Tiden står ju stilla i ”Simpsons” – åtminstone på ytan. Barnen växer aldrig upp, ingen blir äldre än sin nuvarande ålder. Men serien är ändå 24 år gammal och förblir inte helt opåverkad av livet. Dramatiska förändringar har skett förr, som när man tog livet av Ned Flanders fru. Men det var ett kreativt beslut fattat av manusförfattare.

Att Edna Krabappel, Bart Simpsons genomcyniska lärare, nu försvinner ur serien beror inte på ett ”kreativt beslut”, utan skådespelaren Marcia Wallaces bortgång för lite mer än en vecka sedan. I går tog ”Simpsons” farväl av henne på bästa sätt – med en klump i halsen skrev Bart en avskedshälsning på den nu så berömda svarta tavlan.

Tack för allt, Mrs Krabappel. En sista samling av hennes välsyrade ”Ha!”:

Det är skillnad mellan Halloween i Storbritannien och USA. Och den förste att påpeka hur skräckfesten verkligen ska firas är 70-talsikonen Ron Burgundy (Will Ferrell) i nedanstående klipp.

Det släpptes i dag och är självklart reklam för den kommande uppföljaren ”Anchorman: The legend continues”, som har svensk biopremiär den 20 december. Många älskade originalet, jag tycker att det är lite överskattat… men hoppas på det bästa. Frågan är dock om det inte är bäddat för besvikelse just för att så många älskade första filmen.

Liksom i originalet kommer många stjärnor att dyka upp i gästroller. Hoppas att filmmakarna spårar ur lite där och hittar på vansinniga uppdrag för dem.

I söndagens avsnitt av ”Simpsons” i USA ska aptiten inför ”Hobbit: Smaugs ödemark” retas. Detta genom en annorlunda variant av seriens så kallade ”couch gag”, det vill säga scenen i varje avsnitt där familjen Simpson springer till sin tv-soffa och något udda inträffar. Vanligtvis är de skämten bara några sekunder långa, men på söndag får sekvensen uppta betydligt längre tid.

I klippet nedanför ser vi bland andra bartendern Moe som Gollum och en mycket Burns-aktig Smaug. Snyggt och finurligt.

”Hobbit: Smaugs ödemark” har svensk biopremiär den 13 december.

Skådespelaren James Cromwell, som senast vann en Emmy för ”American horror story”, är en av Hollywoods flitigaste djurrättskämpar. I dag släppte han en video där han frontar djurrättsorganisationen Mercy for animals.

I den visas smygfilmade bilder från vad som påstås vara en grisfabrik i Minnesota som levererar kött till lågpriskedjan Walmart. Det är väldigt obehagliga bilder i den på grisar som plågas och i dag har Walmart gått med på att undersöka saken.

”Tortyr” är vad James Cromwell kallar det hela – och det är lätt att hålla med. I klippet påpekar han att kedjan alltid erbjuder låga priser och han drar den logiska slutsatsen att när det är billigt kött är det alltid djuren som får betala det högsta priset.

Cromwell står inte ensam bland Hollywoodeliten i den här kampen. Ryan Gosling, Zooey Deschanel och Kristen Bell har tillsammans med skådespelaren skrivit under ett protestbrev till Walmart. I februari i år greps han även under en protestaktion utanför Wisconsins universitet, så Cromwell fegar inte när det bränner till.

Den 73-årige skådespelaren är nu även aktuell i tv-serierna ”Betrayal” och ”Boardwalk Empire”, där han ibland dyker upp som finansministern.

Foto: AP

Ett klipp med bloopers från den första ”Stjärnornas krig” (1977) dök upp på nätet i går. Ett måste att se naturligtvis, eftersom vi får avnjuta Harrison Ford när han klantar till en replik, Alec Guinness som nästan får Chewbaccas håriga näve i ansiktet, samt Mark Hamill som behöver hjälp med att uttala ordet ”supernova”.

Scenen där stormtroopers attackerar efter en explosion och mest halkar runt (medan bitar från dräkterna ramlar av) ser ut som ren slapstick.

Stora delar av klippet är utan ljud. Det beror inte på din dator.

Uppdatering: Fungerar inte klippet nedanför beror det på att Youtube tvingats inaktivera det på grund av copyright-krav.

I går var det inte bara ett nytt avsnitt av ”Homeland” på tv. Det dök även upp en parodi på serien i klassiska amerikanska barnprogrammet ”Sesame street”. Upplägget är liknande – fast här är det lamm som anar en ulv i fårakläder…

Vet inte hur många barn som tittar på ”Homeland” och fattar den här parodin. Men den är väääärd en titt.

Häromdagen var det Dolly Parton som rappade om Miley Cyrus. Nu är det Betty White, 91, som parodierar stjärnans ”Wrecking ball”-video. Allt i en ny reklamfilm för ”Off their rockers”, den amerikanska varianten av ”Pensionärsjävlar”, som har fått nytt liv efter sin tidigare nedläggning.

Man kan ju lugnt konstatera att Cyrus senaste stunts har fått ett rätt makalöst genomslag.

White vägrar för övrigt att lägga upp tofflorna på hyllan. Nästa år är hon aktuell med femte säsongen av komediserien ”Hot in Cleveland”, som i Sverige visas på TV3.

Förr i tiden gjorde Stephen Frears filmer som såg ut så här:

Nu gör han filmer som ser ut så här:

Kanske orättvist att jämföra ”Min sköna tvättomat” (1985), som blev Frears genombrottsfilm, med HBO-rullen ”Muhammad Ali’s greatest fight”. De handlar inte alls om samma sak.

Men medan den förstnämnda skildrar ett homosexuellt par i Thatchers Storbritannien och tar upp problem som rasism och arbetslöshet på ett väldigt underhållande och fräckt sätt nöjer sig ”Muhammad Ali’s greatest fight” med att skildra stora samhällsfrågor (i 60-talets USA, med Vietnamdemonstrationer och bråk) från Högsta domstolens bänk, så där lite vid sidan om.

Och tanken slår mig ändå när jag ser den sistnämnda filmen på C More, där den just nu visas (den hade även premiär i USA alldeles nyss), att regissören Stephen Frears känns betydligt tamare numera. Han hittar fortfarande stora skådespelare, men hans filmer känns sällan just kryddiga.

Men att han fortfarande ändå är sevärd råder det inga tvivel om. Häromdagen såg jag ”Philomena” på en förhandsvisning, regissörens andra film det här året. Den går upp på svenska biografer den 6 december och är en verklighetsbaserad historia om en äldre kvinna (Judi Dench) som 50 år tidigare tvingades lämna ifrån sig sin lille son och nu försöker spåra upp honom. Det med hjälp av en cynisk brittisk journalist (Steve Coogan).

Filmen är gripande och rolig, har en lysande insats av Dench, och sätter en strålkastare på skamligt kyrkligt beteende på 50-talet i Irland.

Kanske inte så fräckt. Men det är snyggt, välgjort – och framför allt berör det.

Dolly Parton dök upp häromdagen hos Queen Latifah i hennes talkshow iklädd en blond afro, rappande. Hon utmanade även Latifah vad gäller byststorleken och gav sin guddotter, Miley Cyrus, en ”wrecking ball”-slänga.

Parton spelade för övrigt mot Latifah i en väldigt smörig film förra året, ”Joyful noise”, där de bråkade med varandra om vem som var rätt person att leda en kyrkokör.

Rap-klippet ser du här nedanför. Det är en liten aptitretare inför talkshowen som sänds i sin helhet i USA på måndag.

Från Dollywood till Hollywood. Det verkar vara en liten raptrend bland stjärnorna just nu. När Sandra Bullock var gäst hos Jonathan Ross nyligen visade hon att texten till Sugarhill Gangs ”Rapper’s delight” satt i bakhuvudet. Allt hon behövde var några beats.

När jag var tonåring längtade jag efter att en Hollywood-trend skulle dra igång med gigantproduktioner om grekiska myter och andra berättelser från antiken.
Det räckte inte med att gräva i det förgångna och se filmer som ”Clash of the titans” (1981) och ”Jason and the argonauts” (1963). Jag ville se något nytt, jag ville bli hänförd.
Men nu när den trenden faktiskt är här så kan jag inte känna någonting.
Det blev helt enkelt inte som jag hade tänkt mig.
Alls.
Visst, det finns oftast en och annan referens till Ray Harryhausen-filmerna från förr. Men det är allt.
”Clash of the titans”, ”Wrath of the titans”, ”Alexander”, ”Troja”… listan kan göras längre på filmer som blivit…hmmm… ja… hur ska man formulera det? Suboptimala. Inte särskilt bra.

Nu är det Renny Harlins och Brett Ratners tur att tävla om vem som kan göra en okej ”Hercules”-film.

Baserat på trailern så kan Harlin ha gjort ännu en mytologi-film som inte har något mer att komma med än ”Wrath of the titans”-aktiga actionsekvenser (gjorda med lägre budget). Det ser inte alls lovande ut.
En del av mig längtar fortfarande efter en film av den här typen som har konstnärlig ambition.
Det hade i och för sig ”300” på sätt och vis. Men jag föll inte för den.
Vore ju trevligt om ”300: Rise of an empire” skulle överraska.