Jaha. Nu är det nån mupp i USA som skriver att bidöden i delar av Kanada beror på klimatförändringarna. Sommaren var nämligen lång och varm, så bina kunde flyga mer och blev alltså så trötta att de liksom bara dog.
Som min far brukar säga: Saliga äro de korkade, ty de skola icke sjunka så djupt.
Och så var det dags att äta upp orden ”jag är aldrig sjuk”.
Nu är det dags. Med råge. Rösten är borta och någon har hällt cement i lungorna.
Det blir full attack med väteperoxid och inhibin från binas eget apotek.
Dags att ta fram dunderhonungen alltså, och ta time out.
Det händer allvarliga saker på andra sidan Atlanten, berättar danska biodlare.
90 procent av bisamhällena i Vancouver Island, Kanada, har dött i vinter. Den värsta katastrof som drabbat näringen, rapporterar Vancouver Sun.
Orsaken? Varroa och allt som föjer med.
Fick förresten ett bra tips för flygsugna bin som är ute för tidigt.
Sätta lite säckväv eller en gammal mattstump upp mot flustret. Då kan de promenera hemåt och slipper hamna i snön och förgås.
Inte för att våren verkar stressa direkt.
Det ska till och med komma mer snö.
Dö, vinter, dö.
Jag vill ha vår nu.
Jag vill ha vår nu.
Jag vill ha vår nu.
Skam har klivit upp på torra land. Det finns nämligen påshonung. Bag-in-box, fast utan box, bara en sladdrig påse.
Det mycket lättflytande innehållet kallas blomsterhonung och är ”tillverkad av honung från länder utanför EU” står det i produktbeskrivningen. Vilka länder framgår inte.
Förpackad i en plastpåse med liten skruvkork i ett hörn. Precis som flytande tvål i refillförpackning.
Undrar om någon gjort en kemisk analys.
Tips: vanlig sirap är mycket billigare.
Tre av fyra samhällen har varit ute och rensat. Bara i fyran håller de sig och är kvar inne. Den kupa som varit minst angripen av fåglarna, för övrigt.
GörAnns samhälle i ettan har inte orkat mycket längre än till ytterväggen. De var värst drabbade av varroa och elände förra året, hoppas att det inte blir några allvarliga attacker av utsot nu. Diarré alltså, i miniformat. Bina har inte gjort nummer 2 sedan slutet av förra året. Deras små magar är känsliga för störningar och de kan bli krassliga av alla möjliga skäl.
Men det surrar i varenda kupa. Temperaturen hos bastarderna är konstant – närmare 18 grader – och sälgen visar alla tecken på att leverera pollen i tid när snön ger upp.
Dessutom vakar Elvis över alltihopa.
Det känns faktiskt som den här våren blir bra, trots allt.
Det handlar om att vrida lite på gardinstången han tronar på.
Sen kan man jäsa vidare i vårsolen.
Kaffe, takdropp och nybakat vetedopp är livet på en pinne.
Gullans gäng var ute i solen och flög idag igen. Ett par bin tittade ut från GörAnns kupa också, men kröp tillbaka in. Mer hjärna i det gänget, helt klart.
Den här gången gick ännu fler åt i kylan, runt en halv deciliter bin i volym räknat.
Inte bra alls.
Men några tog sig hem och in i värmen igen och det är nästan 20 grader på insidan. Hoppas bara att de inte sparkar igång yngelproduktionen ännu.
Det fungerar.
Varenda talgoxe larmar som besatt och de håller sig faktiskt borta.
Kråkorna är visserligen vansinniga, men Plast-Torsten är ny kung i bigården.
Jag ska nog döpa om den till Elvis.
Den lokala jaktbutiken har grejor som lär hålla talgoxarna borta ett tag.
Dyrast är en praktfull berguv som kan röra hotfullt på plastvingarna. Pris drygt 700 kronor.
Sen finns det en budgetvariant för mindre än hälften. Den kan inte vifta på något, men är rätt lik en kattuggla.
Efter viss beslutsångest blev det en stor uv som inte kan vifta men har en garanterat uppseendeväckande färg.
La Uva. Fast den ser ut som den heter Torsten.
Var den ska sitta vet jag i alla fall.
Rakt ovanför bikuporna.
Ät upp mina bin nu om ni vågar, små marodörer.