Välkommen till Sarajevo (Film Festival)
avNär festivalen drog igång 1995 var Sarajevo fortfarande en belägrad stad och filmer fick smugglas in, bland annat genom ”Hoppets tunnel” som grävdes under flygplatsen för att få in vapen och förnödenheter under kriget. Numera är
tunneln en turistattraktion som bland annat lockar de internationella stjärnor som besökt festivalen varje år. På tunnelns ”wall of fame” syns namn som Orlando Bloom, John Travolta, Michael Moore, Morgan Freeman, Kevin Spacey, Daniel Craig och Gillian Anderson. Nu 19 år senare var britten Michael Winterbottom hederspristagare och ett urval av hans filmer visades i ett stort retrospektiv. Särskilt känslomässig var visningen av ”Welcome to Sarajevo” från 1997, Winterbottoms skildring av den blodiga belägringen ur några journalisters perspektiv. Den brittiske reportern Michael Henderson (Stephen Dillane) rapporterar från ett barnhem och börjar allt mer dras in i deras öden. Vi möter också den på gränsen till dödsföraktande amerikanske stjärnreportern Jimmy Flynn (Woody Harrelson) som inte heller klarar av att stå vid sidan och titta på när människor dödas. Samtidigt måste de hantera en hemmapublik som är på väg att tröttna och dra vidare mot nya ”stories”, nya konflikthärdar. Winterbottom var själv på plats under visningen och svarade sedan på publikfrågor. Han förklarade bland hur han tänkte med musikläggningen, för låtar som ”I wanna be adored” med The Stone Roses och ”Shine on” med House of Love är ju inte det första man associerar vare sig Balkan eller krig med.
– Jag ville att tittaren skulle känna att människorna i Sarajevo är precis som vi och därför valde jag musik som många i västvärlden kan relatera till, sa han.
Ett ”trick” för att få det att kännas mer nära. Användandet av autentiska krigsbilder var en annan sådan sak. Han berättade också att många scener ”tyvärr” tvingades spelas in på andra delar av Balkan eftersom Sarajevo 1997 var så sargat.
Krigets skugga hänger inte lika tungt över Sarajevo idag. När en ung filmvolontär fick frågan under festivalens egen sightseeing till Hoppets tunnel om vad hon kunde berätta om dess tillkomst svarade hon bara:
– Jag vet inte. Jag var inte född då.
Nu är festivalen sprängfylld av glam, gratissprit och röda mattor. Sida efter sida i de forna jugoslavländernas största kändistidningar.
Men viktigast av allt: många bra filmer. Här är några av mina favoriter.
”White God” av Kornél Mondruczó.
Denna ungerska film vann Un Certain Regard-priset på årets Cannes-festival och skildrar världen ur något så ovanligt som hundarnas perspektiv. Till slut gör de uppror mot de människor som behandlat dem illa och hämnden är oerhört spektakulär. Extremt engagerande, udda och vackert.
Macondo av Sudabeh Mortezai.
Närmast dokumentär film om tjetjenska flyktingar i en förort till Wien och 11-årige Ramasan som har fått alldeles för stort ansvar för sin låga ålder – som tolk åt mamma, barnvakt till småsyskonen och familjens överhuvud. Plötsligt dyker en vän till hans döda pappa upp och rör till hans lilla världsbild.
[AMO] Amour Fou – Trailer with english subtitles from Amour Fou on Vimeo.
Amour Fou av Jessica Hausner.
Galet vacker och stämningsfull österrikisk film om en självupptagen författare som försöker övertala sin älskarinna att ta livet av sig tillsammans med honom.
A Blast av Syllas Tzoumerkas.
Rätt enerverande men fascinerande skildring av Grekland under den ekonomiska krisen och trebarnsmamman Maria som plötsligt får nog och ger sig av.
Som svensk bubblare bör ”Turist” nämnas som visades i fullsatt salong i konkurrens med en av festivalens stora fester. Skratt och förfäran – publiken var med i varje vändning. Resten av festivalen i bilder: