig själv som jag själv skapat, utan att ens kunna komma ihåg för vem. Trött på att uppmana andra att våga, att inte begränsa sig, och ständigt ha dåligt samvete för att jag inte följer mina egna råd.

Men! Det är aldrig för sent att reinvent yourself – eller, i mitt fall, att ”de-invent” myself. Jag vill inte bli en ny ”jag”. Bara lite mer som jag är.

En fin grej med att bo så avskilt är att jag kan ta fåniga bilder på mig själv utomhus utan att någon ser.

(Eller, okej, våra närmaste grannar kan mycket väl ha undrat vad det är jag håller på med framför syrenhäcken. Men de är väldigt toleranta.)

Skjorta och väska från H&M, shorts från Vila, strumpbyxor från Lindex och kängor från Nilson.