Jag fick en kommentar av Louise:

”Jag måste få fråga en sak som jag undrat länge. Hur retuscherar du dig själv på dina bilder? Jag är säker på att du ser bra ut i verkligheten också, det är inte det, men du är ändå snart trettio år och på bild ser du ut som en tjugoåring. Det här är inte menat som en elak fråga utan jag är uppriktigt nyfiken på hur du gör för att fixa dig så snygg på bild.”

Hjälp! Snart trettio? Är jag det? Aaaaah vänta ålderskris måste bara samla mig lite – okej, så.

För det första, tack, jag tar det som en komplimang att du vill ta del av mina superavancerade retuscheringsskills! Även om jag absolut inte håller med om att jag ser ut som en tjugoåring på bild. (Min vän Anna är tjugo och jag skulle säga att hon ser ut som en tjugoåring medan jag ser ut att vara… en sisådär sju år äldre än hon. Så det stämmer ju rätt bra med verkligheten.)

Såhär ligger det till: Jag är inte särskilt bra på att retuschera. Den överlägset största, eh, ”hemligheten” ligger i att jag tar extremt många bilder varje gång jag behöver få till en som är snygg. Jag testar olika kameravinklar och stativhöjder tills jag hittar ett ljus som faller så smickrande som möjligt, och efter mina modellår har jag rätt bra koll på hur jag ska positionera min kropp och mitt ansikte för att bilderna ska bli som jag vill ha dem.

(OBS – Det här funkar inte om någon annan håller i kameran. Jag måste vara helt ensam för att bli bra på bild, annars blir jag obekväm och känner mig fånig. De gånger det händer att jag gör modelljobb är det en annan sak, då är jag ju där för att göra det som krävs för att bilderna ska bli snygga och ingen hånar mig för att jag är pinsam och gör mig till.)

När jag tagit x antal bilder (kan bli uppåt hundra) går jag igenom dem och slänger 80%. Hej då fula foton. De som blir kvar efter sållningen är de där jag gillar ljuset, beskärningen, ansiktsuttrycket och så vidare. Sedan ökar jag kontrasten och ljusar upp bilden (det tar bort de flesta skuggor), drar kanske lite i färgerna. Och ja, det händer att jag använder den där lilla klon-stämpeln i photoshop om jag har en stor finne på näsan som jag inte orkat sminka över, men det är inte ofta. Istället låter jag smink och ljus och sådant sköta sitt. Om det inte är så att jag äääälskar en bild där ljuset faller konstigt så att jag fått jättemycket skuggor under ögonen, då kan jag ge mig på att försöka ”rädda upp” den.

För vi pratar väl om mer ”uppstyrda” bilder, som ska in i Sofis mode? Är det bara vanliga vardagliga bilder slänger jag bara upp dem direkt. Fast det händer förstås sällan att jag ställer upp stativet och tar en bild utan anledning, det är just när jag behöver bilder till krönikorna. Sedan åker de jag inte använder men ändå gillar upp i bloggen.

Min poäng är alltså att nej, de snygga/fördelaktiga bilderna på mig är verkligen inte helt natuuurliga och bara åh hoppsan var det nån som tog en bild, vad läcker jag blev! Men just några retuscheringstips har jag inte, mer än att leka med färger och ljus och framför allt kontrasten.

Exempel: den här tjusiga bilden…

…såg i original ut såhär:

Jag vet, den ser väldigt dassig och tråkig ut, och – surprise! – jag har alltså inte sådär kritvit och perfekt hy i verkligheten. Men lite kurvor på det:

Tadaaa!

(Jag skulle aldrig använt så hård kontrast om bilden skulle användas i Sofis mode, då hade jag nog nöjt mig med att lägga på hälften ungefär.)

Till sist kan man förstås fråga sig om det är dubbelmoral att vara emot utseendefixering och sjuka skönhetsideal samtidigt som man anstränger sig för att vara så snygg som möjligt på bilder i en tidning som riktar sig till tjejer och kvinnor. Och ja, det är nog dubbelmoral. Jag har aldrig påstått att jag inte lider av sådan, för det kan man säkert påstå att jag gör, i många, många frågor. Jag tycker exempelvis att det är fruktansvärt fel att håriga ben och armhålor anses äckligt och okvinnligt, samtidigt som jag själv rakar både benen och under armarna om jag vill känna mig ”fräsch” (hatar det ordet). Jag tycker att det finns en osund fixering vid skönhet, samtidigt som jag sminkar mig och tar till olika knep för att känna mig vacker, åtminstone ibland. Jag… nej, nu tänkte jag börja räkna upp massor av exempel, men jag tror nog att ni förstår vad jag menar.

I alla fall så skulle jag säga att om det är något som är just natuuuurligt i vårt samhälle så är det just den här sortens dubbelmoral. Jag ser det lite som hela den här diskussionen om smalhet – bara för att jag tycker att det är vidrigt att så många känner att de behöver förändra sina kroppar för att passa in i ett osunt ideal så tycker jag ju inte att det är fel att vara smal. (Med ”osunt ideal” menar jag inte att alla som är smala är osunda, utan att det för de flesta människor inte är sunt att vara så smal.) Att vi hetsas till att vara så vackra som möjligt, att ”göra det mesta av våra utseenden” (uuh kräks), betyder inte att jag tycker att det är fel att vilja känna sig fin. Jag vill bara inte att det ska vara det viktigaste, jag vill inte att man ska behöva må dåligt över att känna att man inte räcker till, och jag vill inte att uppfattningen om vad skönhet är ska vara så löjligt snäv. Jag vill att man ska få vara en hel människa som inte upplever sig vara begränsad av en massa idiotiska normer och förväntningar, men det innebär inte att inte jag också begränsar och anpassar mig.

Oj, jag borde aldrig gett mig in i det här. Det är så svårt, så svårt.

Men jag hoppas att jag på något sätt drar mitt strå till stacken ändå. Genom bloggen eller krönikorna eller genom hur jag är som vän och storasyster. För till skillnad från många andra så vill jag ju vara en förebild, även om det är ett förskräckligt laddat ord. Jag förstår att jag kan låta självgod nu, men jag vill väldigt gärna vara någon som inspirerar och som gör något bra som andra vill ta efter. Och jag kan bara hoppas att mina foton har ganska lite med den saken att göra.

Shit shit shit. Jag har tydligen ett särskilt spamfilter för min aftonbladet-mail. Adressen är kopplad till min privata gmail och teknikidiot som jag är har jag tagit för givet att alla mail som fastnar i spamfiltret i gmailen.

Men så är det alltså INTE. Nu har jag hittat aftonbladetmailens spamfilter och det visar bara de senaste 50 av många många tusen, varav nio stycken är v-i-k-t-i-g-a mail från några av er som läser bloggen. Vågar inte ens tänka på hur många andra som kan ha fastnat där genom åren! Och det värsta är att det står att man ska trycka på ”deliver” för att få de mail man vill ha till sin inkorg, men när jag gör det kommer det upp en sida som laddar och laddar och till slut står det att sidhämtningen avbröts. Så jag kommer alltså inte åt dem.

Jag blir så ledsen över det här. Särskilt eftersom jag, som många av er vet, är väldigt noga med att alltid svara så fort jag bara kan på alla era mail. Och så sitter det läsare där ute som kanske känner sig besvikna och arga över att jag aldrig svarade.

Så snälla snälla rara, vet du att du har mailat mig och att du inte fick något svar, skicka en gång till! Den här gången till min privata adress, marklund.annika@gmail.com.

(Vissa i min närhet envisas med att byta plats på namnen så att förnamnet står först – då kommer mailen till en annan Annika Marklund som inte alls är särskilt sugen på att hålla på och vidarebefordra mina mail, so don’t do that!)

UPPDATERING: Precis som jag var rädd för rasar det nu in mail ni skickat till mig men jag aldrig sett förut (och ett och annat som jag råkat missa att svara på). Jag är jätteglad att de äntligen kommer till rätta, men eftersom det rör sig om väldigt många mail kommer ni inte alla att få svar på en gång. Jag läser noga och svarar på ett i sänder.

Jag är en av tio bloggare som är med i det otroligt ambitiösa onlinemagasinet Spilled Milks vinternummer.

Måste erkänna att jag blev lite nervös när jag insåg att av de andra nio bloggarna har jag intervjuat fem för Sofis mode. Betyder det att jag snart skrivit om varenda cool modebloggstjej på den här planeten?

Vem vet, kanske går jag över till svenska bloggare till slut. Vore kanske inte så dumt, i och för sig, men… Tror bara att det är väldigt mycket svårare att få folk att öppna sig när alla de känner kan köpa tidningen.

Solen skiner utanför fönstret men jag orkar bara inte gå ut och gå. Trots att jag verkligen borde. Har varit ute med katterna en stund men då stod jag mest bara still och såg på när de klängde i träden som små ulliga apor.

När jag äntligen lyckats köra hem från Stockholm i snöstormen väntade det här mailet i min inkorg. (Nej, inte i spamkorgen – i inkorgen.) Ett så himla fint erbjudande om att… ja, vadå?

Eh.

Nu ska jag värma upp gårdagens lasagne och försöka att smälta allt som händer. Och se några avsnitt L-Word.

Jag vet att det inte märks i bloggen, men det händer så himla mycket just nu. Ja, mycket för att vara mitt liv, åtminstone. Jag blir alldeles snurrig och vet inte riktigt om jag borde känna mig stressad eller bara glad över omväxlingen.

Om en liten stund kommer min kära vän Anna hit. Det blir inte bara roligt, det blir nyttigt också. Jag behöver få sitta ner med någon jag tycker om och bara prata om alltihop.

Men just det, en nördig fråga också! Till er som kan spela gitarr. Jag googlade efter ackord till Håkans ”För sent för Edelweiss” och är jättenöjd med den här versionen – förutom att jag tycker att Em-ackordet i refrängen låter helt fel. Är det jag som inbillar mig? Om inte, vad borde jag spela istället för Em? Om någon orkar svara är jag evigt tacksam!

De senaste timmarna har jag suttit och fyllt i en blankett, i förhoppning om att få bli mentor.

Blir man antagen till mentorsprogrammet blir man ihopparad med någon som vill ha en vuxen att prata och umgås med, och så träffas man varannan vecka i ett år. Hittar på saker, fikar, diskuterar.

Precis vad jag letat efter, med andra ord. En möjlighet att få ta mig bort från datorskärmen, ut ur huset, och faktiskt göra något.

Tyvärr såg Ronnie affischen där det står att de söker mentorer först igår, och då skulle ansökningen redan varit inskickad. Och det är dessutom så otroligt svårt att skriva om sig själv, att förklara varför just jag skulle vara en bra mentor, utan att bara låta sådär förfärligt klyschig och fånig och självgod. Alltså är det inte alls säkert att jag blir antagen.

Om jag inte blir det får jag helt enkelt starta mitt eget mentorsprogram och träffa någon av er varannan vecka!

Jag är verkligen fånigt nöjd med att jag har målat naglarna turkosa. Har inte haft nagellack sedan… någon gång i höstas, måste det ha varit. Känner mig så uppstyrd när jag har nagellack. Som att jag är en sådan där sorglös, ordningsam person som bryr sig om detaljerna.

Det bästa är att nagellacket fungerar utmärkt som distraktion. Varje gång jag ser mina naglar (vilket är mest hela tiden, eftersom jag mest sitter och skriver vid datorn) glömmer jag bort att mitt hem är obehagligt likt en soptipp, att mitt liv rasat ihop och är långt ifrån återuppbyggt igen, att vattenskadan kommer att kosta löjeväckande många hundra tusen att fixa.

Istället, jag ba’: ”mina naglar är turkosa! Shit vad uppstyrt.”

Och så sitter jag här och är nöjd ett ögonblick eller två.

Jag har aldrig riktigt fattat det här med Bloglovin’. Men nu när jag tagit mig tid att kolla in sajten får jag erkänna att jo, det verkar ju rätt smidigt. Speciellt för mig som har en tendens att glömma bort vilka bloggar jag följer (jag vet, jag börjar bli skrämmande gammal och gaggig).

Vill man hålla koll på nya inlägg från mig tror jag att det funkar att klicka här:

Följ min blogg med bloglovin

Hittade nyss en tre år gammal video av mig och lillasyster Amanda i Spanien. Vi är ganska fåniga och ganska söta.

Kolla vilken fin present David hade med sig när han kom hit igår!

Jag är tacksam om du inte spelar den medan jag är här, sa han.

HAHAHAHA! Yeah right! Jag lät honom och Ronnie vakna till ”In the club” på maxvolym imorse. Obviously. DET ÄR JU SCHLAGERFINAL IKVÄÄÄÄLL! Schlagerpepp schlagerpepp schlagerpepp!

(Jodå, jag är helt allvarlig. Nästan helt allvarlig, åtminstone. Stuff like this excites me, okej?)