Jag är med i drösar av mer eller mindre exklusiva sällskap, från Kungliga bibliotekets vänförening till små och stora jaktklubbar, stödföreningar av alla möjliga slag och så förstås bi-föreningar. Nu är det dags att betala årsavgifter igen. Och den årliga funderingen på varför.

Oftast finns en solklar anledning till medlemskap. Man får något bra för pengarna helt enkelt.

Men jag har i ett par års tid funderat på varför jag ska betala  450 kronor för att vara med i SBR. Och jag hittar faktiskt inga vettiga svar alls när jag söker medlemsnyttan. Speciellt inte när det står klart att bara 50 kronor hamnar i den förening där jag är mest aktiv och där jag fått massor av hjälp och stöd.

• 400 av mina pengar försvinner rakt ner till centrala kansliet. Voffor då, kan man fråga sig, det är ju rena pyramidspelet. Det borde faktiskt vara tvärtom, 400 lokalt och 50 centralt. Minst.

•Bi-tidningen i all ära. Men det finns bättre, snabbare och mer interaktiva kommunikationsorgan på nätet sedan länge, inklusive köp-och-sälj. Gratis.

•SBR:s varumärke är svårt urholkat, det räcker att studera honungshyllan på vilket snabbköp som helst för att inse det. Kanske en av tio burkar har SBR-etikett där. Min lokala konsum får högre kilopris för importerad honung som påstås vara rättvisemärkt men ser ut som någon kräkts rakt ner i burken. Var är min rättvisa…?

Jag har en obehaglig känsla av att SBR:s uppdrag faktiskt är att få fram en massa billig amatörodlad honung till företaget Svensk Honungsförädling. Den som undrar om sambandet kan ju testa SBR:s växelnummer. Då kommer man nämligen till honungsförädlingsföretaget, som arbetar helt kommersiellt.

Om medlemskapet var gratis, kopplingen till den vinstdrivande bissnissen öppen och landets alla små biodlareföreningar fria att välja själva – då vore det inte konstigt. Det finns mängder av företag som startar klubbar och delar ut medlemskort.

Problemet är att spela under täcket och inte erbjuda någon medlemsnytta alls.

Mitt SBR-medlemskap är alltså i utförsbacken, kan vi säga.