På grund av omständigheter bortom biodlarens kontroll tar bloggen en paus.

Vill du surra om bin ändå – mejla gärna! Å ha en fin sommar.

PS:

Bibi Victoria kom tillbaka.

Ett dygn senare, på lördagen 1 augusti, upptäckte jag henne i gräset under Gullan I och de gula bastarderna. Det såg ut som Bibi ville ha sällskap.

Satte henne i en liten bur på flustret en stund, för att se vad som hände. De andra bina var lite nyfikna, men brydde sig inte speciellt. Hon satt bara still i solen.

Eftersom jag inte har hjärta att ha ihjäl kraken fick hon gå tillbaka till gamla kupan. Ett halvdussin hovdamer dök upp och flyttade med. De har fått en sked honung från sin gamla hembigård och nu lämnar jag dom åt sitt öde.

Konstigt att man kan bli så fäst vid ett bi.

I förmiddags tittade jag till dom för första gången på två veckor och då fanns hon där, tillsammans med en handfull bin.

Men myrorna (och säkert andra bin) hade tagit all honung, tvestjärtar satt inkrupna i tomma celler och slickade av det sista och det var en allmänt sorglig syn.

Jag tänkte slå på en ballong med Bifor för gammal vänskaps skull, men nu är kupan tom. Bibi finns inte kvar.

Hon måste ha flugit ut i solen en sista gång under eftermiddagen och tagit det lilla gänget med sig.

Det känns ändå som ett bättre slut än att hitta henne död på botten.

Men sorgligt är det.

Precis när man trodde det var över så klipper dom till igen.

Hästmyrorna överlevde kuren från försommaren, då jag först bar bort och sedan myrrade resterna av stacken på tomten för att jaga iväg samhället.

Deras nya befästning är byggd i smyg under en vedtrave och ligger ännu närmare bikuporna än sist. Efter en förmiddag som rent allmänt gick i katastrofens tecken flydde jag till Staden och bunkrade dödsfällor. Granulat med giftigt bete, att fresta med. Pulverpåsar som ska blandas med vatten och strilas på stacken. Och så myrr, för att spärra vägen mot kuporna. Plus några tegelpannor för att skydda andra småkryp.

Hästmyror, jag ber om ursäkt, men antingen flyttar ni till skogen eller också stryker ni med.

Äntligen en pamp som säger precis som det är:

Personer med pengar, makt och inflytande ska självklart ha positiv särbehandling, inklusive ignorerat strandskydd, för att bygga tennisbana, golfgreen, lusthus och diverse inhägnader med havsutsikt på sin alltmer spatiösa s k lantbruksfastighet, belägen på Östergarn, Gotland (se bild).

Öns landshövding Marianne Samuelsson (tidigare språkrör i Miljöpartiet) skiljer inte bara på folk och fä (eller i detta fall öns största affärsman).

Hon har så mycket hybris att hon direkt i radion säger att hon ångrar att hon pratade om saken så att det gick att spela in.

Man kan gissa (eller i alla fall hoppas) att hon ångrar ännu mer rätt snart. Annars har Gotland och Sicilien alldeles för mycket gemensamt.

Hoppas kollegorna på Radio Gotland får tårta av sin chef idag. Hade jag någon honung att skörda så skulle jag skicka en stor burk.

Det finns ett par i Gävletrakten som har fattat precis hur det är.

(och den är länkad till SvD som lägger ut ännu mer i världsklass från Jan och Maria Berglin.)

Gjorde ett försök att vara otrogen och skaffa Bifor på annat håll, eftersom närmaste bibutik finns rätt många mil bort och dessutom har semesterstängt.

– Bivaddå..? sa den prydligt uniformerade personalpersonen på LRF:s Granngården, organisationens nya flaggskepp i facket blommiga trädgårdshandskar.

– Ja, som Piggfor och Pullfor och Nötfor fast Bifor, för bin alltså, försökte jag.

Efter visst bläddrande i datorn insåg han att det faktiskt finns i sortimentet. Dom hade bara inte tagit hem något. Någonsin. Måste beställas alltså. Och det var dessutom ett par tior dyrare per hink, trots ett garanterat mycket lägre inköpspris än lilla bibutiken får.

Jag åkte hem igen.

Nykomlingen Röda Bibi II med sitt fina krainerhov har acklimatiserat sig bra.

Lite smågriniga just nu – åskan har brakat på ordentligt och det var inte populärt alls.

En halvtimme innan var det sol, men på nån minut bara knökfullt av bin på flustret som trängdes och ville in i kupan till varje pris, trots att klockan bara var runt 14. Sen brakade det löst, fyra sekunder mellan blixt och knall.

Bygga vaxkaka, bygga vaxkaka, bygga vaxkaka.

Tio nya ramar ska byggas ut i varje kupa och bina pinnar på.

Bygga vaxkaka, bygga vaxkaka, bygga vaxkaka…

Undrar vad det där gula bastardgänget kommer ifrån. De är sanslöst produktiva och väldigt trevliga att pyssla med. Nu har de gått en vecka i nya kupan, man hittar knappt en enda en tom cell. En hel del har kläckts under veckan och hålen fylls på med yngel, yngel yngel, yngel. Plus lite käk. Och mer drar de in, gurkörten blommar som bäst.

Har döpt den omärkta gula madamen till Gullan I. Fast helgul är hon knappast. Och hovdamerna är en salig blandning. Men snälla, peppar peppar.

Inte ett spår av nya svärmceller heller.

Nu börjar det likna nåt.

Nu är det biodlare Gunnar Ohlsson i Gyttorp som haft besök.

Sex kupor åt skogen och 120 kilo honung i magen på nallen.

Plus lite stick i pälsen.

– Vägen från kuporna var snitslad med ramar, säger Gunnar till Nerikes Allehanda.

Törs man gissa – 10 i varje låda, minst 4 lådor per kupa, 6 kupor = 240 ramar, alla åt helvete också. Plus sex bisamhällen.

Rätt många tusenlappar åt skogen där.