Förut bodde det en stor snok i boet under utedasset. Den var väldigt skygg och helt ofarlig och skrämdes inte alls.

Igår hittade jag den här rätt stora och mycket vackra fröken på snokens gamla favoritplats.

Hon vill inte kompromissa och jag vill inte bli biten i baken. Så hon får flytta och har bott i en hink över natten.

Om nån timme har hon ett nytt hem ett par mil bort.

Drottning Gör-Ann lägger ägg. Och det finns larver. Och bina pysslar om henne. Yes!

Äntligen kan jag bocka av ettan som viseriktigt och redo för vintern.

Smart är hon också, tog en halvtimme att hitta. Jag fick gå igenom precis hela kupan, hon satt på sista ramen och ville inte bli upptäckt. Lite tippex på ryggskölden fick hon, så nästa gång blir det enklare.

Gör-Ann – du regerar.

Hoppas vi ses i vår.

Lyckades filma drönarslakt hos myteristerna med mobilen.

Eftersom vi bara har smalband i byn tog det en stund att ladda upp, filmen togs 25 augusti.

Jaha, så här går det när biodlaren glömmer att sätta tillbaka luckan längst bak i lådan och bina kan bygga som de vill i några dagar.

Vildbygge, både på bakersta ramen och på lådväggen. Snabbt gick det också. Blixtens samhälle i tvåan har stoppat nästan ett kilo vinterfoder på fel ställe.

Riktigt kletigt blev det när jag skar ner och bort för att få ordning på grejorna igen. Fast bina verkade inte ha något emot att städa. De är stora nog att försvara sig mot rövare också.

Ett fint samhälle, bara knappt 50 varroakvalster på inlägget efter behandling och på god tillväxt.

– Boogie!

Bastarderna verkar trivas med större bostad.

De drar ner kilovis foder per dag och alla har något att göra. I stället för att som förut hänga sysslolösa i klasar på flustret jobbar de för fullt. Pollenbina kommer hem med de sista kornen från ängen. Husbina står och fläktar för att torka all sockerlösning som stoppats in i vaxcellerna. Och det föds nya fina bin, vinterbin, som inleder karriären med cellputsning.

Hösten är snart här och bina gör sig redo.

Kolla in Sugarhill Gang:

Det finns hur många redskap som helst för att mata bin.

Mest budgetvänligt är plasthinkar som man lägger nån sorts flöten i, så bina inte drunknar när de ska sörpla i sig. Allt som flyter duger, inklusive halm, leca eller blad.

Sen har vi mer eller mindre exklusiva foderlådor. Och foderlådor som man kan uppfinna själv. Ballonger (jag kör 4-liters), flustermatare, pollenautomater, foderdeg, hinkar med hål i locket och hinkar med nät, bägge ställs upp-och-ned, så bina kan suga i sig underifrån.

Prylsport är bara förnamnet.

Vinterfoderframställningen dominerar annars mitt kök just nu, med numrerade hinkar, trattar, sockerpaket och största lingonkastrullen.

Och jag kan bara säga en sak:

Fyra kupor är precis lagom.

– Visst, vi gillar att bo trångt. Men snälla biodlaren – man måste ju kunna komma in i kupan!

Gullans bastarder funkar inte på en låda till vintern, som jag tänkt. De väller över och under och runtomkring, hur man än gör. Inte ens när det spöregnade lyckades alla ta sig in, de knökade ihop sig på flustret. Och fler är på g, av yngelramarna att döma.

I morse la jag på en låda med de finaste utbyggda ljusa ramarna, såna med honung som inte blivit täckt. De tyngsta satte jag i mitten. Hade tänkt att slunga det till mig själv, nu fick bastarderna större bostad istället.

Mer vinterfoder blir det förstås. Men jag hoppas det lönar sig i vår. Och att dom nu drar ner fodret till nya övre lådan. Och gör vinterklotet där.

Biodling är inte så enkelt som jag trodde.

Yngelramarna längst fram (eller bak) inför vintern. Aldrig i mitten, för då kan maten ta slut för snabbt i vinterklotet.

Och svärmdrottning Gullan fortsätter att imponera. Hon gör så fina yngelramar och verkar inte ha fattat att det är september nu. Kör så det ryker, kära bastarder.