Alltså…

Jag åker till Los Angeles, är sanslöst nervös, läser allt jag hittar om Lady Gaga, ser alla intervjuer på youtube, är sanslöst nervös, skriver frågor, är sanslöst nervös, så kommer intervjudagen och jag har nog aldrig varit nervösare i mitt liv, tänk om jag får tunghäfta tänk om hon inte vill svara på mina frågor tänk om hon är elak tänk om jag gör bort mig tänk om jag går ut härifrån utan någonting vettigt alls, vad gör jag då?!, gör intervjun, den går okej även om jag sluddrar och fnissar och svettas liiite för mycket, stressar ihop en text till Aftonbladets nöjessidor, två timmar till lämning kom igen kom igen, aaah, stressar mig sjuk, skriver Sofis mode-texten från sängen, är sanslöst nervös att den inte ska vara vad min redaktör förväntat sig. (Får sms: det är den. Phu.)

Så i måndags kommer tidningen ut, sex sidor Lady Gaga-intervju, jag läser och rodnar lite men tänker att jo, visst är det här rätt bra, ändå? Eller?

Och det här är den respons jag får:

(Nej, det gör det inte alls. Det råder delade meningar i frågan och är i slutändan en fråga om tycke och smak. Själv anser jag att ”en freak” låter idiotiskt. Kuriosa: När jag i en kolumn från USA använde uttrycket ”ett piece of ass” ändrade redigerarna till ”en piece of ass”, och trettio personer mailade och skrev att jag var dum i huvudet som inte förstod att det heter ”ett”. Svårt att göra alla nöjda när man svänger sig med svengelska.)

Har man plus-medlemskap på Aftonbladet kan man läsa min Gaga-text här. Annars föreslår jag att man kikar i Sofis mode istället. Om man är nyfiken på om jag kan använda det svenska språket korrekt, eller så.

Gissa vad jag nyss gjorde?

Jag tog ett bad. I vårt nya badrum! Som efter knappt fyra månader är alldeles, alldeles färdigt. Okej, nästan i alla fall.

Såhär ligger det till: När vi efter nyår kom hem från en ytterst misslyckad Thailandssemester (våra klena magar gjorde att vi låg inne på hotellrummet och såg de första sex säsongerna av House i två veckor – jag hade gärna sparat pengarna och legat hemma i vår egen säng istället) möttes vi av en trasig vattenledning och ett översvämmat hus. Vi fick veta att vi haft tur – bara tre rum behövde rivas ut, hallen, badrummet och tvättstugan/förrådet, hade vi kommit hem en liten stund senare hade hela nedervåningen varit förstörd.

Vi bestämde oss snabbt för att vi inte ville att de skulle bygga en ny vägg mellan badrummet och tvättstugan, utan att vi istället skulle passa på och få ett större badrum (ingenting kunde ändå sparas).

Eftersom de veckor vi hade på oss för att bestämma hur vi ville ha det i det nya badrummet tillbringades på sjukhuset – jag åkte in med magont, de opererade bort blindtarmen och jag fick en infektion av operationen – slutade det med att vi hade en dag på oss att åka runt och kolla på grejer. Vi visste bara att vi ville att badrummet skulle gå i samma stil som resten av huset, som är byggt 1901 och som vi försökt få så ljust och hemtrevligt som möjligt.

(Många verkar vara allergiska mot att måla väggar och tak vita, men jag kan säga som så att i vårt hus hade vi inte mycket att välja på. Rummen är små och takhöjden väldigt låg, när väggarna täcktes av murriga tapeter i olika färger och innertaken var omålad mörk furu kändes det som att komma in i en grotta när man öppnade ytterdörren. Och tro mig, man behöver inte direkt oroa sig över att vårt hem ska kännas ”sterilt”. Det tar de drivor av böcker, dvd-filmer, kuddar, filtar, kattleksaker, kläder och tidningar som ligger utspridda överallt hand om. Och katterna själva, förstås.)

Kvällen innan vi åkte iväg för att se ut kakel, dusch, badkar, handfat, toalettstol, skåp och allt annat som behövdes satte vi oss och googlade febrilt för att få ett hum om vad vi letade efter. De bilder vi utgick ifrån kan den som är intresserad kika på här.

Och nu är det alltså nästan helt färdigt. (Hallen kommer att ta ett bra tag till, men den har jag inte saknat en tusendel så mycket som badrummet.) Det enda som återstår är en fläkt som ska sättas in, persinnerna och lite fler krokar som ska upp, plus ett draperi som ska dölja tvättmaskinen, torktumlaren och torkskåpet. Men det är ju bara småprylar. Jag kan oavsett inte vänta längre med att få visa hur det blev!

Vi är i alla fall så himla nöjda. Jag kan inte fatta att vårt hus snart kommer att vara fint igen. Att katterna inte längre kommer att vara den enda anledningen till att vilja komma hem, utan att vi kommer att kunna öppna dörren och tänka: yes, tänk att vi bor just här!

Jag tycker förstås att man ska köpa Sofis mode varje vecka – det är ju bra mycket roligare att skriva om man blir läst. Men om man bara ska köpa ett enda nummer så tycker jag nog att den här veckans tidning är ett bra val. Förutom krönika och bloggporträtt har jag skrivit en sex sidor lång intervju med Lady Gaga. Och den vill jag ju att ni ska läsa!

De senaste dagarna har varit lite för bra för att vara sanna.

Jag har tillbringat all tid, från soluppgång till solnedgång, i trädgården. Krattat löv och fjolårsgräs, suttit i en korgstol och läst i solen när blåsorna i handflatorna blivit för många och värken i ryggen för obekväm. Katterna har rusat runt, klättrat i träd och jagat fjärilar, eller bara vilat sig i skuggan.

När Örjan promenerat förbi med en extra vårtokig Vanessa och ropat att det är underbart, visst är det? har jag svarat att ja, det här är nog paradiset. För det har känts så.

Jag försöker att intala mig att det får vara såhär lätt. Att jag inte kommer att straffas för att jag tänker ljusa tankar under några smärtsamt vackra vårdagar.

Men det är som att ju skönare livet är, desto svårare är det att hantera saknaden. När allt är förjävligt kan jag ju åtminstone inbilla mig att hon har det bättre där hon är nu. Det fungerar inte när allt är såhär lugnt och rofyllt och solen skiner över nyspruckna knoppar som vore det sommar.

Hon har det inte bättre nu. Hon borde vara här.

Insåg precis att min besatthet vid att lära mig spela gitarr mycket väl kan vara inspirerat av min fina mamma. Hon spelar visserligen inte gitarr, utan piano, men envisheten är densamma. Vi sitter i varsitt land, med varsitt instrument, och övar och övar och övar. Utan någon egentlig mening, utan något egentligt mål – och, om vi ska vara helt ärliga, utan någon större medfödd begåvning. Bara för att det är så vansinnigt coolt när det plötsligt funkar och vi faktiskt kan spela en låt.

På bilden, som jag tog i tisdags, spelar mamma ”Stairway to Heaven”. Det lät riktigt bra. Hon har nog spelat den femtiofem miljoner gånger nu, minst. Själv börjar jag vara hyfsad på att få till Håkans ”För sent för Edelweiss”. Eller, det kändes i alla fall så, innan jag åkte till USA utan gitarren och sabbade alltihop. Nu vågar jag knappt ta upp gitarren igen av rädsla för att jag ska ha glömt alltihop.

MEN SKAM DEN SOM GER SIG!!!

När det händer som mest grejer är det som svårast att sätta sig och blogga. Vet att jag tjatat om det förut, men det stämmer verkligen. Gör jag nästan ingenting har jag tid och ro att sätta ihop små inlägg om – just det – ingenting, men när det är fullt upp är det så snurrigt i huvudet att jag inte vet var tusan jag ska börja.

Hemma hos oss är det kaos. K-A-O-S. Det har det varit i tre och en halv månad nu, sedan vi kom hem till ett översvämmat hus i början av januari. Alla möbler, alla prylar och flyttkartonger som vi hade i hallen, badrummet och förrådet står utplacerade över hela huset, eftersom vi inte kunnat tvätta sedan i december blir bergen av smutstvätt fler och fler och högre och högre (garderoberna – för att inte tala om tvättkorgarna – har naturligtvis varit överfulla i evigheter) och det är som att ju stökigare det blir, desto mer omöjligt känns det att ta tag i. Jag vet ju inte var tusan jag ska börja där heller.

Nu vill jag bara att badrummet ska bli fäääääärdiiiiiiigt! Hantverkarna har sagt hur många gånger som helst att ”om två veckor är vi klara”. Såklart att de sagt det. Och jag förstår att det drar ut på tiden, jag vet ju att det alltid blir så, jag menar inte att de gör ett dåligt jobb. Men det är bara så påfrestande.

Jag längtar, längtar, längtar tills vi får vårt hus tillbaka, tills det går att röra sig härinne, tills det känns som vårt hem igen.

Vi brukade vara stolta när vi fick besök, över hur lugnt och fint och rofyllt vi hade det. (Om än inte alltid helt välstädat, förstås – det finns ju så mycket annat att göra som är roligare än att städa jämt och ständigt.) Nu vill jag aldrig ta hit någon, eller snarare, det går inte. Det finns ingenstans att sitta, man får flytta på travar med kläder och prylar varje gång man vill förflytta sig, göra smala gångar i allt bråte.

Men! Förutom kaoset så är det ganska bra, allting. Mycket händer, mycket måste göras, men det är i huvudsak spännande och bra saker. Faktiskt händer så mycket just nu att jag inte hunnit spela gitarr en enda gång sedan jag kom hem från Los Angeles. Saknar det. Hoppas att jag inte börjar från noll när jag väl sätter igång igen, utan att ackorden hunnit fastna i fingrarna så att det bara är att repetera dem innan jag kan gå vidare och lära mig nytt.

I alla fall så hoppas jag att det kommer att finnas mer bloggtid, mer blogginspiration, framöver. Och att ni vill fortsätta att titta in här då och då. För jag gillar er!

Hmm. Lite av en bloggsvacka igen. Försöker tänka att det är positivt att jag inte ”hinner” blogga – det betyder ju att jag har fullt upp här ute i verkligheten. Och det har jag verkligen.

Just nu sitter jag och skriver krönika, i sista minuten som vanligt. Är dödstrött – också som vanligt. Men det är inte bara jetlagen som spökar den här gången. Jag var uppe sju imorse – ungefär den tid då jag somnat sedan jag kom hem från LA i fredags – och åkte in till Gnesta för två intervjuer.

Den första intervjun var för att bli mentor, den andra för ett läskigt extrajobb jag bestämt mig för att ta mig an. Eftersom vikariesamordnaren snabbt bestämde sig för att jag inte verkade vara vare sig psykopat eller problematiskt ointelligent ska jag mycket snart face my demons och återvända till högstadiet. Inte mina trevligaste år, för att uttrycka det oerhört milt. Men jag är helt säker på att det är livsviktigt att utsätta sig för sådant man är rädd för. (Ja, jag är ett hängivet KBT-fan.)

Mentorsutbildningen är om fjorton dagar, om tre veckor träffar man sin ”mentorsungdom” för första gången. Det är jag däremot inte det minsta rädd för. Bara hundraprocentigt pepp.

Är kattfotograf ett yrke? I så fall vill jag bli det när jag blir stor.

Veckans krönika i Sofis mode handlar om min relation till en familjemedlem, så den får man gärna läsa i tidningen, men inte på nätet.

Snygga Charlenes blogg kan man besöka här.

Den här dagen har bara försvunnit. Jag har sådan mensvärk så det är helt osannolikt. Tydligen kom min styvpappa hit och spontanhälsade på i flera timmar – jag har inget minne av det överhuvudtaget, låg uppe i sängen och försökte sova bort smärtan.

Nu har jag och Ronnie sett världens mest långsamma film och jag känner mig redo att gå och lägga mig igen.