Fick chansen i helgen att gnälla lite över ett nytt kvinnligt nätverk för biodlare. Ett nätverk som tycks motiverar sin existens med att kvinnor är klena, gillar att göra salvor och ska ha särbehandling. En sortering som jag tycker är ett kliv rakt ner i det osande 1800-talet och har svårt att se behov av.

Alla nätverk är bra. Men ledorden för att locka nya biodlare borde vara bättre ergonomi och produktutveckling für alle. Både kvinnor, män och hbt-personer.

Det är närmast en förolämpning att kvinnor med automatik ska sorteras i facket ”svagare muskler, intresse för salvor, vaxljus och pollenprodukter mot klimakteriebesvär”. En sortering vars nyskapade organisation för övrigt betalas av bland annat mig, via medlemsavgiften till SBR.

Det känns inte som någon strategisk fördel att skapa ett nätverk med genussortering. Och det kan knappast vara någon fördel att cementera fördomar när uppgiften är att värva nya och gärna yngre medlemmar.

Det blir som att dansa jenka baklänges. Ett skutt fram, tre skutt bakåt.

Jag lever gärna på hoppet. Men jag kräver faktiskt att det hoppas framåt. Och jag vill inte ha 1800-talsdamm i min honung.