Tog rullskidorna och begav mig ut på landet. Avgaserna, korsningarna och backarna i stan är för jäkliga minst ut sagt. Men på landet brukar det vara fint och lugnt och enkelt att åka.

Idag gick det dock inte så bra som jag hade hoppats på. Först böjde jag sönder båda aluminiumstavarna. Det har aldrig hänt förut. Men jag har blivit tyngre under vintern och starkare. Det i kombination gjorde att stavarna inte höll när jag la på tyngd och kraft. Tur det var aluminium så det gick att böja tillbaka.

Kände att den ökade vikten påverkar lederna något i armbågarna. Fästena ville inte riktigt vara med när styrkan lades på. Så jag höll igen lite med flit för att inte sabba kommande träning. Börja lungt är ju A och O.

Motvinden var kraftig och dammet från vägen som nyss sopats var brutalt. Ångrade varje meter att jag glömt min Camelback med vatten hemma. Kändes som en öken i munnen. 

Pulsen gick upp riktigt högt, men jag kände mig inte direkt utmattad. Däremot var det lite ringrostigt i uthålligheten. Inte samma flyt som senast jag var ute på rullskidorna. Men det kommer väl.

Gick i mål cirka 10 minuter senare än förra säsongen. Sträckan är ganska precis en mil. Vikten gör nog sitt till. Och får även en känsla av att rullskidor kan ge mer träning än vad vanliga skidor gör. Fast å andra sidan har jag aldrig lyckats komma ner i lika snabba tider på vanliga skidor som jag gjorde på rullskidorna förra året.

Eftersom jag åkte 2 mil längdskidor igår så bestämde jag mig för att ta en promenad idag. Det var så fint väder och hade så bra dokumentärer i iPhonen att lyssna på så det gick nästan av sig själv. Kände dock smärta i tålederna (stortår) och tendenser till skavsår mellan benen pga för dåliga byxor. Men turen var riktigt nice och ikväll noterar jag även en lätt solbränna. Inte dåligt för att vara Stockholm i slutet av mars!

Stockholm, Mälaren, 19 Mars 2011

Blev en långrunda i Stockholm igår – tog 2 timmar och 6 minuter, stannade förvisso och tog ett par kort, men det var grymt segjobbat genom hela slingan. Blött i spåren, nysnö och sol som stekte på. Fick kämpa för varje meter. Men det gjorde att kaloriförbrukningen gick upp rejält och även konditions och styrketräningen. Idag känner jag som klumpar på triceps när jag går. Har aldrig känt så förut. Men tror dubbelstakningen ger resultat på sikt. Att drarunt en sån fetthög som mig måste vara rena drömjobbet vilken muskel som helst med karriärambitioner.

Avslutade rundan med en timmas bastu på friluftsgården. Riktigt nice…noterade även att de äntligen fått ändan ur och byggt ryggstöd i trä. Innan fick man luta sig direkt mot klinkers = brännskador.

Lida, 19 mars 2011

Varje rund med is-spår är lika läskig. Men man måste ju ut och träna. Det är lätt att dra sig för att ta av sig skidorna och promenera nedför de brantaste backarna. Det är ju lika svårt att gå utan skidor som med. Ren is och pjäxor går inte ihop. Man kan ju pulsa vid sidan om och få in snö i skorna och så vidare. Så brukar jag göra när det är allt för isigt och brant. Men alla andra bara forsar förbi. Jag tänker ibland när man själv chansar att ’usch…ett felskär här och man kommer skada sig allvarligt” det går fruktansvärt fort och man kör bara någon meter från stenar, telefonstolpar och tjocka granar. Men så igår hände det oundvikliga en kvinna kör samma runda som jag med flera och i en av kurvorna så går skidorna rakt fram pga för hög fart. Hon skadar sig allvarligt i höften och får åka ambulans därifrån. Det tog över en timma innan ambulansen kunde hämta henne längst ut i spåret.

Detta får mig att tänka på de kvällar man kört helt själv i ödemarken…då ska man inte chansa, inte ta några risker, det är inte värt det. En krasch ute i skogen en sen kväll mitt i veckan och det kan ta timmar eller dagar innan någon hittar dig så här i slutet av säsongen.

Här är artikeln om Elisabeth Höglund, noterade att den var mest läst på Aftonbladet idag och även löpsedel. 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12755422.ab

Elisabeth Höglund i skidolycka

Tror jag börjar ana varför alla stockholmare är så smala jämfört med invånare i andra städer. Stockholm tvingar Dig att promenera i mängder. Känner det redan efter bara några dagar i huvudstaden hur det värker av överansträngning och ovana efter att faktiskt inte ha gjort någonting. Det enda jag gjort är faktiskt att gå och handla, gå till bilen, gå upp och ner för trapporna till lägenheten, gå upp och ner för trapporna på jobbet, gå till tunnelbanan, gå till gallerian, gå till ja…där ser man plötsligt ett mönster. Gå. Du går överallt här i Stockholm och utan att tänka på det. Jag märker det egentligen endast därför att kroppen är så ovan vid att gå efter alla år på landsbygden att det ger ansträngningsymptom av detta enkla promenerande. En riktigt stockholmare tänker nog inte ens på detta. Reflekterar nog inte ens över hur långa han/hon går varje dag. Men det är denna motion som ger resultat. Precis som gymnasieeleverna håller sig smala genom att ständigt vara i rörelse. Det har inte med ämnesomsättning, ålder och annat tjafsa att göra. Det är hur vi lever och hur vi rör oss. Jag är nästan säker på att antalet kcal jag bränt i dag bara på att promenera mellan olika saker blivit mer än vad en lätt runda på rullskidorna skulle ha blivit.

Blir det fler sådana här vintrar i Stockholm behöver man snart längre inte bo i fjällen för att kunna åka skidor på vintern. Fast sannolikheten att det blir en repris på denna vinter är väl typ obefintlig. Men man ska aldrig säga aldrig. Håller tummarna för repris! (Klippet från Nykvarn utanför Stockholm, 21 februari 2010)

Gick in på mycket intressanta sajten Skidspår.se som visar aktuell spårstatus på alla längdspår i Sverige. Alla som vill kan lämna omdömen och betyg när som helst på dygnet. Samtidigt hade jag slut på vatten i brunnen hemma och en kamrat som var på väg till Lida Frisluftsområde för att åka längd. Han hade hört att spåren skulle vara i en klass för sig och dessutom var långa 18 km löpan öppen. Ögnade då snabbt igenom omdömena på Skidspår.se och det var idel toppbetyg. Köpte några flaskor vatten på Statoil och tog bilen mot Lida. Vilket dock inte visade sig vara helt lätt. 

Eniro visade ut platsen tydligt men någon gatuadress fanns ej förutom ”Lida Friluftsområde, Tullinge”. Så jag gick ut i bilen och knappade in Tullinge men Lida Friluftsområde fanns inte med. Kollade då på Google som hittade Lida Friluftsområde med adressen Tullinge Strand. Gott. Knappade in Tullinge Strand i navigatorn och åkte iväg. 

Visade sig dock att Tullinge Strand var fel adress. Den adressen var ca 1.5 mil ifrån Friluftsområdet. Ringde då upp min kompis som fick guida. Efter Tullinge station skulle man följa skyltarna mot Lida. Och i korsningarna som kom därefter så stod det växelvis Lida eller Friluftsområde. Men i den tredej korsningen stod det inte skyltat något alls. Men kunde se att skyltarna som visades för folk som kom från andra hållet pekade tillbaka mot där jag nyss kom ifrån. Och det hade inte varit några avfarter där emellan. Dödläge alltså. Eller status quo. Min kamrat som redan varit där och irrat ett tag talade om att i korsningen utan skylt är det höger. Så jag körde höger och sen på kringelkrokvägar en bra bit tills jag äntligen kom fram.

Men det var värt mödan. Där öppnades en oas av olika längdspår och frilutsaktiviteter. Fanns till och med ett Wärdshus mitt i ödemarken. Och den gigantiska parkeringen var fylld till bristningsgränsen av folk. 

Kopplade snabbt på skidorna och mötte upp med min kamrat. Vi bestämde oss för att köra 7 km rundan eftersom den långa 17 km rundan skulle bli allt för mörk innan vi var tillbaka. Vi hade ju inga pannlampor med oss. Sen skulle vi ta 4 varv på 2.5 km el-ljusspåret. 

Spåren var galet fina. Precis som i Sälenfjällen. Men tyvärr släppte vi därför garden och förstörde skidorna i några kurvor där det gråbruna i spåren inte var bark eller mossa…det var ren stenkross. Skulle gissa att under spåren så är det stenkross och grus för sommaraktiviteterna. Detta stenkross hade nu tagit sig upp genom den tunna snön och skar djupa revor i längdskidornas underlag. Jag är mycket glad att jag inte tog rundan med några nyinköpta skidor. Undrar om det finns försäkringar för sådant här? Det är ju gratis att åka så man kan nog inte be Lida ersätta skidorna heller för att man inte skyltat om gruset.

I vilket fall så gick det segt. Kände mig mör i kroppen efter många veckor av sömnbrist och dålig uppladdning med pannkakor och julmust på morgonen. Dessutom var 7 km spåret nästan uppför hela tiden. Pulsen låg runt 175 slag per minut nästan hela tiden, trots att jag körde lugnt. I vanliga fall när jag kör lungt ligger pulsen runt 145-155 slag per minut.  Dessutom har jag gått upp i vikt över jul och det i kombination med grus i spåren och dåligt glidvallade skidor samt för mjukt spann och universal tejp istället för vanlig fästvalla gjorde att skidorna gav konstanta mothugg. Bra för motionen men inte så kul. Min kamrat fick åka före i egen takt.

På slutet var det dags för 4 varv på 2.5km rundan. Där funkade bara belysningen stundtals. I backarna kunde det plötsligt bli kolsvart. Folk skrek och blev rädda. Läskigt eftersom några utförslöpor var hyfsat isiga och att man dessutom inte hade lokalkännedom. 

Men 2.5km spåret var väldigt fint och inte det minsta grusigt. Så det kan jag rekommendera varmt. Dessutom mer utför än 7an och därför riktigt kul att åka. 

Efter målgång köpte jag en duschpolett för 190 kr. Då ingick även bastu. Har ju inget vatten hemma och Sydpoolen i Södertälje där jag tänkte relaxa stängde tydligen tidigt på helger. Så enda chansen att få duschat innan jobbet var att köpa denna polett. 

Duschutrymmena var dock riktigt fräscha. Blev imponerad. Och bastun startade man med en tajmer. Dock var det inte någon bastuvan lirare som byggt bastun. Den var nämligen helt i kakel. Eller i alla fall golv och väggar. Ett tips är att inte luta sig mot en kakelvägg i en bastu. Hade svårt att sova i natt pga smärtan i ryggen. Men nu vet man ju till nästa gång.

Lurar nu på om jag ska köpa nya skidor för att få upp glidet, eller om jag ska fortsätta med mina gamla laggar från 1997. Det vore kaxigt att ta med dem på ännu en Vasaloppsrunda…men kanske dumdristigt när de är så gamla och dessutom felviktade med typ 25 kg…alltså spannet ligger platt mot marken. Fästzonen som ska ligga i luften när man står med vikten på båda fötterna är nästan helt i spåret. Men dyrt med skidor….och om jag fortsätter tappa vikt vilket är målsättningen har jag ju köpt nya skidor i onödan. Får försöka pressa ner några kilon till istället. Och kanske byta från tejp till vanlig fästvalla.

Drygt fyra veckor kvar nu….blir det Öppet spår så är det en chansning….är föret lättåkt kommer jag nog runt, men är det snöoväder ligger jag pyrt till. En chansning som jag dock tror mig vara beredd att ta.

Ikväll blir det Oxvreten igen. Om vattnet kommit tillbaka i brunnen 🙂

Trotsade snuvan och tog mig ett litet 60 minuters pass på längdskidorna i Oxvreten. Helt ok spår för att vara så lite snö som det är och riktigt bra spår för att vara Stockholm 🙂

Eftersom jag varit snuvig i nästan en vecka undvek jag att pressa pulsen till max. Kände även att det krampade lite i ryggen stundtals och i mål noterade jag också att kroppen var stelare än normalt. Det går galet fort att tappa…och galet lång tid att bygga upp. Gäller att vara medveten om det. Aldrig sluta träna! Du kommer ångra dig när du sätter igång igen.

I vilket fall så känns kroppen bra nu. Men har läst att det är 50/50 när man tränar med snuva. Det kan bli mycket värre, eller så blir det bra. Tror jag blev bra 🙂

Stockholm, Mälarhöjden just nu. Snöskyffel, någon?