Solen steker för fjärde dagen i rad. I går var det för första gången så varmt i kupan att det lilla samhället förenade sina krafter och fläktade, för att kyla ner.  De stod i formation på flustret, lätt framåtlutade, och lät vingarna gå. Jag gläntade lite på en täckbräda för att hjälpa till.

Ett underbart starkt brummande som väcker hopp. De kanske överlever. Om ynglen överlever, vill säga. Ett bi blir inte så gammalt och det är riktigt bråttom att få fram nästa generation.

Som min namne sjunger – snälla, snälla, snälla…