Får man vara såhär söta? Allvarligt? Får man?

Nick Emilian B.

Andreas Wijk.

Jag kan inte låta bli att undra om Kanal 5-bloggaren Andreas Wijk är medveten om att han har en dubbelgångare i Tyskland.

En med något mer sammanbitna käkar, men ändå.

Min lilla tjej har åkt. Klockan sju i morse hejdåkramades vi på Arlanda. Nu är jag hemma igen.

Det är så förbannat tyst här. Vi har vant oss vid att ha en jetlaggad tonåring i huset. Nu är det alldeles för lugnt, gästrummet tomt och öde.

Tur att vi är kattvakter i en vecka från och med fredag. Det här huset är gjort för liv och bus och stök. För familj.

Jag är gjord för familj.

Det här är den bästa nyhet jag hört på länge, länge, länge.

Clara och Jakob… jag är så glad. Så glad.

”Grattis” känns som ett löjligt futtigt ord i det här sammanhanget, men ändå: GRATTIS. Tusen miljoners miljarders grattis!

Att resa med min syster Wendi är en synnerligen intressant upplevelse.

Hon får mig att känna mig väldigt ung ena stunden, sanslöst gammal nästa.

Men att sjunga ”I’m Yours” i mikrofon framför tusen personer på Alexanderplatz är knappast något jag någonsin skulle få för mig att göra utan Wendi, och för det är jag evigt tacksam. Att stå där med henne tätt intill och vråla ”there’s no neeeeed to complicaaaate, our time is shoooort, this is our faaaaith, I’m yoooooooours”… det var bland det finaste och konstigaste jag någonsin varit med om.

Idag är vi en smula avslagna.

Men glada.

Trötta trötta trötta flickor. 

På planet: lillasyster med tillhörande näsa. Nu lyfter vi!

Ni får gärna gå in och läsa om vilka profilbilder på nätet som får mig att bli lite sådär mysigt knäsvag, här.

Tack Hanna för att jag fick vara med!

Nu ska jag och syster vila i tre timmar innan vi drar iväg till Skavsta. Mycket snart: Berlin.

Bilen får nya bromsklossar på verkstaden, vi väntar snällt på en gräsplätt vid ett industriområde i Södertälje. Jag är trött och har huvudvärk. Ronnie läser bok och är världens finaste. Det är hans grej, liksom. 

Jag får ofta underliga kommentarer från någon som kallar sig ”Körkort”. Som ena dagen ger mig tips på hur jag ska plugga körkortsteori, nästa önskar mig lycka till med uppkörningen.

Och det är inte det att jag är otacksam, nej, jag blir jätteglad över både tips och lyckönskningar. Men alltså, Körkort – jag har körkort. Jag klarade min uppkörning den nionde juni och sedan en månad tillbaka kör jag omkring i en blå Volvo som är min och Ronnies. Den heter WOU och imorgon ska den in på service i Södertälje.

Idag har jag planterat om blommor, ätit finlunch i Gnesta, storhandlat, tvättat, promenerat, beställt ett väldigt rymligt minneskort till min nya kamera som kommer i veckan och gått igenom min garderob. Gott så. Synd bara att jag ska ha skrivit en artikel, lagat laxkotletter med färskpotatis och hollandaisesås, ätit laxkotletterna, vikt all tvätt, bäddat rent i gästrummet och, tja, städat hela huset innan jag kan gå och lägga mig. Det känns liksom inte riktigt som att det finns tillräckligt antal timmar kvar på dygnet för att den ekvationen ska gå ihop.

Dags att sätta igång, med andra ord.