Emma Thompson, 54, är den senaste filmstjärnan att hedras vid Hollywood Chinese Theatre med hand- och fotavtryck under en ceremoni. Det skedde i torsdags och som alltid tajmas det hela lagom till en förestående filmpremiär för att mjölka så mycket publicitet ur det hela som möjligt.

Filmen i fråga är ”Saving mr Banks” (svensk biopremiär den 14 mars) som handlar om ”Mary Poppins”-författaren P L Travers. Inför filmatiseringen av hennes berömda bok hade hon hade en lätt obekväm relation till Walt Disney. Thompson spelar Travers och Disney görs av Tom Hanks, som i förrgår medverkade under ceremonin.

Thompson ställde ivrigt upp på det leriga uppdraget som förevigade henne i filmstaden. Efter fotavtrycken tappade hon balansen och ramlade omkull – men hon har ju ett rejält sinne för humor och gjorde en komisk grej av det hela.

Foto: Reuters

Nu vill jag ju inte sitta här och tokspoila slutet på ”Skyfall”. Men det är trots allt ett år sedan filmen kom. Ni vet nog vad som hände med Judi Denchs M. Nåväl, i går återuppstod hon tillfälligt – och för ett mycket märkligt skäl. Men the dame känner starkt för sin nya film, ”Philomena”, och tycker inte om att den kommer att få en ”R”-gräns i USA. Det innebär att inga ungdomar får se den utan vuxet sällskap. Orsaken? Ordet ”fuck” används två gånger i filmen.

Det här fick filmmogulen Harvey Weinstein, som distribuerar ”Philomena” i USA, att gå i taket. Det är en mycket hetlevrad herre som har utkämpat många strider förr, och nu är det dags igen.

Klippet nedanför, där Dench alltså spelar M och skickar ut en agent för att bekämpa organisationen MPAA som bestämmer åldersgränser, premiärvisades i går morse på CBS och kommer att läggas upp på humorsajten Funny or Die, enligt Hollywood Reporter. Om det får någon effekt eller inte återstår att se. Men Weinsteins vrede ska aldrig underskattas…

”Philomena” har svensk biopremiär den 6 december.

Fotbolls-VM brukar ha officiella låtar, och så även Peter Jacksons Tolkien-blockbusters. I dag presenterade regissören videon till ”I see fire”, som framförs av Ed Sheeran, en brittisk singer-songwriter som bland annat har skrivit låtar åt One Direction. Videon visar en del bilder ur ”Hobbit: Smaugs ödemark” samt Sheeran i studion. Låten kommer att spelas under eftertexterna.

Så fort jag såg upplägget med solokille och plånkande gitarr blev jag väldigt sömnig… men låten växer. Och titeln ”I see fire” känns väl helt i linje med Smaug själv. Det lär bli fler som ser eld i filmen.

Att knyta en stämningsfull låt till sina Tolkien-filmer är Peter Jackson van vid från förr. Första ”Sagan om ringen” hade Enyas ”May it be” och till det tredje kapitlet levererade Annie Lennox ”Into the west”.

Nymphomaniac appetizer – Chapter 5: The Little Organ School from Zentropa on Vimeo.

Lars von Triers nya film ”Nymphomaniac” har passande nog premiär den 25 december hemma i Danmark (julmys!) och för att ladda upp inför det har ännu en kort teaser släppts.

Den här gången är det mer naket. Shia LaBeouf och Stacy Martin spelar paret från midjan och uppåt medan själva sexet utförs av anonyma porrskådisar. Jag gissar att stjärnornas pr-personal tryckt på för att filmskaparna ska vara tydliga med att berätta detta.

Klippet plockades först bort från Youtube, men företaget ändrade sig, förklarade att de gjort ett misstag och nu är danskporren tillbaka på internet.

Filmen handlar om en kvinna, spelad av Charlotte Gainsbourg, och hennes sexuella utveckling från ungdomen upp i 50-årsåldern. Det här klippet är från kapitel fem, som kallas ”The little organ school”.

Beskrivning: ”The nymphomaniac is easily inspired, and acts it out.”

För den som går igång på runt fem timmar nymfo-drama till klassisk musik är det bara att rusa till biografen den 31 januari 2014 när filmen har premiär i Sverige.

Slutligen noterar jag att Von Trier använder sig av den något slitna analogin sex = djur som nedlägger ett byte (i det här fallet en leopard som ger sig på nån stackare från savannen). Mer fantasi har du väl, Lasse?

Det är skillnad mellan Halloween i Storbritannien och USA. Och den förste att påpeka hur skräckfesten verkligen ska firas är 70-talsikonen Ron Burgundy (Will Ferrell) i nedanstående klipp.

Det släpptes i dag och är självklart reklam för den kommande uppföljaren ”Anchorman: The legend continues”, som har svensk biopremiär den 20 december. Många älskade originalet, jag tycker att det är lite överskattat… men hoppas på det bästa. Frågan är dock om det inte är bäddat för besvikelse just för att så många älskade första filmen.

Liksom i originalet kommer många stjärnor att dyka upp i gästroller. Hoppas att filmmakarna spårar ur lite där och hittar på vansinniga uppdrag för dem.

I söndagens avsnitt av ”Simpsons” i USA ska aptiten inför ”Hobbit: Smaugs ödemark” retas. Detta genom en annorlunda variant av seriens så kallade ”couch gag”, det vill säga scenen i varje avsnitt där familjen Simpson springer till sin tv-soffa och något udda inträffar. Vanligtvis är de skämten bara några sekunder långa, men på söndag får sekvensen uppta betydligt längre tid.

I klippet nedanför ser vi bland andra bartendern Moe som Gollum och en mycket Burns-aktig Smaug. Snyggt och finurligt.

”Hobbit: Smaugs ödemark” har svensk biopremiär den 13 december.

Ett klipp med bloopers från den första ”Stjärnornas krig” (1977) dök upp på nätet i går. Ett måste att se naturligtvis, eftersom vi får avnjuta Harrison Ford när han klantar till en replik, Alec Guinness som nästan får Chewbaccas håriga näve i ansiktet, samt Mark Hamill som behöver hjälp med att uttala ordet ”supernova”.

Scenen där stormtroopers attackerar efter en explosion och mest halkar runt (medan bitar från dräkterna ramlar av) ser ut som ren slapstick.

Stora delar av klippet är utan ljud. Det beror inte på din dator.

Uppdatering: Fungerar inte klippet nedanför beror det på att Youtube tvingats inaktivera det på grund av copyright-krav.

Förr i tiden gjorde Stephen Frears filmer som såg ut så här:

Nu gör han filmer som ser ut så här:

Kanske orättvist att jämföra ”Min sköna tvättomat” (1985), som blev Frears genombrottsfilm, med HBO-rullen ”Muhammad Ali’s greatest fight”. De handlar inte alls om samma sak.

Men medan den förstnämnda skildrar ett homosexuellt par i Thatchers Storbritannien och tar upp problem som rasism och arbetslöshet på ett väldigt underhållande och fräckt sätt nöjer sig ”Muhammad Ali’s greatest fight” med att skildra stora samhällsfrågor (i 60-talets USA, med Vietnamdemonstrationer och bråk) från Högsta domstolens bänk, så där lite vid sidan om.

Och tanken slår mig ändå när jag ser den sistnämnda filmen på C More, där den just nu visas (den hade även premiär i USA alldeles nyss), att regissören Stephen Frears känns betydligt tamare numera. Han hittar fortfarande stora skådespelare, men hans filmer känns sällan just kryddiga.

Men att han fortfarande ändå är sevärd råder det inga tvivel om. Häromdagen såg jag ”Philomena” på en förhandsvisning, regissörens andra film det här året. Den går upp på svenska biografer den 6 december och är en verklighetsbaserad historia om en äldre kvinna (Judi Dench) som 50 år tidigare tvingades lämna ifrån sig sin lille son och nu försöker spåra upp honom. Det med hjälp av en cynisk brittisk journalist (Steve Coogan).

Filmen är gripande och rolig, har en lysande insats av Dench, och sätter en strålkastare på skamligt kyrkligt beteende på 50-talet i Irland.

Kanske inte så fräckt. Men det är snyggt, välgjort – och framför allt berör det.

När jag var tonåring längtade jag efter att en Hollywood-trend skulle dra igång med gigantproduktioner om grekiska myter och andra berättelser från antiken.
Det räckte inte med att gräva i det förgångna och se filmer som ”Clash of the titans” (1981) och ”Jason and the argonauts” (1963). Jag ville se något nytt, jag ville bli hänförd.
Men nu när den trenden faktiskt är här så kan jag inte känna någonting.
Det blev helt enkelt inte som jag hade tänkt mig.
Alls.
Visst, det finns oftast en och annan referens till Ray Harryhausen-filmerna från förr. Men det är allt.
”Clash of the titans”, ”Wrath of the titans”, ”Alexander”, ”Troja”… listan kan göras längre på filmer som blivit…hmmm… ja… hur ska man formulera det? Suboptimala. Inte särskilt bra.

Nu är det Renny Harlins och Brett Ratners tur att tävla om vem som kan göra en okej ”Hercules”-film.

Baserat på trailern så kan Harlin ha gjort ännu en mytologi-film som inte har något mer att komma med än ”Wrath of the titans”-aktiga actionsekvenser (gjorda med lägre budget). Det ser inte alls lovande ut.
En del av mig längtar fortfarande efter en film av den här typen som har konstnärlig ambition.
Det hade i och för sig ”300” på sätt och vis. Men jag föll inte för den.
Vore ju trevligt om ”300: Rise of an empire” skulle överraska.

Anthony Daniels, alltså mannen som spelar den guldfärgade ”droiden” C-3PO i ”Star wars”-filmerna dök upp nyligen vid New York Comic Con för att INTE prata om den kommande J.J. Abrams-filmen.
-Väggarna har öron. Och vi vet hur de ser ut. Det är stora öron, sa Daniels och gjorde en referens till Musse Pigg-öron (Star wars ägs av Disney).
Senare frågades man honom hur det är att vara den enda skådespelaren som varit med i alla sex filmer så här långt, och kanske sju?
– Ja, jag är den enda skådespelaren i sju filmer eftersom jag känner…”. Plötsligt insåg han vad han hade sagt.
– Sex! Whatever!

Jag skulle bli väldigt förvånad om de inte lyckas att få in Anthony Daniels och hans C-3PO i den nya filmen.
Han och R2D2 är ändå den röda tråden som löper genom hela filmserien.
Och hans figur lever och mår fint i ”Jedins återkomst”.

En annan figur som mår betydligt sämre i slutet av den sjätte episoden är kejsaren Palpatine.
Han dog.
Men jag är inte alls säker på att han fortsätter vara död länge till.
I serietidningen ”Dark empire” dök Palpatine upp igen. Hans ande återvänder från Kraftens undre värld. Så småningom hamnar denna ande i en av hans kloner.
Så snabbt kan det gå i ”Star wars”-världen. De döda lever på nytt. Och det kan vara lite sådär ”Dallas”-fånigt ibland.

Ett annat exempel på en återuppväckt figur i ”Star wars” är Darth Maul.
Det här var nyheter för mig, men han är tillbaka i ”Clone wars”. Alive and kicking.
Vi alla såg ju honom dö i ”Star wars episod I” när Ewan McGregor högg honom i två delar.
Tydligen har han fått robot-ben. Och mår bra.

Det är synd att man lättvindigt har återupplivat rollfigurer i ”Star wars”-världen.
Man devalverar dramatiken i de befintliga berättelserna. Och det känns också som att det som händer i J.J. Abrams film också kan ångras.

Men egentligen är det skitsamma. Jag bryr brukade bry mig om ”Star wars” väldigt mycket förr i tiden.
Nu är det bara lite småkul.