Jag har hunnit smälta säsongsavslutningen av ”Bron” och intrycken är splittrade.

Ja, jag är fortfarande förtjust i dess universum och att allt bara går åt helvete. Jag gillar den avancerade manusstrukturen, även när den haltar i sina beståndsdelar. Det Kim Bodnias danske polis Martin gjorde i slutet av avsnittet kändes lika oproportionerligt ologiskt som Sagas oförsonliga agerande var logiskt. Det var som att man behövde konstruera ett så pass dramatiskt och känslosamt slut att det kunde konkurrera med första säsongens rysare.

Det spekuleras nu i om det blir en fortsättning, men med den cliffhanger som levererades igår bör författarna ha tvingat fram det själva.

Norge vill få med en rollfigur. Öresundsbrons del i handlingen minskas.

Jag ser fram emot vad de kommer hitta på. Liksom alla bra serier är ”Brons” fundament så stadigt att det klarar av både toppar och dalar i formkurvan. Se på en serie som ”The Killing” som blev bäst först i säsong tre. Man kan munhuggas i timmar om vilken säsong av ”The Wire” som är bäst.

Men snälla, slarva lite mindre nästa gång. Poliserna borde faktiskt kunna sms:a när folk inte svarar i telefon. Hur kunde Viktoria bara smitta en enda stackare? Varför hade poliserna som letade efter henne knappt en tanke på skydd – trots att smittan var så galet farlig och obotlig?

I all välmening, från ett fan.