Tänk, va. Jag längtar tillbaka till skolbänken.

Längtar efter att läsa tjocka böcker som det tar emot att öppna, längtar efter att sitta och skriva mot deadline och stressa upp mig och ångestsucka men samtidigt veta att det här gör jag för min egen skull, ingenting händer om jag inte hinner klart (CSN-pengarna har jag redan använt upp ändå, så om jag tar poäng eller inte är inte så viktigt). Jag längtar efter att lära mig något, att fylla på med kunskap i skallen. Komma ut ur huset, träffa nya människor, få nya intryck. Skjutsa igång kreativiteten, hitta lusten.

Funderar på att söka någon skrivkurs till hösten. Mitt högskoleprov går ut nästa år, så vill jag ha chans att komma in någonstans är det dags nu. Jo, jag ska nog göra det. Söka kan man alltid göra. Kanske ses vi i föreläsningssalen i höst!

Måste bara berätta en sak. En sak jag försöker tycka är ”lite lustig”, fast jag inser att det mest är sorgligt.

För att hitta mina gamla texter söker jag i inkorgen bland alla de mail jag skickat till min redaktör, Annica. Med tanke på den krönika jag lagt upp idag – om att alltid, alltid be om ursäkt för allting – är det ganska nedslående att se att jag ber om ursäkt för varenda krönika jag skickat in. ”Jag hoppas verkligen att det här duger”, ”vad säger du, är den okej?”, ”tråkig text den här veckan, förlåt”, ”det här var det enda jag lyckades få ihop”, ”Annica, allt är kaos, det blev bara det här”, ”lyckades inte bättre än såhär”, ”den här känns helt ogenomarbetad men jag får inte till den, funkar det ändå?”. Okej, inte riktigt varenda vecka. Men alldeles, alldeles för ofta.

Och varje gång svarar stackars finaste Annica: snälla du, den är väl inte alls tråkig, dålig, menlös, ointressant, den är ju jättefin, varför ställer du så höga krav på dig själv?

Det är ett jäkla under att hon orkat med mig. Att hon orkar med mig. Jag hade då rakt inte gjort det.

När jag skrev inlägget om mina tonår kom jag ju fram till att om jag någonsin ska bli rockstjärna måste jag faktiskt skaffa en gitarr först.

Så! Nu har jag gjort det.

Eftersom jag ligger hemma sjuk kan jag inte hämta den än på ett tag – vilket känns hur trist som helst, eftersom det hade varit helt fantastiskt att kunna öva nu när jag ändå inte kan lämna huset. Men så länge nöjer jag mig med att fantisera om alla låtar jag ska lära mig att spela när jag väl hämtat hem den!

Okej, rockstjärna är kanske att ta i. Mitt mål är att bli så duktig att jag klarar av att spela någon av mina älsklingslåtar och faktiskt vågar lägga upp den på youtube så att ni kan skratta åt mina fåfänga försök. Det kommer nog att krävas ungefär 30% gitarrskills och 70% mod.

När jag gick i mellanstadiet spelade jag piano på musikskolan. Min lärare hette Margareta och jag var så vansinnigt rädd för henne. Innan jag började ta lektioner hade jag suttit hemma och tagit ut några enkla låtar, så under min första lektion tog Margareta för givet att jag kunde läsa noter. Det kunde jag inte – men det vågade jag förstås inte säga till henne. Hon var så sträng och barsk och hade så arg röst. Så varje gång jag skulle börja med en ny låt bad jag henne att spela den först, och ansträngde mig så mycket jag bara kunde för att komma ihåg hur den lät. Sedan gick jag hem och övade och övade och övade ur minnet. I början gick det bra, när låtarna var sisådär två notrader långa, men så snart de blev lite svårare kom jag helt enkelt inte ihåg hur de lät.

En måndag kom jag till lektionen och spelade upp min läxa felfritt – trodde jag. Men tydligen hade jag transponerat låten (heter det så?) och lärt mig spela den i fel tonart. Margareta tolkade det som att jag gjort det för att håna henne, som en personlig förolämpning, och smällde ner pianolocket över mina fingrar medan jag spelade. Efter det vågade jag inte gå dit mer. Jag tog bussen dit som vanligt, men istället för att gå upp till musikskolan satte jag mig på en bänk vid lekplatsen bredvid och tittade på dagisbarnen som gungade och bakade sandkakor i en timme. Sedan åkte jag hem igen.

Jag minns inte hur det kom sig att jag gick tillbaka till Margaretas lektioner till slut, men det gjorde jag i alla fall. Det funkade inte så bra. Jag hade blivit så fruktansvärt nervös för att spela fel att jag hade hemsk ångest varje gång jag skulle spela upp ett stycke, och vågade inte ens sätta mig vid pianot och öva när någon annan var hemma och kunde höra. På de små ”konserterna” som hölls på föräldrarna fick jag panik och spelade fel eller vägrade att spela alls.

Så jag slutade, såklart. Om man inte vågar spela hemma, på lektionerna eller konserterna är det inte så stor mening med att fortsätta.

Det enda problemet var att jag älskade att spela piano. Verkligen älskade det. Och jag ville ju lära mig mer, inte bara sitta och plinka när ingen annan var hemma.

Jag har ingen aning om hur det gick till, men jag fick börja spela med en ny lärare. Eller… en musikterapeut. Hon hette Ann-Sofie och var fullkomligt fantastisk. Hon satt i ett litet källarrum under musikskolan och hon var Margaretas raka motsats. Varm, glad, mjuk men rakt-på-sak. När jag tog mod till mig och berättade att jag inte kunde läsa noter tyckte hon bara att det var imponerande att jag lärt mig att spela såpass bra på egen hand, och satte igång att lära mig grunderna i notläsning, för att jag skulle kunna ta hjälp av dem när jag tog ut låtar jag tyckte om.

Att jag inte vågade spela när någon lyssnade var förstås fortfarande ett stort hinder i undervisningen. Det löste vi som så att hon gick ut och stängde dörren efter sig, lät mig spela upp läxan ifred. Sedan öppnade hon dörren lite på glänt, jag spelade igen, och så fortsatte vi tills hon till slut var inne i rummet. Så gjorde vi varje gång i jag vet inte hur många veckor. Och det fungerade! Inte så att jag skulle gå upp och spela en låt inför ett rum fullt av människor, men jag kunde åtminstone öva även när min familj var hemma.

Det här var en VÄLDIGT lång berättelse, det inser jag också, speciellt när poängen helt enkelt är denna: det vore så jäkla coolt om jag kunde lära mig spela gitarr och vara så modig att jag låter någon lyssna. Det vore det verkligen.

För man ska ju göra sådant man inte vågar, är det inte så? Annars är man ju bara en liten lort. Har jag hört.

Jag kom hem vid elva igår kväll, pussade katterna en stund, skulle gå upp till övervåningen – och på väggen i trappan sitter det här monstret.

(Ja, tredje bilden är väldigt suddig, men jag vill ändå att ni ska kunna jämföra med ledstången så att ni kan föreställa er storleken.)

Hade Fanny sett den hade hon vägrat att någonsin sätta sin fot i vårt hus igen. På sätt och vis förstår jag henne:

HUR SKA JAG KUNNA BO HÄR? Hur ska jag kunna ligga i soffan och se på teve när en av monstrets kusiner när som helst kan komma smygandes, kanske i håret, kanske längs med smalbenet, kanske kittlar det plötsligt till på magen och DÄR –

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!

Det borde vara olagligt att vara sådär groteskt stor och äcklig när man är spindel. O-l-a-g-l-i-g-t.

Såhär på Alla hjärtans kör jag och Ronnie dinner-and-a-movie-dejt. Jag skyller på mina amerikanska gener. Och på att han faktiskt lämnar mig och katterna ensamma i tio dagar från och med imorgon, så vi behöver få vara lite fånromantiska en kväll.

Men först ska vi till IKEA och kolla på badrumsmöbler. Och till Kakelspecialisten och kolla på… kakel. Och handfat. Och toastol. Också ganska romantiskt, skulle jag vilja påstå.

Stor puss till er alla, jag hoppas att ni vet att jag gillar er!

PS. Min Ronnie skriver så vackert om oss, dagen till ära. Om att våga satsa, med hela hjärtat. Läs gärna här. DS.

Ballingslöv

Ballingslöv ”badsimulator”

Kakelspecialisten

Svedbergs

Härifrån.

Pottery barn

Pottery barn

Bilden hittade jag här.

De två understa bilderna hittade jag här.

Vi hade inga som helst tankar på att renovera vårt badrum. Det var fullt fungerande, relativt nytt (tja, en sisådär femton år eller så, men det dög bra för oss) och ganska fint. De senaste månaderna har jag visserligen fantiserat om att ha ett badkar, men att åka in till Stockholm och låna mammas någon gång då och då räckte för mig.

Sedan kom vi hem från Thailand till ett trasigt rör och vattenskada i tre rum. Hallen, badrummet och tvättstugan. Nu är allt utrivet – golv, inredning, alla väggar. Allt. Vi skulle ha ägnat lediga stunder de senaste veckorna åt att komma överens om hur vi vill att det nya badrummet ska se ut, åka runt och tittat i byggvaruhus och beställt allt det vi behöver: kakel och klinker, toalettstol och handfat, dusch och badkar (ja, nu ska jag tamejtusan ha badkar!), badrumsmöbler, belysning…

Istället hamnade jag på sjukhus och har tänkt på vårt nya badrum ungefär noll gånger. Och imorgon måste vi bestämma oss för hur vi vill ha det – sedan åker Ronnie till Berlin och hantverkarna vill sätta igång. Alltså satte vi oss igår kväll efter schalgern och googlade runt för att komma på vilka badrum vi gillar – och hur vi absolut inte vill att det ska se ut.

Våra kriterier är ungefär dessa: Badrummet ska passa in med resten av huset, och får alltså inte vara för ”modernt”. Det ska kännas ljust men inte kliniskt, fräscht men fortfarande hemtrevligt, lantligt utan att bli för shabby chic/ryschpyschgulligt. Och eftersom vi knappt har några pengar alls (försäkringen täcker inget av de nya inköpen) får allting gärna vara både snyggt och kanonbilligt. Easy, breezy, eller hur? En baggis. Suck.

Bilderna här ovanför är de jag sparade ner igår, i något slags ”inspirationsmapp” (är det inte så folk gör när de ska inreda?). Ibland gillar jag nästan allt på bilden, ibland bara en kran, ett väggkakel, ett par skåpluckor eller ett visst golv, ibland… känslan.

Imorgon åker jag och Ronnie till Kakelspecialisten och håller tummarna för att de kan hjälpa oss ur badrumskrisen. De påstår på hemsidan att de vill kunna erbjuda oss allt till badrummet. Jag hoppas att det stämmer.

(Oroa er inte – vi behöver inte gå ut och kissa i snön. Vi har en liten gästtoa på övervåningen som visserligen är gammal och ofräsch, men låt oss säga som så att den gör vad den ska.)

Jag är verkligen ingen gå-på-loppis-tjej. Inte för att jag har något emot det. Jag kommer mig bara väldigt sällan för. Det krävs oftast att någon släpar med mig, och när jag väl är där, skrotar runt bland pinnstolar och hörnskåp och gamla pälsar, är det alltid samma saker jag letar efter: Väggklockor och gamla böcker.

Väggklockor eftersom jag varken tycker om att ha klocka på armen eller att behöva kolla på mobilen jämt och ständigt, men ändå är smått manisk med att alltid veta vad klockan är. Då är det bra att ha väggklockor uppsatta här och var. Och så tickar de så fint, jag blir lugn och trygg av tickandet, speciellt sedan jag flyttade ut till mitt hus. Alltså kan jag inte få för många väggklockor – och det skadar ju inte om de är fina, också. Som klockan överst i inlägget. Den hittade jag för nästan inga pengar alls när Anna och Mattias drog med mig till Re-Furn, en möbelloppis här i Stjärnhov, i söndags. Snart ska den sättas upp här i mitt lilla arbetsrum.

Och gamla böcker! Åh, ni anar inte hur lycklig jag blev när jag hittade de här Shakespeare-översättningarna i en papperskasse i loppisens bokhörna. Från 1861! Kolla bara typsnittet.

Jag erkänner att jag aldrig kommer att sätta mig och läsa dem från pärm till pärm, men de är underbara att bläddra i. Allra finast är nästan att det i slutet av varje bok finns ”anmärkningar” där översättaren förklarar svårbegripliga begrepp. Till exempel förklarar Carl August Hagberg vem Robin Hood är: ”Robin Hood var en beryktad anförare för fridlösa på Richard Lejonhjertas tid. Hans kaplan var brodren Tuck. Båda förekomma i Valter Scotts Ivanhoe.” Jag blir bara alldeles fnissig av att tänka på att det skrevs mer än hundra år innan alla västerländska barn genom Disney lärde sig vem Robin Hood var – han var ju den där snälla räven som tog från de rika och gav till de fattiga!

Så har jag också fått lära mig att Eglamour var ett vanligt namn på älskare i teaterpjäser. Det hade jag ingen aning om. Det känns bra att jag vet det nu.

Tio kronor styck fick jag betala för böckerna. Det kändes skamligt, nästan som att stjäla. Men jag klagar inte.

Kan inte förstå att jag inte lagt upp den här tidigare.

Det är otroligt duktiga Anna Lundin som ritat ett porträtt av min bästa vän Fanny. (Originalfotot kan man se här.) Tusen och åter tusen tack, Anna.

Jag har haft den stora äran att bli avritad några gånger, och det är alltid lika smickrande och rörande – men jag har aldrig blivit lika berörd som när den här bilden dök upp i min mail. Att få se hennes leende, hennes värme, hennes glada ögon.

Fyra och en halv månad har passerat och det gör lika ont. Precis lika ont. Jag har blivit bättre på att hantera smärtan, på att hålla tårarna tillbaka och rösten stadig. Bättre på att prata med vänner utan att nämna hennes namn i varje mening, på att distrahera mig själv för studen. Men smärtan är densamma. Alltid densamma. Jag har accepterat att den aldrig någonsin kommer att lindras, och jag vill det inte heller. Jag vill fortsätta att känna, fortsätta att minnas.

Det låter som en konstruktion, men min första tanke varje morgon är att hon är borta. Min sista varje kväll är att jag älskar henne.  Det är bara så det är.

Man får fortfarande väldigt, väldigt, väldigt gärna skänka pengar till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne. Några kronor eller så. Varje gång jag ser att någon gett ett bidrag får jag en varm klump i bröstet. När jag påminns om att hon inte är glömd, aldrig ska glömmas.

Ni som aldrig fick träffa Fanny. Jag önskar att ni fått chansen att göra det. Hon är som ingen, ingen, ingen annan. Varmare, klokare, roligare, mer färgstark och blixtrande intelligent än alla människor jag någonsin mött. Utan henne är hela världen genomskinlig, grå.

Ändå blir det natt och dag och natt igen.

Snart vår, kanske.

Obegripligt.

I senaste numret av tidningen SOLO berättar jag och sju andra tjejer om hur vi kom över våra kroppskomplex.

Det är alltid så svårt att prata om sådant, utan att låta fånig eller självömkande eller patetisk – men vafan, känner någon enda person sig det minsta lilla peppad av det man delar med sig av så är det ju värt det.

Och vet ni vad? Den här gången känner jag mig inte som en hycklare. Det är klart att jag inte har världens bästa självförtroende, speciellt inte när det kommer till min kropp. Men jag tycker så ofattbart mycket bättre om mig själv och mitt utseende än jag gjorde för fem, tio eller femton år sedan. Och varje gång jag är ledsen och känslig och lägger märke till något ”fult” med min kropp, tänker jag: och? Vem ska döma mig för det? Vem ska skratta åt mig, vem ska älska mig mindre, vem förväntar sig att jag ska vara perfekt?

Ja, jag har faktiskt kommit någon vart när det gäller min syn på mig själv. Mina fel och brister brukade liksom vara the end of the world; att insidan av mina lår är täckta av bristningar, rumpan och låren gropiga, knäna knöliga. Det är det inte längre. Och det är så förbaskat skönt.

Visst går de yttre komplexen, som vanligt, hand i hand med de inre. Jag är inte längre lika hård mot mig själv när det kommer till prestation, till vad folk tycker och tänker om mig. Jag förstår inte riktigt poängen.

Kanske, kanske, kanske har det något att göra med att jag förlorat min bästa vän. För jag har haft det väl förspänt de senaste åren, många bra saker har hänt, jag har lyckats relativt väl med det jag velat göra, både privat och i arbetslivet. Jag har fått uppmärksamhet. Ganska många människor har hört av sig och berättat att de läser det jag skriver, att de tycker att jag är bra. Ett icke oansenligt antal har istället förklarat att jag är värdelös. Jag har gjort mitt bästa för att ta åt mig av de uppmuntrande orden och stänga ute de elaka.

Men Fanny blev sjuk och Fanny dog ifrån mig hur mycket jag än älskade henne och all den där uppskattningen och allt det där hatet jag tagit emot de senaste åren är ju bara så förbannat meningslöst. Jag blir glad av det snälla och ledsen av det mindre snälla, men inget av det förändrar någonting. För precis som när det kommer till kroppen så handlar uppmärksamhet om yta, om det man visar upp. Inte om det som pågår inuti. Inte om det riktiga, det som egentligen är vi.

Fanny och jag pratade mycket om det, de där sista månaderna. Om hur mycket tid man kastar bort på att önska att man var smalare, vackrare. På att oroa sig för att inte nå alla sina karriärmål. På vad folk man inte ens bryr sig om tycker om en.

Jag har varit väldigt ledsen och mått väldigt dåligt i mitt liv, men aldrig såhär. Aldrig som de senaste fyra månaderna. Men det har varit en sorg som varit betydligt mindre destruktiv än vad jag förväntade mig. Eftersom jag riktat sorgen dit den hör hemma – mot saknaden och tomrummet efter Fanny, mot livets orättvisa, mot de eventuella högre makter som tagit henne ifrån mig.

Inte mot mig själv.

Det hade såklart kunnat gå åt motsatt håll. Att hemska saker händer i ens liv är knappast en garanti för att man ska börja tycka om sig själv eller sin kropp, och det är sannerligen inte så att de som har kroppskomplex ”bara inte haft tillräckligt många riktiga problem”. Men i mitt fall gav nog sorgen mig en knuff i ryggen, en påminnelse om att fokusera på det jag faktiskt bryr mig om.

Bristningar på låren – bryr jag mig faktiskt om det? Egentligen? Nej.
Att en del anonyma människor tycker att jag är dålig på att skriva/borde få sparken/är dum i huvudet? Nix.
Att mitt högra knä har en knota som sticker ut och ser konstig ut? Haha.
Och så vidare.

Därmed inte sagt att det inte är underbart att känna sig vacker, att det är oviktigt med karriär eller att man bör bete sig illa för att man inte bryr sig om vad andra tycker om en. Jag tror bara att det viktigaste är att fylla sitt liv med härliga, roliga, utvecklande, utmanande, spännande, intressanta uppgifter, människor, samtal, upplevelser, minnen. Inte plåga sig själv för att uppnå något bara för att man fått för sig att det är först då man blir lycklig. För om man faktiskt tar sig dit – går ner så eller så många kilon, får den där drömtjänsten – är jag ganska säker på att man snart upptäcker att man är precis lika lycklig eller olycklig som innan. Man har fortfarande huvudvärk och tvättid och dammiga lister, man är genomlycklig när man äter middag med sina bästa vänner och stannar uppe och pratar hela natten och man går sönder inuti när någon man trodde skulle älska en föralltid inte längre finns där. Man är densamma. På gott och ont. Det går inte att fly.

Min poäng med det senaste stycket är nog denna: Det är kanon med ambitioner, mål, drömmar. Så länge man ser till att fylla vägen dit med så mycket gott och fint och viktigt som möjligt. Om man skulle bli avbruten mitt under resan, eller om det visar sig att målet inte är allt man trodde att det skulle vara, har man ändå haft det så bra man kunnat.

Fy fan. Det här inlägget är ju ett enda långt, utdraget ”carpe diem”. Sorry about that. Men alla vet ju att klichéer är klichéer just för att det ligger något i dem. Så det så.